Love me,please. Kapitel 26 Sista kapitlet!
- Vad tänker du på?
- Det vill du inte veta.., sa jag med ett leende.
- Jo, det vill jag.
- Mm.. Jaja. Jo jag tänkte på att jag skulle kunna dö nu för att jag är så lycklig.., Eric tvärstannade och drog mig tätt in till mig sedan lade han sin panna mot min och jag mötte hans alvarliga blick.
- Du får inte dö, förstår du? Jag är alvarlig nu Elin. Du får inte tänka så även om du är så lycklig.
- Jaja. Sa ju att du inte ville veta., jag ryckte lätt på axlarna och bet mig i läppen när jag mötte hans blick igen. Han kysste mig passionerat och länge, han fick mig att bli som galen den killen, fruktansvärt galen.
Eric avslutade kyssen och jag kollade in i hans stora bruna ögon. Jag bet mig i läppen för att hejda mig med att hoppa på honom.
- Jag älskar dig Elin., han log så som bara han kan.
- Jag älskar dig också Eric., jag log och kysste honom. Sedan fortsatte vi längs stranden, jag trodde jag skulle bli galen varje gång jag mötte hans blick. Han är så snygg så man inte kan bärga sig utan man måste kyssa honom gång på gång. Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna spricka! Det där lät gammaldags.. Men hoppas ni förstår hur jag tänker, vill bara ha honom för mig själv, men det kan bli svårt han är ju ändå en stor popartist. Det är svårt att ha ett förhållande med någon som är känd, det har jag märkt på senaste tiden, men jag skulle lätt kunna offra allt för att få vara vid hans sida och få en stor plats i hans hjärta. Eller jag skulle inte kunna offra min familj och mina närmaste vänner, eller ja vilken familj?.. Men jag skulle kunna offra min dröm för honom, för det är han värd plus mycket mer. Mina känslor för Eric är så mycket större än för alla andra killar jag haft, så jag förstår varför det inte funkat med några andra vilket jag tycker är bra för om mina känslor för t.ex Niklas eller Kevin hade varit större hade vi troligtvis fortfarande varit tillsammans. Och då hade jag förmodligen inte fått känslor för Eric när han beställde sin smörgås med cola. Då hade jag aldrig varit tillsammans med Eric och hade förmodligen dött av sorgen för pappa. Eftersom han sa det till Jessica som sa det till Lea som tog tag i saken och fick mig på fötter, utan Eric hade Lea aldrig vetat det.. Jag känner mig så hemskt elak mot Eric som skrämde upp honom så.. Men inte visste jag att han brydde sig såå mycket.
En månad senare Erics perspektiv
Jag lade upp de ny gräddade pannkakorna på ett fat och öppnade kylen och tog fram den fina gräddtårtan. Sedan lade jag upp allt på en bricka med det lilla betydelse fulla packetet och gick tyst och försiktigt mot sovrummet där Elin ligger sött och sover. När jag sköv upp dörren började jag sjunga lite tyst för henne,
- Ja, må hon leva!
Ja, må hon leva!
Ja, må hon leva uti hundrade år!
Javisst ska hon leva!
Javisst ska hon leva!
Javisst ska hon leva uti hundrade år!
Hon gnydde till och vände sig mot mig med ett strålande leende på läpparna. Jag kände snabbt hur min mun kröktes i ett lika stort leende och satte mig på säng kanten.
- Grattis älskling!
- Tack, du hade inte behövt.., jag avbröt henne med att kyssa henne på läpparna och sedan säga.
- Jo Elin, det är din födelsedag och den måste firas stort!, hon rodnade och tittade lite diskret på brickan med tårtan, pannkakorna och paketet. Jag log och räckte den till henne, hon tittade på mig med ett stort leende som hon inte kunde gömma hur mycket hon änn försökte.
- Tack så jätte jätte mycket Eric du är världens bästa!, jag kysste henne snabbt innan vi högg in på pannkakorna.
När både pannkakorna och tårtan var så gott som borta räckte jag henne paketet. Hon log stort som ett barn på julafton och tog imot det. Hon tog försiktigt bort guldsnöret runt om och började sedan lossa på tejp bitarna. Hon log lika stort hela tiden och drog försiktigt ut den lilla vita asket ur omslaget. Hon lyfte på locket och tittade tårögt på mig. Sedan slängde hon sig runt halsen på mig och öste tack tal över mig.
- Tack tack tack! Eric det är det finaste armbandet jag någon sin sett!, när hon släppte mig tog jag det lilla armbandet ur asken och trädde försiktigt på det på hennes högra hand. Armbandet bestod av små berlocker som har varsin historia från hennes senaste tid. Hennes liv består mest av tro, hopp och kärlek. Tron för hennes far, hopp för att lyckas, kärleken till släkt och vänner. Det sa jag till henne och hur jag tänkte med armbandet men hon kunde inte låta bli att lägga till lite.
- Hjärtat som symboliserar kärlek, symboliserar dig Eric., jag log av tacksamhet och drog in henne i en stor kram.
- Jag älskar dig Elin med hela mitt hjärta.
- Jag älskar dig Eric.
Elins perspektiv på kvällen.
Eric och jag har haft en helt fantastisk dag och armbandet har jag bärt hela tiden, känns mäktigt att bära ett så betydelsefullt armband dels för att det är av äkta silver men även för allt den symbolserar. Hela mitt liv finns i ett armband.
Klockan slog åtta när vi begav oss iväg någonstans som Eric vägrade berätta var hur mycket jag änn pressade honom på sanningen så nyfiktenheten växte sig stor inom mig. Jag älskar överraskningar men ändå hatar jag dem så fruktansvärt mycket!!
Vi åkte på Stockholms långa gator och jag kunde inte låta bli att le, det här är helt klart världens bästa födelsedag! Och jag är universums lyckligaste tjej, jag har Eric Saade som pojkvänn, världens bästa bror, världens bästa jobb ja kanske inte men det är mitt drömjobb iallafall, världens bästa arbetskamrater och världens bästa vänner.. Ja jag älskar att vara jag! Även om jag inte är perfekt..
Eric svängde av på en väg som inte verkade vara så trafikerad, vi närmade oss ett litet vitt fint hus nära vattnet. Sjöutsikten var underbart vacket lika så huset var vackert. Jag log och tittade på Eric.
- Vad gör vi här?, han döljde något men log stort tillbaka.
- Du får se. Du får se.., jag hatar när personer gör så.. Och just därför gjorde han det. Vi gick ur bilen och Eric tog tag i min hand när vi möttes på vägen mot huset.
- Eric seriöst, vad gör vi här? Det är ju helt tomt här.., han log dolt utan att svara sedan fortsatte vi mot huset, plötsligt avbröt Eric och ursäktade sig.
- Jag måste bara göra en sak.. Gå in du så länge så kommer jag., han verkade lite nervös men kysste mig varmt innan han gick iväg bakom en knut på huset. Jag stod stelt kvar och visste inte vad jag skulle ta mig till. Ska jag gå in? Jag har ju aldrig varit här förr jag vet ju inte änns vem eller vilka som äger huset.. Tänk om det är privat, tjuvalarm kan ju finnas.. Jag vill inte bli tagen av polisen. Det är inte min grej liksom, jag har bara haft att göra med polisen när mamma krockade.. Å shit! Jag får inte tänka på det! Då börjar jag bara gråta och det är inte alls läge för det nu. Var tog Eric vägen förrästen? Jag kan ju lika bra vänta här, han kommer nog snart. Hoppas jag, han kan ju inte gå och inte komma tillbaka, ioförsig kanske det finns en bakdörr. Men varför skulle han ta bakdörren, om det finns en? Det finns ingen mening med det. Men skit samma jag går in.
Jag gick upp för trappan som ledde till en liten veranda som gav en välkomnande känsla. Jag charmades av husets utstrålning som aldrig förr. Jag har aldrig gillat ett hus så mycket som detta. Det är så gammaldags men så vackert..
Jag tryckte nervöst ner dörrhandtaget och dörren var öppen. Hade jag bott här hade jag iallafall låst dörren om jag inte varit hemma. När jag öppnat dörren möttes jag av blandannat en varm kärlek av en massa folk och en hemmastadd känsla. Liam, Jessica, moster Karita, Lea, Ludwig, Steffe och Bossen som höll i en så vacker tårta så jag blev tår ögd.
- Grattis!, ropade alla i kör. Chocken som alla dessa människor gav mig försvann fort av den varma kärleken de gav mig. Allas leenden var stora och det enda jag kunde göra var att skratta av lycka, även om jag såg att några inte befann sig i folkmassan sjönk mitt humör lite men nu vet jag att de är hos mig även om jag inte ser dem, de är med mig vad som änn händer. Även om pappa först förkrossade mig och jag som tillsist svek honom, vet vi båda att vi älskar varandra som vilken förälder och dotter som helst, det är en sorts kärlek som finns hos varje människa. Jag kan inte säga att jag är glad över allt han gjorde men jag vet att han ångrar sig och inte menade något ont, nu när jag har Eric, som är mitt liv förstår jag honom bättre, han gjorde det av ren saknad och förmodligen hade jag också gjort så fast jag inte sjunkit lika lågt..
Och mamma, jag vet att vi älskar varandra lika mycket nu som innan.
Jag avbröts ur mina tankar när jag hörde Erics lena röst.
- Elin jag ville ge dig något speciellt, men det enda som vore något extra vore ju att ordna tiden då du inte mådde så bra, men det var inte så lätt så då tänkte jag sammla alla människor som betyder mycket för dig, men det var inte heller så lätt.. Men jag gjorde så gott som jag kunde och det slutade med alla dessa människor, jag hoppas och tror att var och en har en särskild plats i ditt hjärta.
- Ja absolut., sa jag med darrande röst, allt hade överrumplat mig och gjorde mig väldigt rörd att alla kommit hit för mig. Han log sedan fortsatte han.
- Jag förstod det. Iallafall så är alla samlade för att fira din födelsedag, din chef, Steffe och Jessica har bakat tårtan. Karita och Liam, Lea och Ludwig har lagat massor av mat och resten har ordnat med dekorationerna. Själv har jag.. Ja skaffat stället. Så jag undrar Elin, om du vill flytta hit med mig?
- Hit?
- Aa.
- Ja! Ja klart jag vill! Menar du alvar?!
- Ja det är ärligt, jag har köpt huset och trädgården och sandstranden och bryggan på baksidan., han log och jag kände ur glädjetårar föll läng med mina kinder, jag skrattade lyckligt och hoppade upp i Erics famn. Alla klappade händerna och skrattade minst lika lyckligt som jag.
Det hela blev tillslut en fest med musik på skapligt hög nivå och folk dansade, jag hade fått en massa fina paket och gratulationer. Jag var så glad så jag visste inte var jag skulle ta vägen, det enda jag kunde göra var att skratta. Efter Erics lilla tal visade han mig en jätte fin klänning som han hade köpt till mig som jag skulle bära ikväll, så jeansen jag kom hit i låg nu i en stor dubbelsäng på övervåningen. Huset var underbart vackert, två toaletter, två sovrum (ett blir gästrum), ett vardagsrum, ett kök och ett fritidsrum vilket blir Erics musikrum. Utsikten fån sovrummet var helt underbar, vattnet som glittrade av solensstrålar.
Det bästa är att huset och naturen inte ligger särskilt långt från Erics jobb och mitt, ungefär en till två mils avstånd, men det är det värt.
Eric kom fram till mig där jag satt i en soffa.
- Kom igen ska du sitta där hela kvällen eller? Kom nu!, han tog tag i mina armar och drog mig upp ur soffan.
- Nä bara tillfälligt., jag log och han skrattade.
- Så vad tycker du om dagen?
- Helt underbart fantastiskt bra! Har aldrig haft en så bra dag i hela mitt liv. Faktiskt., han kysste mig snabbt för att avbryta mitt babbel. Jag besvarade kyssen och log.
- Snacka inte för mycket nu., sa han och drog ut mig på dansgolvet. Musiken var hastig men varken Eric eller Jag hade lust att slita ut oss så vi dansade tryckare bland alla fortdansande, älskvärda människor.
- Grattis Elin., Eric avbröt tystnaden jag tittade upp och möttes av hans stora underbara bruna ögon.
- Tack Eric. Jag älskar dig.
- Och jag älskar dig Elin., han kysste mig länge och passionerat för att övertyga mig om att hans ord kom från djupet av hans hjärta, och jag kan inget annat än att tro honom.
Så detta är alltså sista kapitlet. Hoppas ni har gillat min novell.
Maximal otur som nästa novell heter kommer upp inom kort förhoppningsvis. Kommer lägga upp lite delar lite då och då. Kommenterar ni mycke kommer det oftare. Kanske varje dag :) Om ni kommenterar såpass.
Info om novellen kommer också komma upp.
KOMMENTERA. Pls??
- Det vill du inte veta.., sa jag med ett leende.
- Jo, det vill jag.
- Mm.. Jaja. Jo jag tänkte på att jag skulle kunna dö nu för att jag är så lycklig.., Eric tvärstannade och drog mig tätt in till mig sedan lade han sin panna mot min och jag mötte hans alvarliga blick.
- Du får inte dö, förstår du? Jag är alvarlig nu Elin. Du får inte tänka så även om du är så lycklig.
- Jaja. Sa ju att du inte ville veta., jag ryckte lätt på axlarna och bet mig i läppen när jag mötte hans blick igen. Han kysste mig passionerat och länge, han fick mig att bli som galen den killen, fruktansvärt galen.
Eric avslutade kyssen och jag kollade in i hans stora bruna ögon. Jag bet mig i läppen för att hejda mig med att hoppa på honom.
- Jag älskar dig Elin., han log så som bara han kan.
- Jag älskar dig också Eric., jag log och kysste honom. Sedan fortsatte vi längs stranden, jag trodde jag skulle bli galen varje gång jag mötte hans blick. Han är så snygg så man inte kan bärga sig utan man måste kyssa honom gång på gång. Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna spricka! Det där lät gammaldags.. Men hoppas ni förstår hur jag tänker, vill bara ha honom för mig själv, men det kan bli svårt han är ju ändå en stor popartist. Det är svårt att ha ett förhållande med någon som är känd, det har jag märkt på senaste tiden, men jag skulle lätt kunna offra allt för att få vara vid hans sida och få en stor plats i hans hjärta. Eller jag skulle inte kunna offra min familj och mina närmaste vänner, eller ja vilken familj?.. Men jag skulle kunna offra min dröm för honom, för det är han värd plus mycket mer. Mina känslor för Eric är så mycket större än för alla andra killar jag haft, så jag förstår varför det inte funkat med några andra vilket jag tycker är bra för om mina känslor för t.ex Niklas eller Kevin hade varit större hade vi troligtvis fortfarande varit tillsammans. Och då hade jag förmodligen inte fått känslor för Eric när han beställde sin smörgås med cola. Då hade jag aldrig varit tillsammans med Eric och hade förmodligen dött av sorgen för pappa. Eftersom han sa det till Jessica som sa det till Lea som tog tag i saken och fick mig på fötter, utan Eric hade Lea aldrig vetat det.. Jag känner mig så hemskt elak mot Eric som skrämde upp honom så.. Men inte visste jag att han brydde sig såå mycket.
En månad senare Erics perspektiv
Jag lade upp de ny gräddade pannkakorna på ett fat och öppnade kylen och tog fram den fina gräddtårtan. Sedan lade jag upp allt på en bricka med det lilla betydelse fulla packetet och gick tyst och försiktigt mot sovrummet där Elin ligger sött och sover. När jag sköv upp dörren började jag sjunga lite tyst för henne,
- Ja, må hon leva!
Ja, må hon leva!
Ja, må hon leva uti hundrade år!
Javisst ska hon leva!
Javisst ska hon leva!
Javisst ska hon leva uti hundrade år!
Hon gnydde till och vände sig mot mig med ett strålande leende på läpparna. Jag kände snabbt hur min mun kröktes i ett lika stort leende och satte mig på säng kanten.
- Grattis älskling!
- Tack, du hade inte behövt.., jag avbröt henne med att kyssa henne på läpparna och sedan säga.
- Jo Elin, det är din födelsedag och den måste firas stort!, hon rodnade och tittade lite diskret på brickan med tårtan, pannkakorna och paketet. Jag log och räckte den till henne, hon tittade på mig med ett stort leende som hon inte kunde gömma hur mycket hon änn försökte.
- Tack så jätte jätte mycket Eric du är världens bästa!, jag kysste henne snabbt innan vi högg in på pannkakorna.
När både pannkakorna och tårtan var så gott som borta räckte jag henne paketet. Hon log stort som ett barn på julafton och tog imot det. Hon tog försiktigt bort guldsnöret runt om och började sedan lossa på tejp bitarna. Hon log lika stort hela tiden och drog försiktigt ut den lilla vita asket ur omslaget. Hon lyfte på locket och tittade tårögt på mig. Sedan slängde hon sig runt halsen på mig och öste tack tal över mig.
- Tack tack tack! Eric det är det finaste armbandet jag någon sin sett!, när hon släppte mig tog jag det lilla armbandet ur asken och trädde försiktigt på det på hennes högra hand. Armbandet bestod av små berlocker som har varsin historia från hennes senaste tid. Hennes liv består mest av tro, hopp och kärlek. Tron för hennes far, hopp för att lyckas, kärleken till släkt och vänner. Det sa jag till henne och hur jag tänkte med armbandet men hon kunde inte låta bli att lägga till lite.
- Hjärtat som symboliserar kärlek, symboliserar dig Eric., jag log av tacksamhet och drog in henne i en stor kram.
- Jag älskar dig Elin med hela mitt hjärta.
- Jag älskar dig Eric.
Elins perspektiv på kvällen.
Eric och jag har haft en helt fantastisk dag och armbandet har jag bärt hela tiden, känns mäktigt att bära ett så betydelsefullt armband dels för att det är av äkta silver men även för allt den symbolserar. Hela mitt liv finns i ett armband.
Klockan slog åtta när vi begav oss iväg någonstans som Eric vägrade berätta var hur mycket jag änn pressade honom på sanningen så nyfiktenheten växte sig stor inom mig. Jag älskar överraskningar men ändå hatar jag dem så fruktansvärt mycket!!
Vi åkte på Stockholms långa gator och jag kunde inte låta bli att le, det här är helt klart världens bästa födelsedag! Och jag är universums lyckligaste tjej, jag har Eric Saade som pojkvänn, världens bästa bror, världens bästa jobb ja kanske inte men det är mitt drömjobb iallafall, världens bästa arbetskamrater och världens bästa vänner.. Ja jag älskar att vara jag! Även om jag inte är perfekt..
Eric svängde av på en väg som inte verkade vara så trafikerad, vi närmade oss ett litet vitt fint hus nära vattnet. Sjöutsikten var underbart vacket lika så huset var vackert. Jag log och tittade på Eric.
- Vad gör vi här?, han döljde något men log stort tillbaka.
- Du får se. Du får se.., jag hatar när personer gör så.. Och just därför gjorde han det. Vi gick ur bilen och Eric tog tag i min hand när vi möttes på vägen mot huset.
- Eric seriöst, vad gör vi här? Det är ju helt tomt här.., han log dolt utan att svara sedan fortsatte vi mot huset, plötsligt avbröt Eric och ursäktade sig.
- Jag måste bara göra en sak.. Gå in du så länge så kommer jag., han verkade lite nervös men kysste mig varmt innan han gick iväg bakom en knut på huset. Jag stod stelt kvar och visste inte vad jag skulle ta mig till. Ska jag gå in? Jag har ju aldrig varit här förr jag vet ju inte änns vem eller vilka som äger huset.. Tänk om det är privat, tjuvalarm kan ju finnas.. Jag vill inte bli tagen av polisen. Det är inte min grej liksom, jag har bara haft att göra med polisen när mamma krockade.. Å shit! Jag får inte tänka på det! Då börjar jag bara gråta och det är inte alls läge för det nu. Var tog Eric vägen förrästen? Jag kan ju lika bra vänta här, han kommer nog snart. Hoppas jag, han kan ju inte gå och inte komma tillbaka, ioförsig kanske det finns en bakdörr. Men varför skulle han ta bakdörren, om det finns en? Det finns ingen mening med det. Men skit samma jag går in.
Jag gick upp för trappan som ledde till en liten veranda som gav en välkomnande känsla. Jag charmades av husets utstrålning som aldrig förr. Jag har aldrig gillat ett hus så mycket som detta. Det är så gammaldags men så vackert..
Jag tryckte nervöst ner dörrhandtaget och dörren var öppen. Hade jag bott här hade jag iallafall låst dörren om jag inte varit hemma. När jag öppnat dörren möttes jag av blandannat en varm kärlek av en massa folk och en hemmastadd känsla. Liam, Jessica, moster Karita, Lea, Ludwig, Steffe och Bossen som höll i en så vacker tårta så jag blev tår ögd.
- Grattis!, ropade alla i kör. Chocken som alla dessa människor gav mig försvann fort av den varma kärleken de gav mig. Allas leenden var stora och det enda jag kunde göra var att skratta av lycka, även om jag såg att några inte befann sig i folkmassan sjönk mitt humör lite men nu vet jag att de är hos mig även om jag inte ser dem, de är med mig vad som änn händer. Även om pappa först förkrossade mig och jag som tillsist svek honom, vet vi båda att vi älskar varandra som vilken förälder och dotter som helst, det är en sorts kärlek som finns hos varje människa. Jag kan inte säga att jag är glad över allt han gjorde men jag vet att han ångrar sig och inte menade något ont, nu när jag har Eric, som är mitt liv förstår jag honom bättre, han gjorde det av ren saknad och förmodligen hade jag också gjort så fast jag inte sjunkit lika lågt..
Och mamma, jag vet att vi älskar varandra lika mycket nu som innan.
Jag avbröts ur mina tankar när jag hörde Erics lena röst.
- Elin jag ville ge dig något speciellt, men det enda som vore något extra vore ju att ordna tiden då du inte mådde så bra, men det var inte så lätt så då tänkte jag sammla alla människor som betyder mycket för dig, men det var inte heller så lätt.. Men jag gjorde så gott som jag kunde och det slutade med alla dessa människor, jag hoppas och tror att var och en har en särskild plats i ditt hjärta.
- Ja absolut., sa jag med darrande röst, allt hade överrumplat mig och gjorde mig väldigt rörd att alla kommit hit för mig. Han log sedan fortsatte han.
- Jag förstod det. Iallafall så är alla samlade för att fira din födelsedag, din chef, Steffe och Jessica har bakat tårtan. Karita och Liam, Lea och Ludwig har lagat massor av mat och resten har ordnat med dekorationerna. Själv har jag.. Ja skaffat stället. Så jag undrar Elin, om du vill flytta hit med mig?
- Hit?
- Aa.
- Ja! Ja klart jag vill! Menar du alvar?!
- Ja det är ärligt, jag har köpt huset och trädgården och sandstranden och bryggan på baksidan., han log och jag kände ur glädjetårar föll läng med mina kinder, jag skrattade lyckligt och hoppade upp i Erics famn. Alla klappade händerna och skrattade minst lika lyckligt som jag.
Det hela blev tillslut en fest med musik på skapligt hög nivå och folk dansade, jag hade fått en massa fina paket och gratulationer. Jag var så glad så jag visste inte var jag skulle ta vägen, det enda jag kunde göra var att skratta. Efter Erics lilla tal visade han mig en jätte fin klänning som han hade köpt till mig som jag skulle bära ikväll, så jeansen jag kom hit i låg nu i en stor dubbelsäng på övervåningen. Huset var underbart vackert, två toaletter, två sovrum (ett blir gästrum), ett vardagsrum, ett kök och ett fritidsrum vilket blir Erics musikrum. Utsikten fån sovrummet var helt underbar, vattnet som glittrade av solensstrålar.
Det bästa är att huset och naturen inte ligger särskilt långt från Erics jobb och mitt, ungefär en till två mils avstånd, men det är det värt.
Eric kom fram till mig där jag satt i en soffa.
- Kom igen ska du sitta där hela kvällen eller? Kom nu!, han tog tag i mina armar och drog mig upp ur soffan.
- Nä bara tillfälligt., jag log och han skrattade.
- Så vad tycker du om dagen?
- Helt underbart fantastiskt bra! Har aldrig haft en så bra dag i hela mitt liv. Faktiskt., han kysste mig snabbt för att avbryta mitt babbel. Jag besvarade kyssen och log.
- Snacka inte för mycket nu., sa han och drog ut mig på dansgolvet. Musiken var hastig men varken Eric eller Jag hade lust att slita ut oss så vi dansade tryckare bland alla fortdansande, älskvärda människor.
- Grattis Elin., Eric avbröt tystnaden jag tittade upp och möttes av hans stora underbara bruna ögon.
- Tack Eric. Jag älskar dig.
- Och jag älskar dig Elin., han kysste mig länge och passionerat för att övertyga mig om att hans ord kom från djupet av hans hjärta, och jag kan inget annat än att tro honom.
Så detta är alltså sista kapitlet. Hoppas ni har gillat min novell.
Maximal otur som nästa novell heter kommer upp inom kort förhoppningsvis. Kommer lägga upp lite delar lite då och då. Kommenterar ni mycke kommer det oftare. Kanske varje dag :) Om ni kommenterar såpass.
Info om novellen kommer också komma upp.
KOMMENTERA. Pls??
Love me,please. Kapitel 25
Tre veckor senare.
Eric och jag har umgåtts mycket den senaste tiden och vi har övernattat mest tillsammans. Liam väntar på lägenheten, han har påmint mig om det varje dag..
Jag vaknade i Erics säng med hans armar som ett skydd runt mig. Solenlyste in genom sprickorna i persiennen och jag hörde hur fåglarna sjöng. Jag vände mig om i sängen och tittade på Eric som låg och sov. Vad söt han är.
Jag petade lite på honom men fick ingen reaktion. Jag tittade på klockan, 10:52. Oj vi har sovit länge.
Jag kysste honom på läpparna och kände direkt att han besvarade den, sedan böjde han sig över mig och vi kysstes en stund innan han lade sig ned på sängen igen.
- Godmorgon sötnos., han log stort och jag kunde inte hejda leendet som spred sig över mina läppar.
- Godmorgon!
Vi satt i bilen påväg hem till mig, glädjen sprudlade fortfarande i mig. Jag hade ärligt talat hoppat på honom när han frågade. Han frågade om jag ville flytta in till honom, bo hos honom är det bästa och mest otroliga som hänt ju!
Eric svängde in på en parkering. Sedan gick vi iväg mot min lägenhet.
Liam satt vid tv:en när vi kom in.
- Tja., han värkade trött. Men jag visste att jag skulle kunna pigga upp honom med mig nyhet.
- Hej Liam! Jo jag ska flyttaa hem till Eric och därför undrar jag om du vill ta min lägenhet istället för att köpa egen?
- Va? Ja! Ja tack snälla! Tack syrran!, han reste sig hastigt upp och kramade om mig hårt. Jag visste att han skulle bli glad!
Eric och Liam hjälpte mig att packa ihop mina saker. Liam fick min säng eftersom Eric har dubbelsäng hos sig.
- Är det här din?, sa Eric, han kvävde ett skratt och höll upp en t-shirt med sitt eget ansikte på.
- Ja!, sa jag stolt och log så stort jag kunde. Eric nickade skrattandes och lade ner den i en flyttlåda. Han gick förbi mig och lyfte upp en hög med ihopvikta kläder och gick till lådan igen.
- Ska allt det här med?, han tittade på mig, sedan på klädhögen som var i hans famn sedan ner på den fullproppade väskan.
- Ja., han tittade på mig och jag kunde inte undvika leendet som spreds över mina läppar.
- Här., jag log och räckte honom en ny flyttlåda.
- Tack.., han var lite chockad över alla kläder som ska med. Jag skrattade bara.
Liam kom in i rummet och höll upp en t-shirt. Han skrattade när han fick se Erics min.
- Har du två??, sa Eric förvånat.
- Nej? Jag har fyra stycken., sa jag och tog t-shirten från Liam.
- Tack Liam., jag log stort och kastade den på Eric.
- Lägg den i lådan är du snäll. Och stäng munnen Liam., sedan fortsatte jag med mitt. Eric ryckte på axlarna och tittade på Liam som gjorde någon sorts min.
Vi avslutade packningen och körde det som var färdig packat till Erics lägenhet, vår är det väll nu..
När vi gjort iordning lite avslutade vi för dagen och gick ut för att äta lite. Det slutade med att vi köpte oss varsin hamburgare på mcdonalds. Sedan tog vi en liten promenad genom några gator, dock blev vi inte helt ensamma, några fans kom lite då och då. Men varken Eric eller jag störde oss på det, än. Jag får väll vänja mig, jag ger inte upp världens bästa kille av några fans, aldrig. Även fast jag inte var ett så stort fan som många andra tonårstjejer förstod jag dem.
Eric höll min hand i sin, solen var på väg ner och jag log. Det är så härligt att gå här hand i hand med världens bästa kille. Jag skulle kunna dö nu, jag är så lycklig så jag skulle kunna dö. Men det vill inte det, det vore så dumt att dö ifrån världes bästa kille. Plötsligt kysste Eric min kind.
- Vad tänker du på?
- Det vill du inte veta.., sa jag med ett leende.
- Jo, det vill jag.
- Mm.. Jaja. Jo jag tänkte på att jag skulle kunna dö nu för att jag är så lycklig.., Eric tvärstannade och drog mig tätt in till mig sedan lade han sin panna mot min och jag mötte hans alvarliga blick.
- Du får inte dö, förstår du? Jag är alvarlig nu Elin. Du får inte tänka så även om du är så lycklig.
- Jaja. Sa ju att du inte ville veta., jag ryckte lätt på axlarna och bet mig i läppen när jag mötte hans blick igen. Han kysste mig passionerat och länge, han fick mig att bli som galen den killen, fruktansvärt galen.
Kommentera :)
Eric och jag har umgåtts mycket den senaste tiden och vi har övernattat mest tillsammans. Liam väntar på lägenheten, han har påmint mig om det varje dag..
Jag vaknade i Erics säng med hans armar som ett skydd runt mig. Solenlyste in genom sprickorna i persiennen och jag hörde hur fåglarna sjöng. Jag vände mig om i sängen och tittade på Eric som låg och sov. Vad söt han är.
Jag petade lite på honom men fick ingen reaktion. Jag tittade på klockan, 10:52. Oj vi har sovit länge.
Jag kysste honom på läpparna och kände direkt att han besvarade den, sedan böjde han sig över mig och vi kysstes en stund innan han lade sig ned på sängen igen.
- Godmorgon sötnos., han log stort och jag kunde inte hejda leendet som spred sig över mina läppar.
- Godmorgon!
Vi satt i bilen påväg hem till mig, glädjen sprudlade fortfarande i mig. Jag hade ärligt talat hoppat på honom när han frågade. Han frågade om jag ville flytta in till honom, bo hos honom är det bästa och mest otroliga som hänt ju!
Eric svängde in på en parkering. Sedan gick vi iväg mot min lägenhet.
Liam satt vid tv:en när vi kom in.
- Tja., han värkade trött. Men jag visste att jag skulle kunna pigga upp honom med mig nyhet.
- Hej Liam! Jo jag ska flyttaa hem till Eric och därför undrar jag om du vill ta min lägenhet istället för att köpa egen?
- Va? Ja! Ja tack snälla! Tack syrran!, han reste sig hastigt upp och kramade om mig hårt. Jag visste att han skulle bli glad!
Eric och Liam hjälpte mig att packa ihop mina saker. Liam fick min säng eftersom Eric har dubbelsäng hos sig.
- Är det här din?, sa Eric, han kvävde ett skratt och höll upp en t-shirt med sitt eget ansikte på.
- Ja!, sa jag stolt och log så stort jag kunde. Eric nickade skrattandes och lade ner den i en flyttlåda. Han gick förbi mig och lyfte upp en hög med ihopvikta kläder och gick till lådan igen.
- Ska allt det här med?, han tittade på mig, sedan på klädhögen som var i hans famn sedan ner på den fullproppade väskan.
- Ja., han tittade på mig och jag kunde inte undvika leendet som spreds över mina läppar.
- Här., jag log och räckte honom en ny flyttlåda.
- Tack.., han var lite chockad över alla kläder som ska med. Jag skrattade bara.
Liam kom in i rummet och höll upp en t-shirt. Han skrattade när han fick se Erics min.
- Har du två??, sa Eric förvånat.
- Nej? Jag har fyra stycken., sa jag och tog t-shirten från Liam.
- Tack Liam., jag log stort och kastade den på Eric.
- Lägg den i lådan är du snäll. Och stäng munnen Liam., sedan fortsatte jag med mitt. Eric ryckte på axlarna och tittade på Liam som gjorde någon sorts min.
Vi avslutade packningen och körde det som var färdig packat till Erics lägenhet, vår är det väll nu..
När vi gjort iordning lite avslutade vi för dagen och gick ut för att äta lite. Det slutade med att vi köpte oss varsin hamburgare på mcdonalds. Sedan tog vi en liten promenad genom några gator, dock blev vi inte helt ensamma, några fans kom lite då och då. Men varken Eric eller jag störde oss på det, än. Jag får väll vänja mig, jag ger inte upp världens bästa kille av några fans, aldrig. Även fast jag inte var ett så stort fan som många andra tonårstjejer förstod jag dem.
Eric höll min hand i sin, solen var på väg ner och jag log. Det är så härligt att gå här hand i hand med världens bästa kille. Jag skulle kunna dö nu, jag är så lycklig så jag skulle kunna dö. Men det vill inte det, det vore så dumt att dö ifrån världes bästa kille. Plötsligt kysste Eric min kind.
- Vad tänker du på?
- Det vill du inte veta.., sa jag med ett leende.
- Jo, det vill jag.
- Mm.. Jaja. Jo jag tänkte på att jag skulle kunna dö nu för att jag är så lycklig.., Eric tvärstannade och drog mig tätt in till mig sedan lade han sin panna mot min och jag mötte hans alvarliga blick.
- Du får inte dö, förstår du? Jag är alvarlig nu Elin. Du får inte tänka så även om du är så lycklig.
- Jaja. Sa ju att du inte ville veta., jag ryckte lätt på axlarna och bet mig i läppen när jag mötte hans blick igen. Han kysste mig passionerat och länge, han fick mig att bli som galen den killen, fruktansvärt galen.
Kommentera :)
Love me,please. Kapitel 24
- Ja.. Ni är ju trotts allt syskon.
- Ja, tur det., till svar fick jag världens vackraste skratt.
Eric var ledig idag så vi hade bestämt att vi skulle vara hemma hos honom och mysa, så jag låste lägenheten och sprang ner för alla trappor och öppnade dörren ut i det varma sommar vädret. Ett leende bredde ut sig på mina läppar, jag älskar sommaren allt är så fint då. Jag gick längs gatan och njöt av värmen, små barn sprang runt med varsin glass i handen och skrattade. Jag skyndade på mina steg för att snart vara i Erics famn. Men jag stannade strax till. En bil körde i samma takt som mig och jag tittade på föraren.
- Hej Elin! Är du ute och går?
- Hej Lea! Självklart man får ju passa på.
- Ja det får man ju! Är du påväg någonstanns?
- Ja till Eric.
- Vill du ha skuts?
- Visst!, sa jag glatt och hoppade in.
- Så när får jag träffa han dära Eric då?
- Nu om du vill?
- Ja!
Jag tryckte på dörrklockan och log mot Lea. Jag bara längtar tills jag får se hennes reaktion!! Dörrhandtaget trycktes ned och dörren öppnades.
- Hej Eric! Det här är Lea som jag pratat om., jag tittade på Lea och gav ifrån mig ett skratt. Lea stod och gapade men när hon hörde mig skratta stängde hon munnen och log ursäktande. Eric småskrattade han också men kvävde skrattet och räckte artigt fram handen.
- Eric.
- Lea.., vi skrattade och gick in i lägenheten. Vi satte oss i hans stora soffa och snackade.
När klockan slog två var Lea tvungen och åka iväg, hon började sitt arbetspass på en klädaffär klockan tre och hon ville hem en stund innan. Hon har köpt sig en lägenhet i närheten och hennes café i göteborg tog en annan över. Hon var väldigt glad över det.
Vi sa hejdå och hon stängde dörren och jag vände mig mot Eric och kysste honom länge. Han tittade finurligt på mig.
- Vadå? Jag har längtat efter det.., sa jag och spelade oskyldig. Han skrattade bara och drog in mig och närmade sig, men presis några centimeter innan våra läppar nuddade varandra stannade han upp och viskade sexigt.
- Jag med!, sedan kysstes vi länge.
Tre veckor senare.
Eric och jag har umgåtts mycket den senaste tiden och vi har övernattat mest tillsammans. Liam väntar på lägenheten, han har påmint mig om det varje dag..
Jag vaknade i Erics säng med hans armar som ett skydd runt mig. Solenlyste in genom sprickorna i persiennen och jag hörde hur fåglarna sjöng. Jag vände mig om i sängen och tittade på Eric som låg och sov. Vad söt han är.
Jag petade lite på honom men fick ingen reaktion. Jag tittade på klockan, 10:52. Oj vi har sovit länge.
Jag kysste honom på läpparna och kände direkt att han besvarade den, sedan böjde han sig över mig och vi kysstes en stund innan han lade sig ned på sängen igen.
- Godmorgon sötnos., han log stort och jag kunde inte hejda leendet som spred sig över mina läppar.
- Godmorgon!
En kommentar så fortsätter jag med nästa. Hinner tvärr inte skriva så mycket nu men nästa vecka går jag bara måndag och tisdag så ska försöka jobba på då :) Kommentera så får jag mer lust att skriva :)
Kram <3
- Ja, tur det., till svar fick jag världens vackraste skratt.
Eric var ledig idag så vi hade bestämt att vi skulle vara hemma hos honom och mysa, så jag låste lägenheten och sprang ner för alla trappor och öppnade dörren ut i det varma sommar vädret. Ett leende bredde ut sig på mina läppar, jag älskar sommaren allt är så fint då. Jag gick längs gatan och njöt av värmen, små barn sprang runt med varsin glass i handen och skrattade. Jag skyndade på mina steg för att snart vara i Erics famn. Men jag stannade strax till. En bil körde i samma takt som mig och jag tittade på föraren.
- Hej Elin! Är du ute och går?
- Hej Lea! Självklart man får ju passa på.
- Ja det får man ju! Är du påväg någonstanns?
- Ja till Eric.
- Vill du ha skuts?
- Visst!, sa jag glatt och hoppade in.
- Så när får jag träffa han dära Eric då?
- Nu om du vill?
- Ja!
Jag tryckte på dörrklockan och log mot Lea. Jag bara längtar tills jag får se hennes reaktion!! Dörrhandtaget trycktes ned och dörren öppnades.
- Hej Eric! Det här är Lea som jag pratat om., jag tittade på Lea och gav ifrån mig ett skratt. Lea stod och gapade men när hon hörde mig skratta stängde hon munnen och log ursäktande. Eric småskrattade han också men kvävde skrattet och räckte artigt fram handen.
- Eric.
- Lea.., vi skrattade och gick in i lägenheten. Vi satte oss i hans stora soffa och snackade.
När klockan slog två var Lea tvungen och åka iväg, hon började sitt arbetspass på en klädaffär klockan tre och hon ville hem en stund innan. Hon har köpt sig en lägenhet i närheten och hennes café i göteborg tog en annan över. Hon var väldigt glad över det.
Vi sa hejdå och hon stängde dörren och jag vände mig mot Eric och kysste honom länge. Han tittade finurligt på mig.
- Vadå? Jag har längtat efter det.., sa jag och spelade oskyldig. Han skrattade bara och drog in mig och närmade sig, men presis några centimeter innan våra läppar nuddade varandra stannade han upp och viskade sexigt.
- Jag med!, sedan kysstes vi länge.
Tre veckor senare.
Eric och jag har umgåtts mycket den senaste tiden och vi har övernattat mest tillsammans. Liam väntar på lägenheten, han har påmint mig om det varje dag..
Jag vaknade i Erics säng med hans armar som ett skydd runt mig. Solenlyste in genom sprickorna i persiennen och jag hörde hur fåglarna sjöng. Jag vände mig om i sängen och tittade på Eric som låg och sov. Vad söt han är.
Jag petade lite på honom men fick ingen reaktion. Jag tittade på klockan, 10:52. Oj vi har sovit länge.
Jag kysste honom på läpparna och kände direkt att han besvarade den, sedan böjde han sig över mig och vi kysstes en stund innan han lade sig ned på sängen igen.
- Godmorgon sötnos., han log stort och jag kunde inte hejda leendet som spred sig över mina läppar.
- Godmorgon!
En kommentar så fortsätter jag med nästa. Hinner tvärr inte skriva så mycket nu men nästa vecka går jag bara måndag och tisdag så ska försöka jobba på då :) Kommentera så får jag mer lust att skriva :)
Kram <3
Love me,please. Kapitel 23
- Vad fint det är., hon var glad och log det finaste leende jag någonsin sett. Jag log tillbaka innan vi tog till oss mat och började äta.
- Gud va gott det är! Inte visste jag att du kunde laga mat så här bra! Det kan ju inte jag.., jag skrattade och log.
- Tack.
Elins perspektiv
Eric och jag tittade på film tills klockan blev tjugo i tolv. Då körde Eric hem mig eftersom han skulle iväg och jobba. Vi sa hejdå och sedan vinkade jag till honom och han försvann iväg, jag gick upp till lägenheten och öppnade dörren. Jag tog av mig ytterkläderna och gick in i vardagsrummet, Liam borde vara här eftersom dörren inte var låst. Jag gick igenom nästan alla rum men hittade honom inte. Tillslut öppnade jag sovrumms dörren och staplade bakåt för att inte ramla.
- Vad fan gör du!?
- Elin! Vad gör du hemma!? Ska inte du vara hos Eric??, Liam reste sig ur sängen och drog på sig sina kläder. Jag svalde för att inte kräkas. Tjejen tittade förvirrat på mig och jag tittade lika förvirrat tillbaka om inte mer. Förvåningen förvandlades till oförstående som sedan blandades med ilska.
- Vem fan är hon?! Och vad gör hon i MIN säng!?, Liam knuffade ut mig ur rummet och ställde mig mot en vägg.
- Måste du skrika?, han var allvarlig i rösten men pratade väldigt tyst.
- Det är min säng!!
- Änn sen? Pappa betalade den.
- Dra inte in pappa i det här!
- Jag bor också här Elin!
- Köp dig en egen säng för fan! Använd inte min! Köp dig en egen lägenhet! Klara dig själv., jag ryckte mig ur hans grepp och gick ut i köket och satte mig på en köksstol för att lugna ner mig själv. Liam kom in och öppnade munnet för att säga ngot men jag avbröt honom.
- Klä bara på er och försvinn här ifrån!, han gick iväg igen och jag andades häftigt. Det är jobbigt att skrika på Liam även om han är mig bror. Jag har inte skrikit på honom sedan han skulle iväg till moster Karita. Ioförsig skrek jag inte lika mycket på honom då som jag gjorde då pappa var på sjukhuset och fortfarande levde.
Jag tittade ut genom fönstret och jag tänkte på vad mitt liv egetligen är. Ett rent helvete men ändå så jävla fantastiskt. Jag har Liam som varit där hela tiden som hjälp men ädå bara rört till besvär. Lea som man nästan aldrig ser men vet att hon finns om det händer nått. Ludwig som är som en bror, så jävla störande men man kan ändå inte leva utan honom.. Jessica som är världens bästa kollega. Steffe som också är en bra kollega. Moster Karita som påminner alldeles för mycket om mamma, men är den närmaste släkting jag har.. Bossen som är världens bästa chef, som förstår när man kan jobba och inte. Sist men inte minst Eric Saade som är världens bästa på alla sätt och vis, man kan inte låta bli att älska honom!
Jag älskar alla personer som är runt mig, men även dem som lämnat mig när jag som mest behövde dem. Trotts alla omständigheter älskar jag mitt liv!
- Förlåt syrran. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Hoppas du kan förlåta mig.Och jag vill bara säga att jag står på kö till en lägenhet. Jag flyttar om en månad., han vände sig om och var påväg att gå.
- Lägenheten är inte långt här ifrån va?, han vände sig om och och log.
- Nej syrran, den är inte alls långt borta., jag log tillbaka och han blev lugn och förstod att han var förlåten men att det inte får upprepas igen.
Dagen närmade sig sitt slut och jag satt ner krupen i soffan. Liam var hemma hos den där tjejen som han sa hette Julia Fredriksson mer orkade jag inte bry mig om. Huvudsaken är att jag inte känner eller vet vem hon är.
Mobilen ringde och jag ryckte åt mig den från soffbordet.
- Hej Eric!
- Tjaa! Gör du?
- Tittar på tv. Själv?
- Är påväg hem från studion.
- Jaha. Du kan inte ana vad som hänt här idag..
- Vad har hänt då?
- Jo när jag kom hem letade jag efter Liam, och jag hittade honom till slut i min säng med en tjej..
- Å! Det var ju kul.
- Nej.. Men han ska snart få lägenheten han står på kö för. Om en månad.
- Funkar det inte att ni bor i samma eller?
- Han sover på soffan. Det är en jätte liten lägenhet och vi hamnar alltid på något sätt i bråk om ett eller annat.
- Ja.. Ni är ju trotts allt syskon.
- Ja, tur det., till svar fick jag världens vackraste skratt.
Kommentera så mycket ni orkar är ni snälla!!
- Gud va gott det är! Inte visste jag att du kunde laga mat så här bra! Det kan ju inte jag.., jag skrattade och log.
- Tack.
Elins perspektiv
Eric och jag tittade på film tills klockan blev tjugo i tolv. Då körde Eric hem mig eftersom han skulle iväg och jobba. Vi sa hejdå och sedan vinkade jag till honom och han försvann iväg, jag gick upp till lägenheten och öppnade dörren. Jag tog av mig ytterkläderna och gick in i vardagsrummet, Liam borde vara här eftersom dörren inte var låst. Jag gick igenom nästan alla rum men hittade honom inte. Tillslut öppnade jag sovrumms dörren och staplade bakåt för att inte ramla.
- Vad fan gör du!?
- Elin! Vad gör du hemma!? Ska inte du vara hos Eric??, Liam reste sig ur sängen och drog på sig sina kläder. Jag svalde för att inte kräkas. Tjejen tittade förvirrat på mig och jag tittade lika förvirrat tillbaka om inte mer. Förvåningen förvandlades till oförstående som sedan blandades med ilska.
- Vem fan är hon?! Och vad gör hon i MIN säng!?, Liam knuffade ut mig ur rummet och ställde mig mot en vägg.
- Måste du skrika?, han var allvarlig i rösten men pratade väldigt tyst.
- Det är min säng!!
- Änn sen? Pappa betalade den.
- Dra inte in pappa i det här!
- Jag bor också här Elin!
- Köp dig en egen säng för fan! Använd inte min! Köp dig en egen lägenhet! Klara dig själv., jag ryckte mig ur hans grepp och gick ut i köket och satte mig på en köksstol för att lugna ner mig själv. Liam kom in och öppnade munnet för att säga ngot men jag avbröt honom.
- Klä bara på er och försvinn här ifrån!, han gick iväg igen och jag andades häftigt. Det är jobbigt att skrika på Liam även om han är mig bror. Jag har inte skrikit på honom sedan han skulle iväg till moster Karita. Ioförsig skrek jag inte lika mycket på honom då som jag gjorde då pappa var på sjukhuset och fortfarande levde.
Jag tittade ut genom fönstret och jag tänkte på vad mitt liv egetligen är. Ett rent helvete men ändå så jävla fantastiskt. Jag har Liam som varit där hela tiden som hjälp men ädå bara rört till besvär. Lea som man nästan aldrig ser men vet att hon finns om det händer nått. Ludwig som är som en bror, så jävla störande men man kan ändå inte leva utan honom.. Jessica som är världens bästa kollega. Steffe som också är en bra kollega. Moster Karita som påminner alldeles för mycket om mamma, men är den närmaste släkting jag har.. Bossen som är världens bästa chef, som förstår när man kan jobba och inte. Sist men inte minst Eric Saade som är världens bästa på alla sätt och vis, man kan inte låta bli att älska honom!
Jag älskar alla personer som är runt mig, men även dem som lämnat mig när jag som mest behövde dem. Trotts alla omständigheter älskar jag mitt liv!
- Förlåt syrran. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Hoppas du kan förlåta mig.Och jag vill bara säga att jag står på kö till en lägenhet. Jag flyttar om en månad., han vände sig om och var påväg att gå.
- Lägenheten är inte långt här ifrån va?, han vände sig om och och log.
- Nej syrran, den är inte alls långt borta., jag log tillbaka och han blev lugn och förstod att han var förlåten men att det inte får upprepas igen.
Dagen närmade sig sitt slut och jag satt ner krupen i soffan. Liam var hemma hos den där tjejen som han sa hette Julia Fredriksson mer orkade jag inte bry mig om. Huvudsaken är att jag inte känner eller vet vem hon är.
Mobilen ringde och jag ryckte åt mig den från soffbordet.
- Hej Eric!
- Tjaa! Gör du?
- Tittar på tv. Själv?
- Är påväg hem från studion.
- Jaha. Du kan inte ana vad som hänt här idag..
- Vad har hänt då?
- Jo när jag kom hem letade jag efter Liam, och jag hittade honom till slut i min säng med en tjej..
- Å! Det var ju kul.
- Nej.. Men han ska snart få lägenheten han står på kö för. Om en månad.
- Funkar det inte att ni bor i samma eller?
- Han sover på soffan. Det är en jätte liten lägenhet och vi hamnar alltid på något sätt i bråk om ett eller annat.
- Ja.. Ni är ju trotts allt syskon.
- Ja, tur det., till svar fick jag världens vackraste skratt.
Kommentera så mycket ni orkar är ni snälla!!
Love me,please. Kapitel 21
- Fan vad mätt jag blev!, Liam lutade sig bak på stolen. Eric skrattade och tittade sött på mig. Jag log och tittade blygt ner på mina händer som var plaserade i mitt knä.
Efter att vi kom hem satt vi alla tre och latade oss i soffan. Eric somnade efter en timme efter hans långa resa hem, Liam halvsov och jag var klarvaken. Jag har en dålig vana att alltid vara klarvaken när det är dags att sova..
- Jag tror nog jag tar din säng inatt Elin., han tittade trött på mig.
- Ja du får väl det!, jag skrattade och strök handen över Erics kind. Han rörde inte en min. Liam reste sig och gick in i sovrummet och stängde dörren. Men innan dörren stängdes helt viskade han.
- Godnatt syrran., sedan stängdes dörren och ljudet av Erics snarkningar fyllde mina öron. Jag log mot honom och välte honom ner på soffan så att han låg ner istället för att sitta. Jag hämtade Kudden och täcket som Liam brukar ha, och lade mig försiktigt bredvid honom. Det är tur att soffan är så stor och bred.
Erics perspektiv. Nästa morgon.
Jag vaknade och blinkade till med ögonen innan jag fick syn på Elin som låg sött och sov bredvid mig. När jag tittade runt om kring mig fick jag se att vi låg i hennes soffa. Jag hade ju inget minne av att jag kom hem så jag somnade nog i soffan igår kväll. Jag var ju helt slut efter bilresan hem igår. Jag kysste Elin på huvudet och lämnade försiktigt soffan och gick ut i köket. Kläderna som jag hade dagen innan var fortfarande på, eftersom jag somnade.. Så jag gick bara ut i köket och öppnade kylskåpet, av gammal vana som jag alltid gör hemma. Jag stängde kylskåpet och tog ett glas och fyllde det med vatten.
- Tja Eric, är du vaken?
- Tja, det ser du väll det? Jag är morgonpigg ibland..
- Jaså. Sover Elin fortfarande?
- Ja. Hon värkar trött.
- Hon sover alltid länge..
- Gör jag inte alls!, Elin kom trött in i köket och stirrade dumt på Liam.
- När brukar du vakna på mornarna då?
- Elva.. Men idag vaknade jag faktiskt tidigt!, hon tittade upp på köks klockan och fortsatte.
- Åtta!, sedan gick hon och satte sig på en av köksstolarna.
- Ja och det är värkligen inte tillfälligt??
- Nepp. Inte alls., jag ställde undan glaset och satte mig mitt emot henne vid bordet.
- Sovit gott?, jag log mot henne.
- Ja tack, du?
- Alltid!, hon skrattade sött och tittade på mig. Hennes ögon är som diamanter, fast vackrare. Mycket vackrare. Det sa jag också till henne.
- Tackar!, Sa Liam högfärdigt och travade mot sovrummet. Elin och jag skrattade bara.
När Liam lämnat rummet kröp jag över till Elins sida av bordet. Jag satte mig på stolen bredvid henne och log stort mot henne, till svar fick jag ett gnistrande leende tillbaka. Jag kysste henne länge innan Liam kom in igen.
- Jag lämnade er inte ens i en minut, och ni är redar i full gång!
- Bara för att din flickvän kastade ut dig!, sa Elin retfullt och kysste mig igen. Liam grymtade och fortsatte ut i hallen.
- Jag drar till några polare.
- Okej., sa Elin ointressant och kysste mig åter igen, man kan ju inte få nog av henne. Hon är underbar!
Liam smällde igen ytterdörren och Elin log.
- Nu är vi ensamna!
- Japp!, hon kysste mig snabbt.
- Så hur var det i skåne då?
- Lika fantastiskt som alltid! Publiken var helt underbar, precis som du! Fast jag tror du är bättre., hon rodnade och gömde sitt ansikte i min hals. Jag skrattade smått och kysste henne på huvudet.
- Jag menar varenda ord Elin. Jag lovar!
- Jag älskar dig Eric, det gör jag värkligen., hon lyfte upp sitt huvud och tittade mig i ögonen för att övertyga mig att det hon sa var sant.
- Jag älskar dig med Elin., jag drog in henne i min famn sedan viskade jag tyst i hennes öra.
- Mycket.
Kommentera om du ser den här meningen.
Efter att vi kom hem satt vi alla tre och latade oss i soffan. Eric somnade efter en timme efter hans långa resa hem, Liam halvsov och jag var klarvaken. Jag har en dålig vana att alltid vara klarvaken när det är dags att sova..
- Jag tror nog jag tar din säng inatt Elin., han tittade trött på mig.
- Ja du får väl det!, jag skrattade och strök handen över Erics kind. Han rörde inte en min. Liam reste sig och gick in i sovrummet och stängde dörren. Men innan dörren stängdes helt viskade han.
- Godnatt syrran., sedan stängdes dörren och ljudet av Erics snarkningar fyllde mina öron. Jag log mot honom och välte honom ner på soffan så att han låg ner istället för att sitta. Jag hämtade Kudden och täcket som Liam brukar ha, och lade mig försiktigt bredvid honom. Det är tur att soffan är så stor och bred.
Erics perspektiv. Nästa morgon.
Jag vaknade och blinkade till med ögonen innan jag fick syn på Elin som låg sött och sov bredvid mig. När jag tittade runt om kring mig fick jag se att vi låg i hennes soffa. Jag hade ju inget minne av att jag kom hem så jag somnade nog i soffan igår kväll. Jag var ju helt slut efter bilresan hem igår. Jag kysste Elin på huvudet och lämnade försiktigt soffan och gick ut i köket. Kläderna som jag hade dagen innan var fortfarande på, eftersom jag somnade.. Så jag gick bara ut i köket och öppnade kylskåpet, av gammal vana som jag alltid gör hemma. Jag stängde kylskåpet och tog ett glas och fyllde det med vatten.
- Tja Eric, är du vaken?
- Tja, det ser du väll det? Jag är morgonpigg ibland..
- Jaså. Sover Elin fortfarande?
- Ja. Hon värkar trött.
- Hon sover alltid länge..
- Gör jag inte alls!, Elin kom trött in i köket och stirrade dumt på Liam.
- När brukar du vakna på mornarna då?
- Elva.. Men idag vaknade jag faktiskt tidigt!, hon tittade upp på köks klockan och fortsatte.
- Åtta!, sedan gick hon och satte sig på en av köksstolarna.
- Ja och det är värkligen inte tillfälligt??
- Nepp. Inte alls., jag ställde undan glaset och satte mig mitt emot henne vid bordet.
- Sovit gott?, jag log mot henne.
- Ja tack, du?
- Alltid!, hon skrattade sött och tittade på mig. Hennes ögon är som diamanter, fast vackrare. Mycket vackrare. Det sa jag också till henne.
- Tackar!, Sa Liam högfärdigt och travade mot sovrummet. Elin och jag skrattade bara.
När Liam lämnat rummet kröp jag över till Elins sida av bordet. Jag satte mig på stolen bredvid henne och log stort mot henne, till svar fick jag ett gnistrande leende tillbaka. Jag kysste henne länge innan Liam kom in igen.
- Jag lämnade er inte ens i en minut, och ni är redar i full gång!
- Bara för att din flickvän kastade ut dig!, sa Elin retfullt och kysste mig igen. Liam grymtade och fortsatte ut i hallen.
- Jag drar till några polare.
- Okej., sa Elin ointressant och kysste mig åter igen, man kan ju inte få nog av henne. Hon är underbar!
Liam smällde igen ytterdörren och Elin log.
- Nu är vi ensamna!
- Japp!, hon kysste mig snabbt.
- Så hur var det i skåne då?
- Lika fantastiskt som alltid! Publiken var helt underbar, precis som du! Fast jag tror du är bättre., hon rodnade och gömde sitt ansikte i min hals. Jag skrattade smått och kysste henne på huvudet.
- Jag menar varenda ord Elin. Jag lovar!
- Jag älskar dig Eric, det gör jag värkligen., hon lyfte upp sitt huvud och tittade mig i ögonen för att övertyga mig att det hon sa var sant.
- Jag älskar dig med Elin., jag drog in henne i min famn sedan viskade jag tyst i hennes öra.
- Mycket.
Kommentera om du ser den här meningen.
Love me, please. Kapitel 22
- Jag älskar dig Eric, det gör jag värkligen., hon lyfte upp sitt huvud och tittade mig i ögonen för att övertyga mig att det hon sa var sant.
- Jag älskar dig med Elin., jag drog in henne i min famn sedan viskade jag tyst i hennes öra.
- Mycket.
Eric och jag lämnade lägenheten för att gå en tur i solen. Vi gick längs en strand som var öde, vilket var väldigt skönt. Ingen av oss hade lust med uppmärksamhet just nu, vi vill bara vara själva ett tag.
Vi satte oss ner i sanden och blickade ut mot vattnet.
- Vad fint det är.
- Inte lika fin som du., Eric log stort och tittade på mig, hans bruna ögon fängslade fast mina.
- Du är finare., sa jag och buttade till honom och gömde mitt ansikte lite diskret som färjades röd/rosa.
- Inte en chans!, sa han retfullt och buttade tillbaka.
- Jo!, sa jag och skrattade. Jag buttade till honom lite hårdare så att han nästan välte ner i sanden.
- Hörru!, han buttade ner mig och satte fast mina händer med sina, så att jag inte kunde ta mig någonstans.
- Förrästen är du vackrare änn allt!, han böjde sig ned och kysste mig länge så att jag inte kunde protestera. Det enda som flög i mina tankar var hur mycket jag egentligen älskar Eric.
Klockan slog tio och solen sjönk sakta men säkert ner bak skogen på andra sidan sjön. Eric och jag satt fortfarande i sanden. Jag skulle kunna dö nu, jag är så lycklig jag bara kan bli. Jag kan sitta här i evigheter om Eric är med mig, jag vill inte lämna honom jag hör hemma hos honom, känns det som iallafall.
- Ska vi gå snart? Det börjar bli sent.
- Ja, vi får väl det. Det var bara så skönt att bara kunna sitta och titta på allt och inget, med dig.
- Jag vet men vi kan inte sitta här hela natten.
- Kan vi väll., Eric skrattade och hjälpte mig upp. Vi gick mot hållet där våra lägenheter är.
- Jag fick sova hos dig igårnatt så vill du sova hos mig inatt?
- Ja! Jag måste bara ringa Liam först., jag krånglade upp mobilen och ringde honom. Han svarade efter två toner.
- Aa?
- Jag sover hos Eric inatt så att du vet.
- Aa.
- Godnatt.
- Aa.., sedan lade jag på och lade ner mobilen i fickan igen.
- Så vad sa han då?
- Aa. Hela tiden.
- Vilket rolig bror.
- Han var nog trött.
Eric låste upp lägenhetsdörren och vi gick in. Det kändes ganska konstigt att ha känt Eric så länge men ändå aldrig varit hemma hos honom när han varit hemma hos mig hur många gånger som helst.
Eric packade upp väskan som han hade med sig från skåne eftersom det var första gången han var hemma hos sig sedan dess. Jag slog mig ner i en stor soffa. Lägenheten var väldigt öppen och fin. Man skulle lätt kunna trivas här, det som var allra bäst var att allt luktade himmelskt gott, Erics lukt.
- Ska vi gå och sova direkt eller ska vi göra nått annat?
- Vad vill du?
- Jag ska jobba imorn kl ett.., han hann inte säga klart hela meningen föränn jag fortsatte.
- Då går vi och lägger oss, jag är ganska trött., jag log mot honom och han kysste mig snabbt innan han gick in på toaletten.
- Det finns en tandborste som jag inte enns har tagit ur förpackningen som du kan ta., han ropade från badrummet, jag log och reste mig ur soffan.
- Tack., sa jag och log mot honom när han räckte mig tandborsten.
Erics perspektiv
Elin hade inga sovkläder med sig så hon fick låna en t-shirt som är alldeles för stor för mig, alltså perfekt nattlinne med armar. Hon var väldigt sexig i det..
Klockan var nio och jag var klarvaken, vilket är väldigt skönt. Jag reste mig försiktigt ur sängen för att inte väcka Elin. Jag tassade ut i köket och öppnade kylskåpet och tog ut juicepaketet och hällde upp lite i ett glas. Jag drack snabbt upp det och kom på att jag kunde göra frukost åt Elin. Så jag gjorde pannkakssmet och började steka dem. Som turvar hann jag steka upp alla innan jag hörde hur Elin reste sig ur sängen. Jag skyndade mig med att duka upp fint på bordet och ställa iordning. Jag sköljde ur steckpannan när Elin kom in.
- Godmorgon., jag log mot henne och ställde undan stekpannan på bänken. Sedan gick jag fram till Elin och kramade om henne och kysste henne innan jag visade henne till bordet. Hon satte sig och jag skyndade mig att slå mig ner på andra sidan.
- Vad fint det är., hon var glad och log det finaste leende jag någonsin sett. Jag log tillbaka innan vi tog till oss mat och började äta.
- Gud va gott det är! Inte visste jag att du kunde laga mat så här bra! Det kan ju inte jag.., jag skrattade och log.
- Tack.
Jag skulle också vilja ha en sån pojkvän!
Kommentera!!!
- Jag älskar dig med Elin., jag drog in henne i min famn sedan viskade jag tyst i hennes öra.
- Mycket.
Eric och jag lämnade lägenheten för att gå en tur i solen. Vi gick längs en strand som var öde, vilket var väldigt skönt. Ingen av oss hade lust med uppmärksamhet just nu, vi vill bara vara själva ett tag.
Vi satte oss ner i sanden och blickade ut mot vattnet.
- Vad fint det är.
- Inte lika fin som du., Eric log stort och tittade på mig, hans bruna ögon fängslade fast mina.
- Du är finare., sa jag och buttade till honom och gömde mitt ansikte lite diskret som färjades röd/rosa.
- Inte en chans!, sa han retfullt och buttade tillbaka.
- Jo!, sa jag och skrattade. Jag buttade till honom lite hårdare så att han nästan välte ner i sanden.
- Hörru!, han buttade ner mig och satte fast mina händer med sina, så att jag inte kunde ta mig någonstans.
- Förrästen är du vackrare änn allt!, han böjde sig ned och kysste mig länge så att jag inte kunde protestera. Det enda som flög i mina tankar var hur mycket jag egentligen älskar Eric.
Klockan slog tio och solen sjönk sakta men säkert ner bak skogen på andra sidan sjön. Eric och jag satt fortfarande i sanden. Jag skulle kunna dö nu, jag är så lycklig jag bara kan bli. Jag kan sitta här i evigheter om Eric är med mig, jag vill inte lämna honom jag hör hemma hos honom, känns det som iallafall.
- Ska vi gå snart? Det börjar bli sent.
- Ja, vi får väl det. Det var bara så skönt att bara kunna sitta och titta på allt och inget, med dig.
- Jag vet men vi kan inte sitta här hela natten.
- Kan vi väll., Eric skrattade och hjälpte mig upp. Vi gick mot hållet där våra lägenheter är.
- Jag fick sova hos dig igårnatt så vill du sova hos mig inatt?
- Ja! Jag måste bara ringa Liam först., jag krånglade upp mobilen och ringde honom. Han svarade efter två toner.
- Aa?
- Jag sover hos Eric inatt så att du vet.
- Aa.
- Godnatt.
- Aa.., sedan lade jag på och lade ner mobilen i fickan igen.
- Så vad sa han då?
- Aa. Hela tiden.
- Vilket rolig bror.
- Han var nog trött.
Eric låste upp lägenhetsdörren och vi gick in. Det kändes ganska konstigt att ha känt Eric så länge men ändå aldrig varit hemma hos honom när han varit hemma hos mig hur många gånger som helst.
Eric packade upp väskan som han hade med sig från skåne eftersom det var första gången han var hemma hos sig sedan dess. Jag slog mig ner i en stor soffa. Lägenheten var väldigt öppen och fin. Man skulle lätt kunna trivas här, det som var allra bäst var att allt luktade himmelskt gott, Erics lukt.
- Ska vi gå och sova direkt eller ska vi göra nått annat?
- Vad vill du?
- Jag ska jobba imorn kl ett.., han hann inte säga klart hela meningen föränn jag fortsatte.
- Då går vi och lägger oss, jag är ganska trött., jag log mot honom och han kysste mig snabbt innan han gick in på toaletten.
- Det finns en tandborste som jag inte enns har tagit ur förpackningen som du kan ta., han ropade från badrummet, jag log och reste mig ur soffan.
- Tack., sa jag och log mot honom när han räckte mig tandborsten.
Erics perspektiv
Elin hade inga sovkläder med sig så hon fick låna en t-shirt som är alldeles för stor för mig, alltså perfekt nattlinne med armar. Hon var väldigt sexig i det..
Klockan var nio och jag var klarvaken, vilket är väldigt skönt. Jag reste mig försiktigt ur sängen för att inte väcka Elin. Jag tassade ut i köket och öppnade kylskåpet och tog ut juicepaketet och hällde upp lite i ett glas. Jag drack snabbt upp det och kom på att jag kunde göra frukost åt Elin. Så jag gjorde pannkakssmet och började steka dem. Som turvar hann jag steka upp alla innan jag hörde hur Elin reste sig ur sängen. Jag skyndade mig med att duka upp fint på bordet och ställa iordning. Jag sköljde ur steckpannan när Elin kom in.
- Godmorgon., jag log mot henne och ställde undan stekpannan på bänken. Sedan gick jag fram till Elin och kramade om henne och kysste henne innan jag visade henne till bordet. Hon satte sig och jag skyndade mig att slå mig ner på andra sidan.
- Vad fint det är., hon var glad och log det finaste leende jag någonsin sett. Jag log tillbaka innan vi tog till oss mat och började äta.
- Gud va gott det är! Inte visste jag att du kunde laga mat så här bra! Det kan ju inte jag.., jag skrattade och log.
- Tack.
Jag skulle också vilja ha en sån pojkvän!
Kommentera!!!
Love me, please. Kapitel 20
- Ja hallå?
- Hej Elin det är Eric.
- Hej Eric!
- Jag kommer hem någon gång idag, men är du hemma så kommer jag direkt? Jag sitter i bilen så jag är påväg.
- Ja! Absolut! Men en högstadie kompis är här så att du vet.
- Jaha.. Stör jag om jag kommer?
- Nej jag ville bara berätta så att du vet.
- Ja, jaja men det blir bara kul. Sa inte du att du inte hade några kompisar?..
- Jo, men de har typ kommit tillbaka.. Det är Lea som hjälpte mig då pappa dog och så är det Ludwig som.. Blev arg på mig för ett tag sen..
- Åå. Men du vi ses. Kan inte prata mer det är så mycket trafik här..
- Ja okej men du. Krocka inte är du snäll..
- Nejdå Elin jag ska inte krocka.
- Hejdå.
- Hejdå.
Jag lade ifån mig mobilen på köksbordet och fortsatte bläddra i tidningen.
- Hej.
- Godmorgon, sovit gott?, Ludwig luffsade in och slog sig ner vid bordet.
- Ja,du?
- Ja. Hungrig så finns det mat i kylen. Bröd finns på bänken.
- Tack, men brukar inte äta frukost.
- Nähä?
- Nepp. Så vad ska du göra idag då?
- Jo Eric kommer senare oh det vore kul om ni träffas, om du vill och har tid?
- Ja självklart. Jag har ändå inget för mig.
- Bra!, plötsligt slog lägenhets dörren upp.
- Syrran jag är hemma nu!
- Hej Liam!, Liam kom in och slog sig ner.
- Tja Ludwig!
- Hey! Det var länge sen.
- Ja det var det värkligen.
Liam och Ludwig snackade en stund, så jag passade på att gå och ta en duch. Jag saknar verkligen Eric..
Jag vaknade av att dörrklockan ringde. Jag tittade mig omkring och fick se att jag somnat på soffan. Liam och Ludwig satt i varsin fotölj och tittade på mig.
- Du somna., sa Ludwig och kvävde ett skratt.
- Ska jag öppna eller?, sa Liam och jag skakade häftigt på huvudet.
- Jag öppnar!, ropade jag glatt och hoppade ur soffan och lämnade de två förvirrade killarna i vardagsrummet för att öppna. Jag öppnade dörren och kände direkt ett par armar som slingrade sig runt mig.
- Eric!!, sa jag och hoppade på honom.
- Jag har saknat dig med! Så jäkla mycket!, vi kramade om varandra länge innan han väl kom in genom dörren och tog av sig sina ytterkläder.
- Jag har saknat dig mycket mer! Jag lovar!!, Jag kysste honom och log.
- Det tror inte jag!, sa han och skrattade lite smått och kysste mig passionerat och länge.
- Det här är Eric, min pojkvän. Eric det här är Ludwig, och Liam som du mött förr fast nu är han sitt normala jag..
- Tjaa!, sa han och skakade hand med dem båda.
- Jag tycker jag känner igen dig.. Har vi träffats förrut?, Ludwig tittade på Eric.
- Nej, men jag vann ju mello i fjol..
- Ja! Men.. Jaa det är du.. Eric Sade?
- Saade ja.
- Jaja., Eric vände sig mot Liam.
- Krocken och koman gick bra eller?
- Ja det gjorde det. Som tur var., Eric log mot honom och vände sig mot mig igen.
- Kan inte vi fyra åka och äta någon stanns? Jag har inte ätit sedan frukost..
- Ja det gör vi. Kommer ni grabbar?
- Jag tror jag får åka hem istället.. Jag måste hinna till jobbet innan fem.
- Ja okej, du får ha det så bra då Ludwig. Kommer du snart tillbaka?
- Självklart!, han log stort mot mig och jag kramade honom hejdå innan han lämnade oss.
- Jag ska iallafall med!, sa Liam och stormade ut i hallen för att göra sig iordning., Eric och jag skrattade och gik efter honom.
- Fan vad mätt jag blev!, Liam lutade sig bak på stolen. Eric skrattade och tittade sött på mig. Jag log och tittade blygt ner på mina händer som var plaserade i mitt knä.
Kommentera!
- Hej Elin det är Eric.
- Hej Eric!
- Jag kommer hem någon gång idag, men är du hemma så kommer jag direkt? Jag sitter i bilen så jag är påväg.
- Ja! Absolut! Men en högstadie kompis är här så att du vet.
- Jaha.. Stör jag om jag kommer?
- Nej jag ville bara berätta så att du vet.
- Ja, jaja men det blir bara kul. Sa inte du att du inte hade några kompisar?..
- Jo, men de har typ kommit tillbaka.. Det är Lea som hjälpte mig då pappa dog och så är det Ludwig som.. Blev arg på mig för ett tag sen..
- Åå. Men du vi ses. Kan inte prata mer det är så mycket trafik här..
- Ja okej men du. Krocka inte är du snäll..
- Nejdå Elin jag ska inte krocka.
- Hejdå.
- Hejdå.
Jag lade ifån mig mobilen på köksbordet och fortsatte bläddra i tidningen.
- Hej.
- Godmorgon, sovit gott?, Ludwig luffsade in och slog sig ner vid bordet.
- Ja,du?
- Ja. Hungrig så finns det mat i kylen. Bröd finns på bänken.
- Tack, men brukar inte äta frukost.
- Nähä?
- Nepp. Så vad ska du göra idag då?
- Jo Eric kommer senare oh det vore kul om ni träffas, om du vill och har tid?
- Ja självklart. Jag har ändå inget för mig.
- Bra!, plötsligt slog lägenhets dörren upp.
- Syrran jag är hemma nu!
- Hej Liam!, Liam kom in och slog sig ner.
- Tja Ludwig!
- Hey! Det var länge sen.
- Ja det var det värkligen.
Liam och Ludwig snackade en stund, så jag passade på att gå och ta en duch. Jag saknar verkligen Eric..
Jag vaknade av att dörrklockan ringde. Jag tittade mig omkring och fick se att jag somnat på soffan. Liam och Ludwig satt i varsin fotölj och tittade på mig.
- Du somna., sa Ludwig och kvävde ett skratt.
- Ska jag öppna eller?, sa Liam och jag skakade häftigt på huvudet.
- Jag öppnar!, ropade jag glatt och hoppade ur soffan och lämnade de två förvirrade killarna i vardagsrummet för att öppna. Jag öppnade dörren och kände direkt ett par armar som slingrade sig runt mig.
- Eric!!, sa jag och hoppade på honom.
- Jag har saknat dig med! Så jäkla mycket!, vi kramade om varandra länge innan han väl kom in genom dörren och tog av sig sina ytterkläder.
- Jag har saknat dig mycket mer! Jag lovar!!, Jag kysste honom och log.
- Det tror inte jag!, sa han och skrattade lite smått och kysste mig passionerat och länge.
- Det här är Eric, min pojkvän. Eric det här är Ludwig, och Liam som du mött förr fast nu är han sitt normala jag..
- Tjaa!, sa han och skakade hand med dem båda.
- Jag tycker jag känner igen dig.. Har vi träffats förrut?, Ludwig tittade på Eric.
- Nej, men jag vann ju mello i fjol..
- Ja! Men.. Jaa det är du.. Eric Sade?
- Saade ja.
- Jaja., Eric vände sig mot Liam.
- Krocken och koman gick bra eller?
- Ja det gjorde det. Som tur var., Eric log mot honom och vände sig mot mig igen.
- Kan inte vi fyra åka och äta någon stanns? Jag har inte ätit sedan frukost..
- Ja det gör vi. Kommer ni grabbar?
- Jag tror jag får åka hem istället.. Jag måste hinna till jobbet innan fem.
- Ja okej, du får ha det så bra då Ludwig. Kommer du snart tillbaka?
- Självklart!, han log stort mot mig och jag kramade honom hejdå innan han lämnade oss.
- Jag ska iallafall med!, sa Liam och stormade ut i hallen för att göra sig iordning., Eric och jag skrattade och gik efter honom.
- Fan vad mätt jag blev!, Liam lutade sig bak på stolen. Eric skrattade och tittade sött på mig. Jag log och tittade blygt ner på mina händer som var plaserade i mitt knä.
Kommentera!
Love me, please. Kapitel 19
Klockan är snart tolv och jag ligger i min säng, men kan inte sova. Jag är klarvakenmen trött på något sätt.. Lea gick hem för ungefär en timme sen, hem till sin nya pojkvän som bor inärheten. Eftersom hon fortfarande bor i göteborg, men hon sa förrut att hon hade lust att flytta tillbaka hit, men hon vet inte ricktigt eftersom hon har cafeét där.
Plötsligt från ingenstans kom jag och tänka på Erics låt Sleepless. Jag skrattade för mig själv och vände mig i sängen. Bara två dagar kvar nu innan han är här hos mig. Jag längtar så!
Det ringde på dörren och jag luffsade ut i min pyjamas eftersom klockan är runt nio på morgonen. När jag öppnade dörren förvånades jag över vem det var.
- Hej Ludwig, vad gör du här?
- Jag vill inte vara ovän med dig.., han tittade mig i ögonen.
- Nä, det vill inte jag heller.., jag slog ned blicken på mina bara fötter.
- Kan vi prata om det?, jag nickade och öppnade dörren så att han skulle kunna komma in. Jag ville egentligen inte ha det här snacket, jag vill helst inte ha något med honom att göra.. Fast ioförsig.
Ludwig gick in och satte sig vid köksbordet och jag satte mig mittemot honom.
- Elin, vad är det med dig?
- Förlåt Ludwig att jag betedde mig som jag gjorde men jag gick igenom en svår period. Liam hade jag inte sett på flera månader innan han en dag ringde mig och ville flytta in efter att hans flikvän gjorde slut, så han var inte den gladaste.. Sedan dog vår pappa och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville skratta åt honom hur patetisk han var, men det gick inte.. Liam mådde jätte dåligt och mitt uppe i allt träffade jag Eric. Vilket hjälpte mig mycket, han gav mig nått att se fram emot. Något att längta till, vilket jag inte haft sedan mammas död.., Ludwig tittade på mig en lång stund innan han reste sig från stolen och kom överpå min sida av bordet och sträckte ut armarna åt mig. Jag reste mig upp och kurade in mig i hans famn. Jag hade saknat att ha en riktig kompis som honom och Lea. Det var så länge sen, men nu är nästan allt som förr.
Liam sov över den natten i min lediga soffa eftersom Liam är hos moster Karita. Nu satt jag ensam i köket oh surfade på min laptop. Ludwig sov fortfarande, så jag gav inte ifrån mig så mycket väsen tills min mobil ringde. Erics röst fyllde rummet en liten stund innan jag fick tag på mobilen och svarade.
- Ja hallå?
- Hej Elin det är Eric.
- Hej Eric!
- Jag kommer hem någon gång idag, men är du hemma så kommer jag direkt? Jag sitter i bilen så jag är påväg.
- Ja! Absolut! Men en högstadie kompis är här så att du vet.
- Jaha.. Stör jag om jag kommer?
- Nej jag ville bara berätta så att du vet.
- Ja, jaja men det blir bara kul. Sa inte du att du inte hade några kompisar?..
- Jo, men de har typ kommit tillbaka.. Det är Lea som hjälpte mig då pappa dog och så är det Ludwig som.. Blev arg på mig för ett tag sen..
- Åå. Men du vi ses. Kan inte prata mer det är så mycket trafik här..
- Ja okej men du. Krocka inte är du snäll..
- Nejdå Elin jag ska inte krocka.
- Hejdå.
- Hejdå.
Jag orkar inte skriva så mycket mer nu men hoppas det duger :)
Släng in en kommentar är du snäll <3
Plötsligt från ingenstans kom jag och tänka på Erics låt Sleepless. Jag skrattade för mig själv och vände mig i sängen. Bara två dagar kvar nu innan han är här hos mig. Jag längtar så!
Det ringde på dörren och jag luffsade ut i min pyjamas eftersom klockan är runt nio på morgonen. När jag öppnade dörren förvånades jag över vem det var.
- Hej Ludwig, vad gör du här?
- Jag vill inte vara ovän med dig.., han tittade mig i ögonen.
- Nä, det vill inte jag heller.., jag slog ned blicken på mina bara fötter.
- Kan vi prata om det?, jag nickade och öppnade dörren så att han skulle kunna komma in. Jag ville egentligen inte ha det här snacket, jag vill helst inte ha något med honom att göra.. Fast ioförsig.
Ludwig gick in och satte sig vid köksbordet och jag satte mig mittemot honom.
- Elin, vad är det med dig?
- Förlåt Ludwig att jag betedde mig som jag gjorde men jag gick igenom en svår period. Liam hade jag inte sett på flera månader innan han en dag ringde mig och ville flytta in efter att hans flikvän gjorde slut, så han var inte den gladaste.. Sedan dog vår pappa och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville skratta åt honom hur patetisk han var, men det gick inte.. Liam mådde jätte dåligt och mitt uppe i allt träffade jag Eric. Vilket hjälpte mig mycket, han gav mig nått att se fram emot. Något att längta till, vilket jag inte haft sedan mammas död.., Ludwig tittade på mig en lång stund innan han reste sig från stolen och kom överpå min sida av bordet och sträckte ut armarna åt mig. Jag reste mig upp och kurade in mig i hans famn. Jag hade saknat att ha en riktig kompis som honom och Lea. Det var så länge sen, men nu är nästan allt som förr.
Liam sov över den natten i min lediga soffa eftersom Liam är hos moster Karita. Nu satt jag ensam i köket oh surfade på min laptop. Ludwig sov fortfarande, så jag gav inte ifrån mig så mycket väsen tills min mobil ringde. Erics röst fyllde rummet en liten stund innan jag fick tag på mobilen och svarade.
- Ja hallå?
- Hej Elin det är Eric.
- Hej Eric!
- Jag kommer hem någon gång idag, men är du hemma så kommer jag direkt? Jag sitter i bilen så jag är påväg.
- Ja! Absolut! Men en högstadie kompis är här så att du vet.
- Jaha.. Stör jag om jag kommer?
- Nej jag ville bara berätta så att du vet.
- Ja, jaja men det blir bara kul. Sa inte du att du inte hade några kompisar?..
- Jo, men de har typ kommit tillbaka.. Det är Lea som hjälpte mig då pappa dog och så är det Ludwig som.. Blev arg på mig för ett tag sen..
- Åå. Men du vi ses. Kan inte prata mer det är så mycket trafik här..
- Ja okej men du. Krocka inte är du snäll..
- Nejdå Elin jag ska inte krocka.
- Hejdå.
- Hejdå.
Jag orkar inte skriva så mycket mer nu men hoppas det duger :)
Släng in en kommentar är du snäll <3
Love me, please. Kapitel 18
- Hallå?
- Elin!, ett leende spred sig över mina läppar av att bara höra hans röst.
- Hej Eric.
- Hej hur mår du? Du låter glad.
- Otroligt eller hur?
- Det var inte så jag menade.
- Nej jag vet. Jo det har sin anledning. Liam har vaknat!
- Va! Det var ju det jag sa ju! Han skulle vakna.
- Ja. Hur har du det?
- Stressigt men kul. Och nu kan jag ju slappna av eftersom du och Liam mår bra.
- Du har väll inte mått dåligt pågrund av oss?
- Lite.
- Lova att du inte gör det igen okej?
- Jaja okej.. Men du jag kan tyvärr inte prata mer men..
- Det är lungt vi ses om en vecka.
- Saknar dig.
- Jag saknar dig med Eric., sedan lade vi på och jag gick in till Liam igen. Jag kände bara en så innerlig glädje, allt var så underbart det bara kan bli. Förrutom att jag saknade Eric..
Fyra dagar senare
Liam och jag har umgåtts hela tiden sedan han vaknade på sjukhuset. Vi har varit hos alla hans vänner och varit på bio och haft kul. Liam letar efter en egen lägenhet men flyttade hem igen efter som vi är bästavänner igen. Att vara bästa vän med sin bror kanske man kan tycka är konstigt, men Liam och jag har gått igeom så mycket tillsammans så det vore konstigt om vi inte vore det. Jag har pratat med Eric i mobilen så ofta vi hunnit. Jag är så glad att han snart är hemma igen, bara tre dagar kvar.
Jag reste mig upp ur soffan och gick ut i köket. Jag satte mig vid köksbordet mittemot Liam.
- Vad ska du göra idag?, jag log mot honom och han tittade upp från tidningen.
- Ja du, bra fråga.. när kommer han där Emil hem?
- Eric. Han kommer om tre dagar, på torsdag det är ju måndag idag.
- Jaha. Jag tror jag åker iväg till Moster Karita.
- Moster Karita? Hon bor ju flera mil härifrån! Plus att hon påminner alldeles för mycket om mamma..
- Konstigt de var syskon., han reste sig och gick iväg, jag tittade ut på den öde gatan.
Jag satt och myste i soffan och zappade mellan kanalerna när det plötsligt ringde på dörren. Jag lade tvkontrollen på soffbordet och gick mot dörren. Jag tryckte ned handtaget och öppnade den och tittade på henne.
- Vad gör du?, Lea log stort mot mig och jag log tillbaka.
- Ingenting., jag knuffade upp dörren så att hon kunde komma in. Hon tog av sig sina ytterkläder och tittade på mig med en finurlig blick.
- Hur går det med killen?, hon väntade nyfiket på svar. Jag skrattade till och svarade säkert.
- Bra!, hon log stort och vi gick in och satte oss i soffan.
- Får man fråga mer om honom?
- Visst.
- Känner jag honom? Bor han inärheten? Bor han med dig??, jag skrattade när hon förvandlades till Lea hon var vid fjortonårs åldern.
- Jag skulle inte kunna tro att du känner honom, han bor en bit härifrån, nej han bor inte här med mig. Jag kan väll säga så här, du vet vem han är men du känner honom nog inte.
- Iii! Berätta!!
- Jag tror inte jag kan, jag får höra med honom först., hon tittade på mig.
- Okej?.., jag log mot henne.
- Han är just nu i Helsingborg men han kommer hem om tre dagar.
- Kul, då måste jag få träffa honom?
- Ja, det måste du.
- Så hur är det med Liam?
- Jo han har ju vaknat och vi har umgåtts varenda minut men så åkte han till våran moster Karita förrut.
Vi pratade om allt och ingenting som vi alltid gjort men vi blev sedan avbrutna av att min mobil ringde. Jag tog tag i mobilen och gick ut i köket och svarade.
- Ja hallå?
- Hej Elin!
- Hej Eric!
- Så vad ska du göra idag då?
- Inget särskilt, Lea är här och hon stannar förhoppningsvis kvar hela dagen..
- Är inte Liam hemma då?
- Nä han är hos moster Karita.. Hon bor flera mil härifrån.
- Å. Men du är okej eller?
- Ja absolut, ingen fara med mig det kom bara ganska snabbt när han sa det men det gör inget, jag äger ju honom inte precis.
- Nä, det gör du ju inte.
- Så vad har du gjort och ska göra idag då?
- Jo jag har bara varit hemma hos mamma idag. Sen imorgon ska jag ut med några kompisar sedan skoltiden.
- Kul!
- Ja fast jag saknar ju dig men det är bara tre dagar kvar nu.
- Tre dagar för mycket!
- Ja men endå!
Klockan är snart tolv och jag ligger i min säng, men kan inte sova. Jag är klarvakenmen trött på något sätt.. Lea gick hem för ungefär en timme sen, hem till sin nya pojkvän som bor inärheten. Eftersom hon fortfarande bor i göteborg, men hon sa förrut att hon hade lust att flytta tillbaka hit, men hon vet inte ricktigt eftersom hon har cafeét där.
Plötsligt från ingenstans kom jag och tänka på Erics låt Sleepless. Jag skrattade för mig själv och vände mig i sängen. Bara två dagar kvar nu innan han är här hos mig. Jag längtar så!
Jag är ganska dålig på att skriva snabbt och så.. Som ni säkert redan märkt.. Ni har säkert också märkt att bokstaven C inte är med ibland, det är nått fel med knappen så att ni vet. :) Kommentera!!!
- Elin!, ett leende spred sig över mina läppar av att bara höra hans röst.
- Hej Eric.
- Hej hur mår du? Du låter glad.
- Otroligt eller hur?
- Det var inte så jag menade.
- Nej jag vet. Jo det har sin anledning. Liam har vaknat!
- Va! Det var ju det jag sa ju! Han skulle vakna.
- Ja. Hur har du det?
- Stressigt men kul. Och nu kan jag ju slappna av eftersom du och Liam mår bra.
- Du har väll inte mått dåligt pågrund av oss?
- Lite.
- Lova att du inte gör det igen okej?
- Jaja okej.. Men du jag kan tyvärr inte prata mer men..
- Det är lungt vi ses om en vecka.
- Saknar dig.
- Jag saknar dig med Eric., sedan lade vi på och jag gick in till Liam igen. Jag kände bara en så innerlig glädje, allt var så underbart det bara kan bli. Förrutom att jag saknade Eric..
Fyra dagar senare
Liam och jag har umgåtts hela tiden sedan han vaknade på sjukhuset. Vi har varit hos alla hans vänner och varit på bio och haft kul. Liam letar efter en egen lägenhet men flyttade hem igen efter som vi är bästavänner igen. Att vara bästa vän med sin bror kanske man kan tycka är konstigt, men Liam och jag har gått igeom så mycket tillsammans så det vore konstigt om vi inte vore det. Jag har pratat med Eric i mobilen så ofta vi hunnit. Jag är så glad att han snart är hemma igen, bara tre dagar kvar.
Jag reste mig upp ur soffan och gick ut i köket. Jag satte mig vid köksbordet mittemot Liam.
- Vad ska du göra idag?, jag log mot honom och han tittade upp från tidningen.
- Ja du, bra fråga.. när kommer han där Emil hem?
- Eric. Han kommer om tre dagar, på torsdag det är ju måndag idag.
- Jaha. Jag tror jag åker iväg till Moster Karita.
- Moster Karita? Hon bor ju flera mil härifrån! Plus att hon påminner alldeles för mycket om mamma..
- Konstigt de var syskon., han reste sig och gick iväg, jag tittade ut på den öde gatan.
Jag satt och myste i soffan och zappade mellan kanalerna när det plötsligt ringde på dörren. Jag lade tvkontrollen på soffbordet och gick mot dörren. Jag tryckte ned handtaget och öppnade den och tittade på henne.
- Vad gör du?, Lea log stort mot mig och jag log tillbaka.
- Ingenting., jag knuffade upp dörren så att hon kunde komma in. Hon tog av sig sina ytterkläder och tittade på mig med en finurlig blick.
- Hur går det med killen?, hon väntade nyfiket på svar. Jag skrattade till och svarade säkert.
- Bra!, hon log stort och vi gick in och satte oss i soffan.
- Får man fråga mer om honom?
- Visst.
- Känner jag honom? Bor han inärheten? Bor han med dig??, jag skrattade när hon förvandlades till Lea hon var vid fjortonårs åldern.
- Jag skulle inte kunna tro att du känner honom, han bor en bit härifrån, nej han bor inte här med mig. Jag kan väll säga så här, du vet vem han är men du känner honom nog inte.
- Iii! Berätta!!
- Jag tror inte jag kan, jag får höra med honom först., hon tittade på mig.
- Okej?.., jag log mot henne.
- Han är just nu i Helsingborg men han kommer hem om tre dagar.
- Kul, då måste jag få träffa honom?
- Ja, det måste du.
- Så hur är det med Liam?
- Jo han har ju vaknat och vi har umgåtts varenda minut men så åkte han till våran moster Karita förrut.
Vi pratade om allt och ingenting som vi alltid gjort men vi blev sedan avbrutna av att min mobil ringde. Jag tog tag i mobilen och gick ut i köket och svarade.
- Ja hallå?
- Hej Elin!
- Hej Eric!
- Så vad ska du göra idag då?
- Inget särskilt, Lea är här och hon stannar förhoppningsvis kvar hela dagen..
- Är inte Liam hemma då?
- Nä han är hos moster Karita.. Hon bor flera mil härifrån.
- Å. Men du är okej eller?
- Ja absolut, ingen fara med mig det kom bara ganska snabbt när han sa det men det gör inget, jag äger ju honom inte precis.
- Nä, det gör du ju inte.
- Så vad har du gjort och ska göra idag då?
- Jo jag har bara varit hemma hos mamma idag. Sen imorgon ska jag ut med några kompisar sedan skoltiden.
- Kul!
- Ja fast jag saknar ju dig men det är bara tre dagar kvar nu.
- Tre dagar för mycket!
- Ja men endå!
Klockan är snart tolv och jag ligger i min säng, men kan inte sova. Jag är klarvakenmen trött på något sätt.. Lea gick hem för ungefär en timme sen, hem till sin nya pojkvän som bor inärheten. Eftersom hon fortfarande bor i göteborg, men hon sa förrut att hon hade lust att flytta tillbaka hit, men hon vet inte ricktigt eftersom hon har cafeét där.
Plötsligt från ingenstans kom jag och tänka på Erics låt Sleepless. Jag skrattade för mig själv och vände mig i sängen. Bara två dagar kvar nu innan han är här hos mig. Jag längtar så!
Jag är ganska dålig på att skriva snabbt och så.. Som ni säkert redan märkt.. Ni har säkert också märkt att bokstaven C inte är med ibland, det är nått fel med knappen så att ni vet. :) Kommentera!!!
Love me, please. Kapitel 17
- Har du väntat länge?, frågade jag när jag ställde mig mitt emot honom.
- Nej, det har jag inte., han log mot mig och räckte fram min plånbok.
- Tack., sa jag och tog emot den med ett leende på mina läppar.
- Hoppas du får det bra på konserterna., fortsatte jag och tittade honom i ögonen.
- Mm, men jag kan inte sluta oroa mig för dig och Liam..
- Äch, vi klarar oss.. Han klarar sig, det sa du ju själv.
- Jag vet., han log mot mig.
- Allt blir bra igen., viskade han och drog in mig i en kram. Jag ville att han aldrig skulle sluta, jag vill vara i hans famn hela tiden, vara i närheten av honom.
Han släppte mig och tittade mig djupt i ögonen, han log. Han lyfte sin hand och tog bort en hår slinga från mitt ansikte och fäste den bakom mitt öra. Jag log blygsamt och slog ner blicken på mina skor.
- Liam blir bra Elin, jag lovar., han menade det han sa, det gjorde han verkligen.
Erics perspektiv
Det var inte meningen, det bara hände. Mina känslor tog över mig, men jag gillade det. Mycket.
- Liam blir bra Elin, jag lovar., jag menade varenda ord jag sa. Jag lyfte upp hennes huvud med min hand under hennes haka. Sedan böjde jag mig fram, inte ända fram utan jag stannade några centimeter ifrån för att känna efter vad jag kände, sedan mötte jag Elin halvvägs, alltså ville hon också. Jag pressade mina läppar mot hennes och älskade det.
När jag böjde mig ifrån henne och mötte hennes blick såg hon glatt på mig och bet sig i underläppen sedan spände hon blicken i marken och rodnade. Jag log och drog in henne i ännu en lång varm kram.
Jag sträkte på mig och stängde av väckar klockan. Jag gäspade och steg ur sängen och letade fram några kläder att ha på mig. Sedan gjorde jag mig i ordning för att åka den långa sträckan i tourbussen.
Bussen stod på sin parkering när jag körde in med min bil, jag log och kände hur jag längtade tills allt var igång men samtidigt kände jag en stark saknad av Elin.
- Tja Eric! Taggad?, Thomas kom fram till mig och jag skrattade.
- Som fan!
Elins perspektiv
Jag vände mig i sängen. Igen. Klockan var halv fem och jag visste att Eric snart skulle lämna Stockholm för Malmö och sedan Helsingborg. En hel vecka utan Eric, hur ska jag klara det nu när vi erkännt våra känslor? Jag lär väll gå in i väggen eller i värsta fall åka och leta upp honom..
Jag hörde hur det lät i lägenheten. Hade jag glömt tv:en igår? Jag gick ur sängen och yrseln slog till mig men jag fortsatte till dörren. När jag kom fram tittade jagunderligt på den, tv:en var av stängd. Så slog det mig att det var min mobil som lät i min väska i hallen. Jag skyndade mig dit och fiskade upp den för att sedan svara.
- Eric!
- Nej? Jag ringer från sjukhuset., jag hajade till och tittade upp och lyssnade spänt.
- Har det hänt nått med Liam?
- Ja han har vaknat., ett leende sprack upp på mina läppar och jag hoppade av glädje till.
- Jag kommer på direkten!, sa jag och slog av samtalet och sprang in i sovrummet för att få på mig några kläder.
Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren till rummet Liam låg i. Liam tittade runt i rummet och tittade sedan på mig och såg lite sur ut.
- Den här sängen är obekväm.., han spelade sur och gav sedan mig et strålande leende. Jag log mot honom och skrattade inombords, han har alltid klagat på sängar ända sedan mamma, pappa, jag och Liam var på en säng affär för att Liam hoppat sönder sin,
- Liam!, jag skrattade av lycka och sprang fram till sängen oh kramade hårt om honom. han kramade om mig men inte så hårt, jag tror det beror på att han är svag efter koman.
- Jag har saknat dig med Elin., tårarna fyllde mina ögon när jag äntligen fick se hans glada ansikte och hans alltid fina ögon (Vi har lika ögon, gröna). Jag var så glad så jag ville skrika, men det vore inte så bra på ett sjukhus.. Jag satte mig på säng kanten och berättade hur rädd jag varit och vad han har missat under dagarna i koma. Det var bara tre dagar han varit "borta" men det var hemskt.
- Hur går det med den där killen du hade hemma hos dig när jag bodde hos dig? Vad hette han Emil?
- Eric.
- Ja juste..
- Hehe. Eum. Jodå det går väll bra. Hehe.
- Okej jag vill inte höra mer tack.
- Nej asså inte så!
- Nähä? Vad är det då?, jag tänkte efter en stund.
- Får jag svara på den frågan om en vecka?
- Visst., vi log mot varandra igen och jag kramade om honom igen.
- Hallå?
- Elin!, ett leende spred sig över mina läppar av att bara höra hans röst.
- Hej Eric.
- Hej hur mår du? Du låter glad.
- Otroligt eller hur?
- Det var inte så jag menade.
- Nej jag vet. Jo det har sin anledning. Liam har vaknat!
- Va! Det var ju det jag sa ju! Han skulle vakna.
- Ja. Hur har du det?
- Stressigt men kul. Och nu kan jag ju slappna av eftersom du och Liam mår bra.
- Du har väll inte mått dåligt pågrund av oss?
- Lite.
- Lova att du inte gör det igen okej?
- Jaja okej.. Men du jag kan tyvärr inte prata mer men..
- Det är lungt vi ses om en vecka.
- Saknar dig.
- Jag saknar dig med Eric., sedan lade vi på och jag gick in till Liam igen. Jag kände bara en så innerlig glädje, allt var så underbart det bara kan bli. Förrutom att jag saknade Eric..
Kommentera!!! Jag blir sååå glad :D ;)
- Nej, det har jag inte., han log mot mig och räckte fram min plånbok.
- Tack., sa jag och tog emot den med ett leende på mina läppar.
- Hoppas du får det bra på konserterna., fortsatte jag och tittade honom i ögonen.
- Mm, men jag kan inte sluta oroa mig för dig och Liam..
- Äch, vi klarar oss.. Han klarar sig, det sa du ju själv.
- Jag vet., han log mot mig.
- Allt blir bra igen., viskade han och drog in mig i en kram. Jag ville att han aldrig skulle sluta, jag vill vara i hans famn hela tiden, vara i närheten av honom.
Han släppte mig och tittade mig djupt i ögonen, han log. Han lyfte sin hand och tog bort en hår slinga från mitt ansikte och fäste den bakom mitt öra. Jag log blygsamt och slog ner blicken på mina skor.
- Liam blir bra Elin, jag lovar., han menade det han sa, det gjorde han verkligen.
Erics perspektiv
Det var inte meningen, det bara hände. Mina känslor tog över mig, men jag gillade det. Mycket.
- Liam blir bra Elin, jag lovar., jag menade varenda ord jag sa. Jag lyfte upp hennes huvud med min hand under hennes haka. Sedan böjde jag mig fram, inte ända fram utan jag stannade några centimeter ifrån för att känna efter vad jag kände, sedan mötte jag Elin halvvägs, alltså ville hon också. Jag pressade mina läppar mot hennes och älskade det.
När jag böjde mig ifrån henne och mötte hennes blick såg hon glatt på mig och bet sig i underläppen sedan spände hon blicken i marken och rodnade. Jag log och drog in henne i ännu en lång varm kram.
Jag sträkte på mig och stängde av väckar klockan. Jag gäspade och steg ur sängen och letade fram några kläder att ha på mig. Sedan gjorde jag mig i ordning för att åka den långa sträckan i tourbussen.
Bussen stod på sin parkering när jag körde in med min bil, jag log och kände hur jag längtade tills allt var igång men samtidigt kände jag en stark saknad av Elin.
- Tja Eric! Taggad?, Thomas kom fram till mig och jag skrattade.
- Som fan!
Elins perspektiv
Jag vände mig i sängen. Igen. Klockan var halv fem och jag visste att Eric snart skulle lämna Stockholm för Malmö och sedan Helsingborg. En hel vecka utan Eric, hur ska jag klara det nu när vi erkännt våra känslor? Jag lär väll gå in i väggen eller i värsta fall åka och leta upp honom..
Jag hörde hur det lät i lägenheten. Hade jag glömt tv:en igår? Jag gick ur sängen och yrseln slog till mig men jag fortsatte till dörren. När jag kom fram tittade jagunderligt på den, tv:en var av stängd. Så slog det mig att det var min mobil som lät i min väska i hallen. Jag skyndade mig dit och fiskade upp den för att sedan svara.
- Eric!
- Nej? Jag ringer från sjukhuset., jag hajade till och tittade upp och lyssnade spänt.
- Har det hänt nått med Liam?
- Ja han har vaknat., ett leende sprack upp på mina läppar och jag hoppade av glädje till.
- Jag kommer på direkten!, sa jag och slog av samtalet och sprang in i sovrummet för att få på mig några kläder.
Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren till rummet Liam låg i. Liam tittade runt i rummet och tittade sedan på mig och såg lite sur ut.
- Den här sängen är obekväm.., han spelade sur och gav sedan mig et strålande leende. Jag log mot honom och skrattade inombords, han har alltid klagat på sängar ända sedan mamma, pappa, jag och Liam var på en säng affär för att Liam hoppat sönder sin,
- Liam!, jag skrattade av lycka och sprang fram till sängen oh kramade hårt om honom. han kramade om mig men inte så hårt, jag tror det beror på att han är svag efter koman.
- Jag har saknat dig med Elin., tårarna fyllde mina ögon när jag äntligen fick se hans glada ansikte och hans alltid fina ögon (Vi har lika ögon, gröna). Jag var så glad så jag ville skrika, men det vore inte så bra på ett sjukhus.. Jag satte mig på säng kanten och berättade hur rädd jag varit och vad han har missat under dagarna i koma. Det var bara tre dagar han varit "borta" men det var hemskt.
- Hur går det med den där killen du hade hemma hos dig när jag bodde hos dig? Vad hette han Emil?
- Eric.
- Ja juste..
- Hehe. Eum. Jodå det går väll bra. Hehe.
- Okej jag vill inte höra mer tack.
- Nej asså inte så!
- Nähä? Vad är det då?, jag tänkte efter en stund.
- Får jag svara på den frågan om en vecka?
- Visst., vi log mot varandra igen och jag kramade om honom igen.
- Hallå?
- Elin!, ett leende spred sig över mina läppar av att bara höra hans röst.
- Hej Eric.
- Hej hur mår du? Du låter glad.
- Otroligt eller hur?
- Det var inte så jag menade.
- Nej jag vet. Jo det har sin anledning. Liam har vaknat!
- Va! Det var ju det jag sa ju! Han skulle vakna.
- Ja. Hur har du det?
- Stressigt men kul. Och nu kan jag ju slappna av eftersom du och Liam mår bra.
- Du har väll inte mått dåligt pågrund av oss?
- Lite.
- Lova att du inte gör det igen okej?
- Jaja okej.. Men du jag kan tyvärr inte prata mer men..
- Det är lungt vi ses om en vecka.
- Saknar dig.
- Jag saknar dig med Eric., sedan lade vi på och jag gick in till Liam igen. Jag kände bara en så innerlig glädje, allt var så underbart det bara kan bli. Förrutom att jag saknade Eric..
Kommentera!!! Jag blir sååå glad :D ;)
Love me, please. Kapitel 16
Erics mobil ringde och han tittade på mig innan han lämnade rummet för att svara.
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..
Jag lade min panna mot Liams överarm. Tårarna sved när mina tankar angrep mig igen. Tänk om han är död. Att jag aldrig mer får höra hans röst eller kunna se hans ögon mer. Aldrig mer få höra Liams skratt, vore hemskt.
- Liam. Kan inte du vakna nu? Snälla jag behöver dig. Jag kommer inte klara mig utan dig. Snälla lämna mig inte nu! Jag behöver dig så jäkla mycket!, meningarna kom ut som snyftningar. Jag lade min hand i Liams.
- Snälla Liam, ge mig ett tecken på att du lever., jag lyfte upp huvudet och tittade på honom, men inget hände. Inte änns ett litet tryck om min hand. Ingenting, han var ju nästan död.
Eric kom in genom dörren och gick fram till mig.
- Du, jag måste iväg till studion nu., han tittade oroligt på mig.
- Vill du följa med?, jag log mot honom, han är så snäll.
- Ja, det händer inte så mycket här.., jag torkade bort tårarna på mina kinder och reste mig från stolen. Innan jag lämnade rummet viskade jag tyst så att bara Liam skulle höra.
- Vakna Liam. Snälla., sedan lämnade vi rummet och gick till hans bil som sedan tog oss till studion.
Eric presenterade mig för Thomas Lingman som är hans mananger.
- Trevligt att träffas., sa han och skakade min hand.
- Ja.., jag var lite i min egen värld. Jag menar Thomas Lingman! Helt sjukt! Sedan gick vi in i en liten studio med några killar till. Eric satte sig i soffan och pratade med en av dem.
När klockan närmade sig fyra hade vi fortfarande inte lämnat studion. Jag började känna hur magen gapade efter mat, jag petade lite försiktigt på Erics arm och han vände sig om.
- Jag tror jag måste gå snart., han tittade på mig och nickade.
- Ja, vi får nog gå nu., sa han och reste sig från soffan, jag reste mig jag med.
- Ja, känns det bra inför spelningarna i Helsingborg oh Malmö då? Taggad?, sa en av killarna so suttit tyst innan.
- Ja fan! Ska bli skit kul., de log mot varandra och de sa hejdå.
- Vi ses., sedan lämnade vi huset och gick iväg till bilen.
- Jag kommer sakna dig då.
- Jag kommer sakna dig med. Men.. Jag kan inte ställa in dessa spelningar.
- Nej. Du ska inte behöva ställa in spelningar pågrund av mig.
- Din bror., rättade Eric.
- Ja.. Liam., han märkte hur jag sjönk i humöret och lade sin arm runt min midja och vi fortsatte till bilen.
- Han kommer bli bra Elin.
Vi körde inom McDonald`s och köpte varsin burgare sedan åkte vi hem till Eric. Vi tittade på tv en ganska lång stund innan jag gick hem till mig klockan nio.
Jag gick direkt och lade mig i min säng. Innan jag gått ifrån Eric sa vi hejdå riktigt eftersom han åker kl 05:00. Så jag kommer inte att få se honom på ungefär en vecka, vilket är sjukt tråkigt..
Jag hann somna djupt innan jag vaknade igen av att telefonen ringde. Jag kollade på klockan innan jag tog upp telefonen. Ett. Vem ringer mig mitt i natten? Sjukhuset? Har det hänt nått med Liam? Har han vaknat? Eller är han död?! Men jag lungnade ner mig när jag fick se att det var Eric.
- Ja hallå?
- Förlåt att jag ringer mitt i natten, men din plånbok ligger i min soffa., han log, det hördes.
- Oops.
- Haha! Men kan vi mötas för jag tror inte det kan vänta i över en vecka..
- Nää, den behövs!
- Ja. Men ska vi mötas vid kiosken då eller? Jag tror det är ungefär hälften av vägen..
- Ja det blir bra! Tar du bilen?
- Nej jag går, det är mycket mysigare att vara ute och gå mitt i natten vet du.
- Haha. Okej? Ja men vi möts snart.
- Japp., sedan lade vi på och jag kröp upp ur sängen och drog på mina kläder och gick in i badrummet för att göra mig lite iordning. Sedan drog jag på mig mina converse och en jacka och gick ut i natten.
Stockholms gator var dystert mörka och tysta. Jag drog jakan tätare mot kroppen eftersom det drog lite kyligt. När jag kom fram till kiosken var redan Eric där.
- Har du väntat länge?, frågade jag när jag ställde mig mitt emot honom.
- Nej, det har jag inte., han log mot mig oh räckte fram min plånbok.
- Tack., sa jag och tog emot den med ett leende på mina läppar.
- Hoppas du får det bra på konserterna., fortsatte jag och tittade honom i ögonen.
- Mm, men jag kan inte sluta oroa mig för dig oh Liam..
- Äch, vi klarar oss.. Han klaar sig, det sa du ju själv.
- Jag vet., han log mot mig.
- Allt blir bra igen., viskade han och drog in mig i en kram. Jag ville att han aldrig skulle sluta, jag vill vara i hans famn hela tiden, vara i närheten av honom.
Hoppas det duger.. Kommentera :)
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..
Jag lade min panna mot Liams överarm. Tårarna sved när mina tankar angrep mig igen. Tänk om han är död. Att jag aldrig mer får höra hans röst eller kunna se hans ögon mer. Aldrig mer få höra Liams skratt, vore hemskt.
- Liam. Kan inte du vakna nu? Snälla jag behöver dig. Jag kommer inte klara mig utan dig. Snälla lämna mig inte nu! Jag behöver dig så jäkla mycket!, meningarna kom ut som snyftningar. Jag lade min hand i Liams.
- Snälla Liam, ge mig ett tecken på att du lever., jag lyfte upp huvudet och tittade på honom, men inget hände. Inte änns ett litet tryck om min hand. Ingenting, han var ju nästan död.
Eric kom in genom dörren och gick fram till mig.
- Du, jag måste iväg till studion nu., han tittade oroligt på mig.
- Vill du följa med?, jag log mot honom, han är så snäll.
- Ja, det händer inte så mycket här.., jag torkade bort tårarna på mina kinder och reste mig från stolen. Innan jag lämnade rummet viskade jag tyst så att bara Liam skulle höra.
- Vakna Liam. Snälla., sedan lämnade vi rummet och gick till hans bil som sedan tog oss till studion.
Eric presenterade mig för Thomas Lingman som är hans mananger.
- Trevligt att träffas., sa han och skakade min hand.
- Ja.., jag var lite i min egen värld. Jag menar Thomas Lingman! Helt sjukt! Sedan gick vi in i en liten studio med några killar till. Eric satte sig i soffan och pratade med en av dem.
När klockan närmade sig fyra hade vi fortfarande inte lämnat studion. Jag började känna hur magen gapade efter mat, jag petade lite försiktigt på Erics arm och han vände sig om.
- Jag tror jag måste gå snart., han tittade på mig och nickade.
- Ja, vi får nog gå nu., sa han och reste sig från soffan, jag reste mig jag med.
- Ja, känns det bra inför spelningarna i Helsingborg oh Malmö då? Taggad?, sa en av killarna so suttit tyst innan.
- Ja fan! Ska bli skit kul., de log mot varandra och de sa hejdå.
- Vi ses., sedan lämnade vi huset och gick iväg till bilen.
- Jag kommer sakna dig då.
- Jag kommer sakna dig med. Men.. Jag kan inte ställa in dessa spelningar.
- Nej. Du ska inte behöva ställa in spelningar pågrund av mig.
- Din bror., rättade Eric.
- Ja.. Liam., han märkte hur jag sjönk i humöret och lade sin arm runt min midja och vi fortsatte till bilen.
- Han kommer bli bra Elin.
Vi körde inom McDonald`s och köpte varsin burgare sedan åkte vi hem till Eric. Vi tittade på tv en ganska lång stund innan jag gick hem till mig klockan nio.
Jag gick direkt och lade mig i min säng. Innan jag gått ifrån Eric sa vi hejdå riktigt eftersom han åker kl 05:00. Så jag kommer inte att få se honom på ungefär en vecka, vilket är sjukt tråkigt..
Jag hann somna djupt innan jag vaknade igen av att telefonen ringde. Jag kollade på klockan innan jag tog upp telefonen. Ett. Vem ringer mig mitt i natten? Sjukhuset? Har det hänt nått med Liam? Har han vaknat? Eller är han död?! Men jag lungnade ner mig när jag fick se att det var Eric.
- Ja hallå?
- Förlåt att jag ringer mitt i natten, men din plånbok ligger i min soffa., han log, det hördes.
- Oops.
- Haha! Men kan vi mötas för jag tror inte det kan vänta i över en vecka..
- Nää, den behövs!
- Ja. Men ska vi mötas vid kiosken då eller? Jag tror det är ungefär hälften av vägen..
- Ja det blir bra! Tar du bilen?
- Nej jag går, det är mycket mysigare att vara ute och gå mitt i natten vet du.
- Haha. Okej? Ja men vi möts snart.
- Japp., sedan lade vi på och jag kröp upp ur sängen och drog på mina kläder och gick in i badrummet för att göra mig lite iordning. Sedan drog jag på mig mina converse och en jacka och gick ut i natten.
Stockholms gator var dystert mörka och tysta. Jag drog jakan tätare mot kroppen eftersom det drog lite kyligt. När jag kom fram till kiosken var redan Eric där.
- Har du väntat länge?, frågade jag när jag ställde mig mitt emot honom.
- Nej, det har jag inte., han log mot mig oh räckte fram min plånbok.
- Tack., sa jag och tog emot den med ett leende på mina läppar.
- Hoppas du får det bra på konserterna., fortsatte jag och tittade honom i ögonen.
- Mm, men jag kan inte sluta oroa mig för dig oh Liam..
- Äch, vi klarar oss.. Han klaar sig, det sa du ju själv.
- Jag vet., han log mot mig.
- Allt blir bra igen., viskade han och drog in mig i en kram. Jag ville att han aldrig skulle sluta, jag vill vara i hans famn hela tiden, vara i närheten av honom.
Hoppas det duger.. Kommentera :)
Love me, please. Kapitel 15
Det var sent och Eric ska åka hem. Jag vill helst inte sova över på sjukhuset eftersom jag har en stor skräck för dem sedan jag var liten. Så Eric bjöd med mig hem till sig, han skyllde på att jag kunde sova ut bättre med någon bredvid mig. Jag log bara åt honom och följde med. Eric och jag i samma säng? Hmm..
Bilresan var ovanligt lång och mina ögon hade svårt att hålla sig uppe. Hela mitt huvud snurrade märkligt mycket. Eric körde lungt genom gatan, antagligen för att han var trött. Jag vred mitt huvud så att jag såg honom. Efter en liten stund såg han mig.
- Är du trött?
- Mm. Det är jag, är inte du?
- Jo, men vi är snart framme., det blev tyst en stund. Mina tankar snurrade igen, jag stängde ögonen av smärta. Smärtan mina tankar utsatte mig för. Tårarna kom åter igen, jag blundade hårdare. Sedan öppnade jag ögonen igen. Eric tittade oroligt på mig.
- Hur är det?
- Tror du någonsin jag får se Liams ögon igen? Kommer han överhuvudtaget att vakna igen?
- Elin tänk inte så, stäng inte inne dig själv i dina tankar igen okej?
- Okej..
Han svängde in på parkeringen och parkerade den bredvid en vit volvo. Han stängde av bilen och plaserade händerna i sitt knä, sedan tittade han på mig. Jag tvekade lite men mötte sedan hans blick. Han släppte mig inte, jag var som fast i hans blick. Jag visste inte vad som hände eller var jag var, det enda jag såg var Eric. Han böjde sig fram men släppte inte min blick. han lyfte sin hand och torkade en av min tårar. Sedan sa han tröstande..
- Allt kommer bli bra Elin, det kommer bli som förut. Han klarar sig., sedan drog han in mig i sin famn och kramade hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa mig. Jag gillar den känslan.
Kudden var mjuk, nästan för mjuk. Det var varmt, för varmt. Jag tittade upp i taket, men jag såg inget. Hela rummet var mörkt, jag tittade på Eric som låg på andra sidan av sängen. Jag hörde ibland dova snarkningar, det är iallafall någon som kan sova.. Jag har inte sovit på hela natten jag har inte kunnat på grund av alla tankar som velar runt i mitt huvud. Alla på Liam, jag kan inte förstå attt han varken lever eller är död.. Han är både och, som sköterskan sa. Eric snarkade till ordentligt och vände på sig med ansiktet mot mig, jag tittade på honom och låg helt still för att inte väcka honom. Sedan lungnade han ner sig och återvände till att sova lungt. Jag skrattade tyst åt honom. Jag försökte somna om igen men det var ingen ide jag skulle inte kunna somna vad jag änn gjorde. Så jag gick bort till sovrumms fönstret oh satte mig i fotöljen som stod där. Min blick gick ut genom fönstret, gatljusen sken upp den annars så mörka gatan. Allt är så vackert på sitt sätt när det är mörkt, men jag förstår inte varför.. Jag lade upp mina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem. Allt är så lungt på natten, iallafall i veckorna.
Erics perspektiv nästa morgon.
Jag vaknade och sträkte på mig. Sedan tittade jag efter Elin men hon var inte här. Hon kanske har gått upp tänkte jag och satte mig upp i sängen och föste ned benen på golvet. Trägolvet under mina fötter var iskallt så jag drog fort upp dem igen. När jag letat upp ett par sockar ur en av mina lådor drog jag snabbt på mig dom och sätte ned fötterna på golvet igen. Jag gäspade och drog på mig ett par jeans och en T-shirt sedan gick jag iväg mot dörren med fick syn på Elin och började gapskratta. Hon satt i fotöljen vid fönstret och hade sina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem och sov. Jag höll för min mun för att inte väcka henne. Sedan lyfte jag upp henne och lade försiktigt ner henne på sängen. Jag drog på henne täcket och lämnade så tyst jag kunde rummet. Jag tänkte att hon inte hade fått sova något inatt efter allt med Liam så jag gick ut i köket och gjorde mig några smörgåsar och gick in till vardagsrummet och satte på tv och slog mig ner i soffan för att sedan äta upp dem.
Elins perspektiv.
Jag vaknade av en bil som låt utanför fönstret. Jag satte mig upp i sängen och tittade mig runt i rummet, jag kände mig lite yr och gnuggade mig i ögonen. Jag kände inte igen rummet, jag hann jämt fråga mig själv var jag var innan det slog mig. Jag är ju hos Eric. Eric Saade! Så sjukt men ändå så normalt. Varför slog detta mig just nu? Varför ska jag förstå verkligheten just nu? Varför inte tidigare?? Jag blev nästan rädd för att göra något. Jag menar Eric Saade är någonstans i den här lägenheten just nu! Alvarligt.
Plötsligt öppnades sovrumms dörren oh Eric kom in. Jag blev alvarligt rädd för både han och mig själv.
- Är du vaken?
- Ja.
- Hur är det?
- Jorå, det är bra.
- Okej. Vad vill du ha för frukost?, sa han och satte sig på sängkanten och tittade på mig.
- Vet inte., jag tittade skräckslaget på honom.
- Vad är det?
- Nä inget., sa jag och vände snabbt bort blicken.
- Drömmde du nått eller?
- Nä. Jag.. Jag förstår bara verkligheten..
- Va?, han skrattade lite åt mig men tittade sedan alvarligt på mig.
- Vadå förstår verkligheten?
- Nämen.. Asså.. Det är komplicerat.
- Säg Elin, jag vill veta.
- Jamen du och allt.. Lixom.
- Jag? Vad är det med mig?
- Ja du är lixom här.
- Ja jag bor här., han skrattade återigen åt mig.
- Jag har inte förstått att du.. Du lixom är hos mig. Asså att vi känner varandra. Jag krånglar bara ihop allt..
- Ja det gör du verkligen!
- Förlåt.
- Nej det är inget att säga förlåt för., det blev tyst en liten stund innan Eric bröt tystnaden.
- Jaha! Nu förstår jag.. Tror jag.. Du tycker det är konstigt att vi känner varandra.
- På sätt och vis. Du är ju lixom känd och jag.. Ja vad är jag? Allt annat änn känd. Allt det slog mig när jag vaknade, innan brydde jag mig mest om mig själv oh reagerade inte på verkligheten om man säger så. Allt var bara självklart. Jag måste bara förstå vad som egentligen händer i verkligheten. Inte bara i mig själv..
- Mm., Eric verkade lite förvirrad men annars som vanligt.
- Ska vi skita i det här och gå och äta så vi kan åka till Liam?
- Ja det gör vi!, Eric skrattade och reste sig ur sängen.
- Jag går ut i köket och gör iordning sålänge.
- Ja gör det du., När Eric gått gick jag ur sängen och drog på mig mina kläder. Att allt kunde bli så konstigt..
Jag höll i Liams hand, hans livlösa hand. Han såg precis ut som han gjode igår. Han hade inte flyttat ett finger förutom det doktorerna och sköterskorna gjord då men. Jag torkade irriterat bort en tår och suckade.
Kan du inte vakna snart? Viskade jag tyst i hans öra. Klockan i rummet tickade irriterande högt och Eric höll på med sin Iphone. Allt var så tyst så jag fick nästan ont i huvudet. Besöks tiden var snart slut och Liam visade inte ett enda tecken på levnad. Hans hand var kall. Äckligt kall så jag lade den på sängen och lutade mig tillbaka på stolen. Erics mobil ringde och han tittade på mig innan han lämnade rummet för att svara.
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..
Inte världens längsta men jag kommer inte nå bloggen på ett tag som ni vet.. Men hoppas ni kan ta det lungt en liten stund. :) Kommentera!
Bilresan var ovanligt lång och mina ögon hade svårt att hålla sig uppe. Hela mitt huvud snurrade märkligt mycket. Eric körde lungt genom gatan, antagligen för att han var trött. Jag vred mitt huvud så att jag såg honom. Efter en liten stund såg han mig.
- Är du trött?
- Mm. Det är jag, är inte du?
- Jo, men vi är snart framme., det blev tyst en stund. Mina tankar snurrade igen, jag stängde ögonen av smärta. Smärtan mina tankar utsatte mig för. Tårarna kom åter igen, jag blundade hårdare. Sedan öppnade jag ögonen igen. Eric tittade oroligt på mig.
- Hur är det?
- Tror du någonsin jag får se Liams ögon igen? Kommer han överhuvudtaget att vakna igen?
- Elin tänk inte så, stäng inte inne dig själv i dina tankar igen okej?
- Okej..
Han svängde in på parkeringen och parkerade den bredvid en vit volvo. Han stängde av bilen och plaserade händerna i sitt knä, sedan tittade han på mig. Jag tvekade lite men mötte sedan hans blick. Han släppte mig inte, jag var som fast i hans blick. Jag visste inte vad som hände eller var jag var, det enda jag såg var Eric. Han böjde sig fram men släppte inte min blick. han lyfte sin hand och torkade en av min tårar. Sedan sa han tröstande..
- Allt kommer bli bra Elin, det kommer bli som förut. Han klarar sig., sedan drog han in mig i sin famn och kramade hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa mig. Jag gillar den känslan.
Kudden var mjuk, nästan för mjuk. Det var varmt, för varmt. Jag tittade upp i taket, men jag såg inget. Hela rummet var mörkt, jag tittade på Eric som låg på andra sidan av sängen. Jag hörde ibland dova snarkningar, det är iallafall någon som kan sova.. Jag har inte sovit på hela natten jag har inte kunnat på grund av alla tankar som velar runt i mitt huvud. Alla på Liam, jag kan inte förstå attt han varken lever eller är död.. Han är både och, som sköterskan sa. Eric snarkade till ordentligt och vände på sig med ansiktet mot mig, jag tittade på honom och låg helt still för att inte väcka honom. Sedan lungnade han ner sig och återvände till att sova lungt. Jag skrattade tyst åt honom. Jag försökte somna om igen men det var ingen ide jag skulle inte kunna somna vad jag änn gjorde. Så jag gick bort till sovrumms fönstret oh satte mig i fotöljen som stod där. Min blick gick ut genom fönstret, gatljusen sken upp den annars så mörka gatan. Allt är så vackert på sitt sätt när det är mörkt, men jag förstår inte varför.. Jag lade upp mina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem. Allt är så lungt på natten, iallafall i veckorna.
Erics perspektiv nästa morgon.
Jag vaknade och sträkte på mig. Sedan tittade jag efter Elin men hon var inte här. Hon kanske har gått upp tänkte jag och satte mig upp i sängen och föste ned benen på golvet. Trägolvet under mina fötter var iskallt så jag drog fort upp dem igen. När jag letat upp ett par sockar ur en av mina lådor drog jag snabbt på mig dom och sätte ned fötterna på golvet igen. Jag gäspade och drog på mig ett par jeans och en T-shirt sedan gick jag iväg mot dörren med fick syn på Elin och började gapskratta. Hon satt i fotöljen vid fönstret och hade sina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem och sov. Jag höll för min mun för att inte väcka henne. Sedan lyfte jag upp henne och lade försiktigt ner henne på sängen. Jag drog på henne täcket och lämnade så tyst jag kunde rummet. Jag tänkte att hon inte hade fått sova något inatt efter allt med Liam så jag gick ut i köket och gjorde mig några smörgåsar och gick in till vardagsrummet och satte på tv och slog mig ner i soffan för att sedan äta upp dem.
Elins perspektiv.
Jag vaknade av en bil som låt utanför fönstret. Jag satte mig upp i sängen och tittade mig runt i rummet, jag kände mig lite yr och gnuggade mig i ögonen. Jag kände inte igen rummet, jag hann jämt fråga mig själv var jag var innan det slog mig. Jag är ju hos Eric. Eric Saade! Så sjukt men ändå så normalt. Varför slog detta mig just nu? Varför ska jag förstå verkligheten just nu? Varför inte tidigare?? Jag blev nästan rädd för att göra något. Jag menar Eric Saade är någonstans i den här lägenheten just nu! Alvarligt.
Plötsligt öppnades sovrumms dörren oh Eric kom in. Jag blev alvarligt rädd för både han och mig själv.
- Är du vaken?
- Ja.
- Hur är det?
- Jorå, det är bra.
- Okej. Vad vill du ha för frukost?, sa han och satte sig på sängkanten och tittade på mig.
- Vet inte., jag tittade skräckslaget på honom.
- Vad är det?
- Nä inget., sa jag och vände snabbt bort blicken.
- Drömmde du nått eller?
- Nä. Jag.. Jag förstår bara verkligheten..
- Va?, han skrattade lite åt mig men tittade sedan alvarligt på mig.
- Vadå förstår verkligheten?
- Nämen.. Asså.. Det är komplicerat.
- Säg Elin, jag vill veta.
- Jamen du och allt.. Lixom.
- Jag? Vad är det med mig?
- Ja du är lixom här.
- Ja jag bor här., han skrattade återigen åt mig.
- Jag har inte förstått att du.. Du lixom är hos mig. Asså att vi känner varandra. Jag krånglar bara ihop allt..
- Ja det gör du verkligen!
- Förlåt.
- Nej det är inget att säga förlåt för., det blev tyst en liten stund innan Eric bröt tystnaden.
- Jaha! Nu förstår jag.. Tror jag.. Du tycker det är konstigt att vi känner varandra.
- På sätt och vis. Du är ju lixom känd och jag.. Ja vad är jag? Allt annat änn känd. Allt det slog mig när jag vaknade, innan brydde jag mig mest om mig själv oh reagerade inte på verkligheten om man säger så. Allt var bara självklart. Jag måste bara förstå vad som egentligen händer i verkligheten. Inte bara i mig själv..
- Mm., Eric verkade lite förvirrad men annars som vanligt.
- Ska vi skita i det här och gå och äta så vi kan åka till Liam?
- Ja det gör vi!, Eric skrattade och reste sig ur sängen.
- Jag går ut i köket och gör iordning sålänge.
- Ja gör det du., När Eric gått gick jag ur sängen och drog på mig mina kläder. Att allt kunde bli så konstigt..
Jag höll i Liams hand, hans livlösa hand. Han såg precis ut som han gjode igår. Han hade inte flyttat ett finger förutom det doktorerna och sköterskorna gjord då men. Jag torkade irriterat bort en tår och suckade.
Kan du inte vakna snart? Viskade jag tyst i hans öra. Klockan i rummet tickade irriterande högt och Eric höll på med sin Iphone. Allt var så tyst så jag fick nästan ont i huvudet. Besöks tiden var snart slut och Liam visade inte ett enda tecken på levnad. Hans hand var kall. Äckligt kall så jag lade den på sängen och lutade mig tillbaka på stolen. Erics mobil ringde och han tittade på mig innan han lämnade rummet för att svara.
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..
Inte världens längsta men jag kommer inte nå bloggen på ett tag som ni vet.. Men hoppas ni kan ta det lungt en liten stund. :) Kommentera!
Love me, please. Kapitel 14
- Hur är det Elin?, Jessica tittade oroligt på mig.
- Jag kan bara inte fatta det. Varför ska allt hända mig? Varför just jag?
- Jag vet inte Elin, jag vet inte..
Erics bil svängde in på parkeringen. Han parkerade och slängde en snabb blick mot oss innan han fortsatte till parkeringsautomaten. Jag reste mig från bänken och gick för att möta honom. när han betalat gick han imot mig, jag fundera på hur jag skulle säga det till honom. Han vet ju ingenting.
- Vad har hänt?, Eric mötte mig i en varm kram men han drog snabbt bort mig för att kunna se in i mina ögon. Han var orolig, lite rädsla syndes också i hans bruna ögon.
- Jo.. Liam. Han har krockat med en bil.. Och.. Och han ligger i koma...., Tårarna kom återigen. Eric kollade på mig helt chockad. Tillslut när jag tror han fattade kramade han hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa, vilket jag gillade.
Det var tyst i rummet, förutom mina snyftningar. Jessica hade åkt tillbaka till jobbet, Eric satt på en stol mot väggen. Han kände inte för att sitta nära mig och Liam. Han tyckte inte att det kändes rätt. Och han ville inte komma ivägen för nått, vad det nu ska betyda. Själv låg jag nästan på sängen iallafall med överkroppen. Liam rörde inte ett finger. Jag är rädd att han ska försvinna. Han är min riktiga bästa vän som ställer upp i ur och skur. Han får inte lämna mig. Inte nu..
Jag rykte till av att dörren öppnades jag tittade på sköterskan som kom in genom dörren.
- Är ni bekaanta med Liam?, sköterskan tittade på mig och ibland på Eric, ganska ofta jag tror det beror på att hon känner igen honom.
- Ja., sa jag sorgset.
- Jag är hans syster.., sköterskan nickade och kollade så att allt var okej runt Liam, ja alla apparater och sladdar och så. När hon var klar lämnade hon rummet i tystnad.
Ute lyste solen och sommar fåglarna har anlänt. Jag förstår ingenting allt är så sjukt. Ska jag förlora alla mina nära på ett och samma år? Så slogs mina tankar på Lea. Undrar hur hon mår. Och Ludwig, var är han nu för tiden? Varför har jag aldrig tänkt på dem? Mina bästa vänner i högstadiet?
Jag måste leta upp dem någongång.
Det var sent och Eric ska åka hem. Jag vill helst inte sova över på sjukhuset eftersom jag har en stor skräck för dem sedan jag var liten. Så Eric bjöd med mig hem till sig, han skyllde på att jag kunde sova ut bättre med någon bredvid mig. Jag log bara åt honom och följde med. Eric och jag i samma säng? Hmm..
Hoppas i klarar er en liten stund nu <3 Kommentera är ni snälla jag vill veta vad ni tycker! ;)
- Jag kan bara inte fatta det. Varför ska allt hända mig? Varför just jag?
- Jag vet inte Elin, jag vet inte..
Erics bil svängde in på parkeringen. Han parkerade och slängde en snabb blick mot oss innan han fortsatte till parkeringsautomaten. Jag reste mig från bänken och gick för att möta honom. när han betalat gick han imot mig, jag fundera på hur jag skulle säga det till honom. Han vet ju ingenting.
- Vad har hänt?, Eric mötte mig i en varm kram men han drog snabbt bort mig för att kunna se in i mina ögon. Han var orolig, lite rädsla syndes också i hans bruna ögon.
- Jo.. Liam. Han har krockat med en bil.. Och.. Och han ligger i koma...., Tårarna kom återigen. Eric kollade på mig helt chockad. Tillslut när jag tror han fattade kramade han hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa, vilket jag gillade.
Det var tyst i rummet, förutom mina snyftningar. Jessica hade åkt tillbaka till jobbet, Eric satt på en stol mot väggen. Han kände inte för att sitta nära mig och Liam. Han tyckte inte att det kändes rätt. Och han ville inte komma ivägen för nått, vad det nu ska betyda. Själv låg jag nästan på sängen iallafall med överkroppen. Liam rörde inte ett finger. Jag är rädd att han ska försvinna. Han är min riktiga bästa vän som ställer upp i ur och skur. Han får inte lämna mig. Inte nu..
Jag rykte till av att dörren öppnades jag tittade på sköterskan som kom in genom dörren.
- Är ni bekaanta med Liam?, sköterskan tittade på mig och ibland på Eric, ganska ofta jag tror det beror på att hon känner igen honom.
- Ja., sa jag sorgset.
- Jag är hans syster.., sköterskan nickade och kollade så att allt var okej runt Liam, ja alla apparater och sladdar och så. När hon var klar lämnade hon rummet i tystnad.
Ute lyste solen och sommar fåglarna har anlänt. Jag förstår ingenting allt är så sjukt. Ska jag förlora alla mina nära på ett och samma år? Så slogs mina tankar på Lea. Undrar hur hon mår. Och Ludwig, var är han nu för tiden? Varför har jag aldrig tänkt på dem? Mina bästa vänner i högstadiet?
Jag måste leta upp dem någongång.
Det var sent och Eric ska åka hem. Jag vill helst inte sova över på sjukhuset eftersom jag har en stor skräck för dem sedan jag var liten. Så Eric bjöd med mig hem till sig, han skyllde på att jag kunde sova ut bättre med någon bredvid mig. Jag log bara åt honom och följde med. Eric och jag i samma säng? Hmm..
Hoppas i klarar er en liten stund nu <3 Kommentera är ni snälla jag vill veta vad ni tycker! ;)
Love me, please. Kapitel 13
Vi blev avbrutna med att jobb telefonen på väggen ringde. Jessica reste sig och lyste upp luren och lade den mot örat.
- Hallå?, jag hörde hur hon kved till av oro sedan sträkte hon luren mot mig.
- Vem är det jag pratar med?
- Jag heter Lisa och jobbar på det centrala sjukhuset. Liam Johansson är din bror va?
- Ja... Har det hänt nåt?!
- Han ligger i koma. Vi har honom under uppsikt och han är säker så du behöver inte oroa dig för det.
- Vad hände??
- Han körde bil och en lastbil fick sladd och välte över honom.
Det var tyst en lång stund. Jag kunde inte förstå. Ska Liam också lämna mig? Koma, lever han eller är han död?
Jag tappade telefonluren och föll mot golvet. Allt splittrades, allt hopp om mig och mitt liv jag hade byggt upp jämnades med marken. Just när allt skulle bli bra blåste det upp till storm. Mitt liv total förstördes.
Liam. Var är du?
Jessica sprang fram till mig och ropade på mig, hjälpte mig upp men jag föll igen och igen.
Jag satt stelt bredvid Jessica i bilen. Bossen på jobbet gav oss ledig resten av dagen, det var ändå tomt med folk.
Jag hade så många frågor, hur blir det med Liam? Överlever han? Är han död nu? Får jag någonsin höra hans röst igen? Hur blir det med Erics och min resa till skåne? Blir den av eller inte överhuvudtaget?
- Han kommer bli bra Elin, allt kommer bli bra., jag hoppas att allt hon säger kommer bli sanning men någonstans inuti mig vet jag att det är allt annat änn sant.
- Hur blir det med Erics och din resa nu då?
- Jag vet inte.
- Vill du ringa honom så får du låna min mobil?
- Ja tack., jag log mot henne, hon är så snäll. Hon gav mig sin mobil och jag slog vant in hans nummer. Jag tog ett djupt andetag och torkade bort några tårar. Han svarade ganska fort.
- Tja det är Eric?
- Hej.
- Hej Elin, hur är det du verkar inte så glad., jag snyftade till.
- Nä.
- Vad har hänt? Varför gråter du?
- Kan du möta mig vid centrala sjukhuset?
- Vad har hänt!?
- Jag berättar det där., sa jag i ännu en snyftning.
- Aa visst nu då eller?, han var stressad och förvånad.
- Ja.
- Aa visst vi ses.
- Hejdå.
- Hejdå.., jag trykte bort samtalet och gav Jennifer mobilen.
- Vad sa han?
- Vi ska ses vid sjukhuset.
- Okej.
Vi svängde in på sjukhusets parkering. Vi betalade biljetten och gick mot ingången. Jag ville bara springa in till Liam men jag kunde inte, dels för att jag ska vänta på Eric men även för att besökstiden inte är föränn om en halvtimme.
När vi stod där och väntade for mina tankar runt så jag blev yr. Jag gick och satte mig på en av utebänkarna och lade huvudet i händerna. Varför ska allt det här hända mig? Kan inte allt bara bli bra? Jag vill inte leva i detta elände mer. Jag vill bara sjunka genom marken och försvinna, sedan finns jag inte mer. Kanske skulle ta och leta upp lite kviksand. Nej jag får inte tänka så! Jag får bara inte!
- Hur är det Elin?, Jessica tittade oroligt på mig.
- Jag kan bara inte fatta det. Varför ska allt hända mig? Varför just jag?
- Jag vet inte Elin, jag vet inte..
Hoppas det blev bra :) Kommentera
- Hallå?, jag hörde hur hon kved till av oro sedan sträkte hon luren mot mig.
- Vem är det jag pratar med?
- Jag heter Lisa och jobbar på det centrala sjukhuset. Liam Johansson är din bror va?
- Ja... Har det hänt nåt?!
- Han ligger i koma. Vi har honom under uppsikt och han är säker så du behöver inte oroa dig för det.
- Vad hände??
- Han körde bil och en lastbil fick sladd och välte över honom.
Det var tyst en lång stund. Jag kunde inte förstå. Ska Liam också lämna mig? Koma, lever han eller är han död?
Jag tappade telefonluren och föll mot golvet. Allt splittrades, allt hopp om mig och mitt liv jag hade byggt upp jämnades med marken. Just när allt skulle bli bra blåste det upp till storm. Mitt liv total förstördes.
Liam. Var är du?
Jessica sprang fram till mig och ropade på mig, hjälpte mig upp men jag föll igen och igen.
Jag satt stelt bredvid Jessica i bilen. Bossen på jobbet gav oss ledig resten av dagen, det var ändå tomt med folk.
Jag hade så många frågor, hur blir det med Liam? Överlever han? Är han död nu? Får jag någonsin höra hans röst igen? Hur blir det med Erics och min resa till skåne? Blir den av eller inte överhuvudtaget?
- Han kommer bli bra Elin, allt kommer bli bra., jag hoppas att allt hon säger kommer bli sanning men någonstans inuti mig vet jag att det är allt annat änn sant.
- Hur blir det med Erics och din resa nu då?
- Jag vet inte.
- Vill du ringa honom så får du låna min mobil?
- Ja tack., jag log mot henne, hon är så snäll. Hon gav mig sin mobil och jag slog vant in hans nummer. Jag tog ett djupt andetag och torkade bort några tårar. Han svarade ganska fort.
- Tja det är Eric?
- Hej.
- Hej Elin, hur är det du verkar inte så glad., jag snyftade till.
- Nä.
- Vad har hänt? Varför gråter du?
- Kan du möta mig vid centrala sjukhuset?
- Vad har hänt!?
- Jag berättar det där., sa jag i ännu en snyftning.
- Aa visst nu då eller?, han var stressad och förvånad.
- Ja.
- Aa visst vi ses.
- Hejdå.
- Hejdå.., jag trykte bort samtalet och gav Jennifer mobilen.
- Vad sa han?
- Vi ska ses vid sjukhuset.
- Okej.
Vi svängde in på sjukhusets parkering. Vi betalade biljetten och gick mot ingången. Jag ville bara springa in till Liam men jag kunde inte, dels för att jag ska vänta på Eric men även för att besökstiden inte är föränn om en halvtimme.
När vi stod där och väntade for mina tankar runt så jag blev yr. Jag gick och satte mig på en av utebänkarna och lade huvudet i händerna. Varför ska allt det här hända mig? Kan inte allt bara bli bra? Jag vill inte leva i detta elände mer. Jag vill bara sjunka genom marken och försvinna, sedan finns jag inte mer. Kanske skulle ta och leta upp lite kviksand. Nej jag får inte tänka så! Jag får bara inte!
- Hur är det Elin?, Jessica tittade oroligt på mig.
- Jag kan bara inte fatta det. Varför ska allt hända mig? Varför just jag?
- Jag vet inte Elin, jag vet inte..
Hoppas det blev bra :) Kommentera
Love me, please. Kapitel 12
- Du är ganska kittlig., sa han efter en stund i tystnad.
- Nähä?, jag petade till honom i sidan och han ryckte till.
- Hörru!, han petade tillbaks. Vi fortsatte så en liten stund tills jag tröttnade och gav igen från förut. Han skrattade och skrek som jag gjort.
- Okej! Okej! Jag ger mig! Snälla sluta! Hahaha!, Jag hoppade ner från sängen och grep tag i väskan.
- Loser!, sa jag och gick iväg för att packa.
Just när allt skulle bli bra blåste det upp till storm. Mitt liv total förstördes.
Liam. Var är du?
Solen lyste utanför fönstret och jag skulle iväg till cafeét för att jobba min sista dag innan avfärden med Eric till Malmö och sedan Helsingborg gick. Jag sträckte mig glatt och gick upp ur sängen. Jag gjorde mig iordning och gick ut i den soliga vårdagen. Allt var så vackert när snön smälte och lät de små blommorna spricka upp och visa sig för solen. Livet log, jag log.
- Hej Elin. Vilken fin dag det är!, log Jessica när jag var på väg ut till kassan.
- Visst är det!, jag log minst lika stort tillbaka om inte större. Sedan fortsatte jag ut till kassan.
Timmar gick och när jag hade rast kom Jessica in.
- Är det något speciellt idag eller?
- Vadå då?
- Nått är det du är ju så himla glad hela tiden!, hon skrattade åt mitt sätt att skymma mitt leende.
- Mm.
- Vad är det!?, sa hon uppspelt.
- Det är bara en grej.
- Säg!
- Eric bjöd med mig ner till Malmö på en konsert oh även en i Helsingborg sedan ska vi stanna där i en vecka hos hans föräldrar., jag skrattade åt henne när hon kom på sig själv med att gapa.
- Shit va kul!!
- Ja!
- Det är du värd gumman!
Vi blev avbrutna med att jobb telefonen på väggen ringde. Jessica reste sig och lyste upp luren och lade den mot örat.
- Hallå?, jag hörde hur hon kved till av oro sedan sträkte hon luren mot mig.
- Vem är det jag pratar med?
Hoppas det blev bra. Vad tror ni det är? Kommentera så ska jag försöka få ihop ett kapitel till snart ;)
- Nähä?, jag petade till honom i sidan och han ryckte till.
- Hörru!, han petade tillbaks. Vi fortsatte så en liten stund tills jag tröttnade och gav igen från förut. Han skrattade och skrek som jag gjort.
- Okej! Okej! Jag ger mig! Snälla sluta! Hahaha!, Jag hoppade ner från sängen och grep tag i väskan.
- Loser!, sa jag och gick iväg för att packa.
Just när allt skulle bli bra blåste det upp till storm. Mitt liv total förstördes.
Liam. Var är du?
Solen lyste utanför fönstret och jag skulle iväg till cafeét för att jobba min sista dag innan avfärden med Eric till Malmö och sedan Helsingborg gick. Jag sträckte mig glatt och gick upp ur sängen. Jag gjorde mig iordning och gick ut i den soliga vårdagen. Allt var så vackert när snön smälte och lät de små blommorna spricka upp och visa sig för solen. Livet log, jag log.
- Hej Elin. Vilken fin dag det är!, log Jessica när jag var på väg ut till kassan.
- Visst är det!, jag log minst lika stort tillbaka om inte större. Sedan fortsatte jag ut till kassan.
Timmar gick och när jag hade rast kom Jessica in.
- Är det något speciellt idag eller?
- Vadå då?
- Nått är det du är ju så himla glad hela tiden!, hon skrattade åt mitt sätt att skymma mitt leende.
- Mm.
- Vad är det!?, sa hon uppspelt.
- Det är bara en grej.
- Säg!
- Eric bjöd med mig ner till Malmö på en konsert oh även en i Helsingborg sedan ska vi stanna där i en vecka hos hans föräldrar., jag skrattade åt henne när hon kom på sig själv med att gapa.
- Shit va kul!!
- Ja!
- Det är du värd gumman!
Vi blev avbrutna med att jobb telefonen på väggen ringde. Jessica reste sig och lyste upp luren och lade den mot örat.
- Hallå?, jag hörde hur hon kved till av oro sedan sträkte hon luren mot mig.
- Vem är det jag pratar med?
Hoppas det blev bra. Vad tror ni det är? Kommentera så ska jag försöka få ihop ett kapitel till snart ;)
Love me, please. Kapitel 11
- Tack själv. För att du lever.
- Det är lugnt., sa jag och kramade om honom igen. Tack som fan för att du finns. Ville jag säga men inget kom ur min mun.
- Elin.,
- Ja?, jag tittade på honom. Hans bruna ögon såg nästan lite sorgsna ut.
- Jo, jag ska bort på en spelning i Malmö snart.
- Hur länge blir du borta?
- En vecka tror jag vi ska ha en spelning i Helsingborg också. Sen så har jag några lediga dagar så jag ska hälsa på min familj... Men. Jo jag undrar om du kanske skulle vilja följa med? Jag tror det är bra för dig...
- Ja! Ja! Jag följer gärna med! Tack snälla du!, jag slängde mig en tredje gång om hans hals, han skrattade och kramade hårt om mig.
Jag sprang runt i lägenheten. Eric satt i soffan och följde mig med blicken så gått det gick. Jag letade i varenda vrå men jag kunde inte hitta den.
- Vad letar du efter?, sa Eric efter en halvtimme och kvävde ett skratt.
- Min resväska. Jag hittar den inte.
- Elin. Den står där., Eric pekade på min svarta resväska som stod i hörnet av sovrummet. Han skrattade åt min min men tog sedan ett språng mot den. Jag sprang efter och tävlingsmänniskan inom mig kom fram. Jag buttade till Eric så han ramlade på sängen medan jag fortsatte mot den. Men jag kom inte långt innan ett par starka armar grep tag i mina armar och höll fast mig. Vi skrattade och Eric slängde ner mig på sängen. Han släppte mina armar och började kittla mig. Jag skrek av skratt och kröp ihop med hela kroppen. Han skrattade bara och fortsatte. Efter en liten stund la han sig bredvid mig. Jag tror han tröttnade på alla slag han fick...
- Du är ganska kittlig., sa han efter en stund i tystnad.
- Nähä?, jag petade till honom i sidan och han ryckte till.
- Hörru!, han petade tillbaks. Vi fortsatte så en liten stund tills jag tröttnade och gav igen från förut. Han skrattade och skrek som jag gjort.
- Okej! Okej! Jag ger mig! Snälla sluta! Hahaha!, Jag hoppade ner från sängen och grep tag i väskan.
- Loser!, sa jag och gick iväg för att packa.
Kort? I know. Men jag har ingen ork alls till nått idag.
- Det är lugnt., sa jag och kramade om honom igen. Tack som fan för att du finns. Ville jag säga men inget kom ur min mun.
- Elin.,
- Ja?, jag tittade på honom. Hans bruna ögon såg nästan lite sorgsna ut.
- Jo, jag ska bort på en spelning i Malmö snart.
- Hur länge blir du borta?
- En vecka tror jag vi ska ha en spelning i Helsingborg också. Sen så har jag några lediga dagar så jag ska hälsa på min familj... Men. Jo jag undrar om du kanske skulle vilja följa med? Jag tror det är bra för dig...
- Ja! Ja! Jag följer gärna med! Tack snälla du!, jag slängde mig en tredje gång om hans hals, han skrattade och kramade hårt om mig.
Jag sprang runt i lägenheten. Eric satt i soffan och följde mig med blicken så gått det gick. Jag letade i varenda vrå men jag kunde inte hitta den.
- Vad letar du efter?, sa Eric efter en halvtimme och kvävde ett skratt.
- Min resväska. Jag hittar den inte.
- Elin. Den står där., Eric pekade på min svarta resväska som stod i hörnet av sovrummet. Han skrattade åt min min men tog sedan ett språng mot den. Jag sprang efter och tävlingsmänniskan inom mig kom fram. Jag buttade till Eric så han ramlade på sängen medan jag fortsatte mot den. Men jag kom inte långt innan ett par starka armar grep tag i mina armar och höll fast mig. Vi skrattade och Eric slängde ner mig på sängen. Han släppte mina armar och började kittla mig. Jag skrek av skratt och kröp ihop med hela kroppen. Han skrattade bara och fortsatte. Efter en liten stund la han sig bredvid mig. Jag tror han tröttnade på alla slag han fick...
- Du är ganska kittlig., sa han efter en stund i tystnad.
- Nähä?, jag petade till honom i sidan och han ryckte till.
- Hörru!, han petade tillbaks. Vi fortsatte så en liten stund tills jag tröttnade och gav igen från förut. Han skrattade och skrek som jag gjort.
- Okej! Okej! Jag ger mig! Snälla sluta! Hahaha!, Jag hoppade ner från sängen och grep tag i väskan.
- Loser!, sa jag och gick iväg för att packa.
Kort? I know. Men jag har ingen ork alls till nått idag.
Love me, please. Kapitel 10
- Vem ringde du till?
- En bara.
- Säg! Är det en kille?! Var det han där Eric?
- Ja det var Eric.
- Har ni nått på gång eller?? Va?? Va??, hon buttade till mig i sida med sin armbåge på skoj.
- Jag vet inte., så kul att hon inte vet vem Eric det är hon pratar om! Haha!
Klockan närmade sig åtta och Lea hade gått hem. Jag visste inte när Eric skulle komma så jag satt och väntade spänt där jag satt i soffan. Allt var så rörigt just nu, inget var på sin plats i varken mitt huvud eller lägenheten. Jag hade inte orken. Att jag hade gråtit i ungefär tre veckor utan stopp var helt sjukt. Jag har aldrig grätit så mycket förr, inte äns när mamma dog. Vilket fick mig att få dåligt samvete...
Jag vaknade ur mina drömmar när dörr klockan ringde. Jag reste mig ur soffan och gick mot dörren men hann inte genom hallen innan ja blev kramad av någon.
- Hej Eric., sa jag utan att enns ha sett hans ansikte.
- Hej., sa han mjukt och jag tittade in i hans bruna ögon. Först nu insåg jag hur mycket jag saknat honom. Hur kan man leva utan att kunna höra hans röst eller hans armar runt sig? Omöjligt om du frågar mig.
- Jag har saknat dig., sa jag tyst.
- Jag har saknat dig också. Lova att aldrig göra så där igen. Lova!
- Jag lovar. Det ska inte hända igen.
- Bra, för det skulle jag inte klara.
- Varför?, han kollade oförstående på mig.
- Du kunde gjort något väldigt hemskt! Och det vill inte jag. Mardröm..., jag log mot honom medlidande. Betyder jag så mycket för honom?
Vi satte oss i soffan och pratade lite. Om lite allt möjligt. Jag berättade om hur Lea kom sig in i min lägenhet.
- Att inte jag tänkte på det. Men det hade ioförsig blivit dyrt för mig...
- Du har väll ändå pengar så du klarar dig?! Förrästen fick jag betala det själv..., sa jag och nikade bort mot fönstret.
- Hehe. Mmm. Vad elakt att låta dig betala själv!
- Nja hon räddade mig ju från att ha drunknat i mina egna tårar.
- Mmm.
- Men hon hade ju aldrig fått reda på et om inte du sagt det till Jessica som berättade det till Lea. Så egentligen är det du som ska ha ett tack för samtidigt fick jag tillbaka min bästa vän.
- Tack själv. För att du lever.
- Det är lugnt., sa jag och kramade om honom igen. Tack som fan för att du finns. Ville jag säga men inget kom ur min mun.
Kort. Men det får duga. Min data funkar inte! Skit sur!
Kommentera <3
- En bara.
- Säg! Är det en kille?! Var det han där Eric?
- Ja det var Eric.
- Har ni nått på gång eller?? Va?? Va??, hon buttade till mig i sida med sin armbåge på skoj.
- Jag vet inte., så kul att hon inte vet vem Eric det är hon pratar om! Haha!
Klockan närmade sig åtta och Lea hade gått hem. Jag visste inte när Eric skulle komma så jag satt och väntade spänt där jag satt i soffan. Allt var så rörigt just nu, inget var på sin plats i varken mitt huvud eller lägenheten. Jag hade inte orken. Att jag hade gråtit i ungefär tre veckor utan stopp var helt sjukt. Jag har aldrig grätit så mycket förr, inte äns när mamma dog. Vilket fick mig att få dåligt samvete...
Jag vaknade ur mina drömmar när dörr klockan ringde. Jag reste mig ur soffan och gick mot dörren men hann inte genom hallen innan ja blev kramad av någon.
- Hej Eric., sa jag utan att enns ha sett hans ansikte.
- Hej., sa han mjukt och jag tittade in i hans bruna ögon. Först nu insåg jag hur mycket jag saknat honom. Hur kan man leva utan att kunna höra hans röst eller hans armar runt sig? Omöjligt om du frågar mig.
- Jag har saknat dig., sa jag tyst.
- Jag har saknat dig också. Lova att aldrig göra så där igen. Lova!
- Jag lovar. Det ska inte hända igen.
- Bra, för det skulle jag inte klara.
- Varför?, han kollade oförstående på mig.
- Du kunde gjort något väldigt hemskt! Och det vill inte jag. Mardröm..., jag log mot honom medlidande. Betyder jag så mycket för honom?
Vi satte oss i soffan och pratade lite. Om lite allt möjligt. Jag berättade om hur Lea kom sig in i min lägenhet.
- Att inte jag tänkte på det. Men det hade ioförsig blivit dyrt för mig...
- Du har väll ändå pengar så du klarar dig?! Förrästen fick jag betala det själv..., sa jag och nikade bort mot fönstret.
- Hehe. Mmm. Vad elakt att låta dig betala själv!
- Nja hon räddade mig ju från att ha drunknat i mina egna tårar.
- Mmm.
- Men hon hade ju aldrig fått reda på et om inte du sagt det till Jessica som berättade det till Lea. Så egentligen är det du som ska ha ett tack för samtidigt fick jag tillbaka min bästa vän.
- Tack själv. För att du lever.
- Det är lugnt., sa jag och kramade om honom igen. Tack som fan för att du finns. Ville jag säga men inget kom ur min mun.
Kort. Men det får duga. Min data funkar inte! Skit sur!
Kommentera <3
Love me, please. Kapitel 9
En liten tår letade sig fram. Jag hindrade det inte, den var väntad. Jag viste att jag inte skulle klara hålla inne sorgen så länge. Allt krachar någon gång.
Förlåt mig pappa.
Tårarna forsade. Sorgen grävde sig längre in i mitt hjärta. Pappa. Jag vill att du ska leva så att jag kan säga hejdå. Du var hemsk de sista åren, men det var av sorg. Tänk om jag blir likadan.
Jag har levt mina senaste veckor begravd av mitt stora täcke. Liam, han ville inte bo kvar hos mig så han flyttade hem till en av hans vänner. Hela livet är så ensamt. Hela jag är ensam. Min blick for genom det instängda rummet. Det var stökigt och hemskt. Hela lägenheten var en enda röra. Eric har jag inte hört av på en stund, för min mobil är död. Dörren är låst och jag öppnar inte när någon ringer eller knackar på. Ludwig hatar mig, det vet jag så honom vill jag inte ha kontakt med. Cafeet vet jag inte hur det går med, jag har låst mig inne från allt. Jag har troligtvis fått sparken.
Plötsligt hörde jag hur det smällde så högt att det skar som glas i öronen på mig. Jag blev rädd, jag blev alldeles stel i hela kroppen. Är det någon som försöker bryta sig in!? En liten stund senare hörde jag fotsteg genom min lägenhet, jag gömde mig under täcken. Men jag visste att jag syndes.
- Elin snälla? Varför gör du så här??, Jag tittade upp på tjejen. Jag kände väl igen henne hon hade bara förändrats lite i klädstilen och hennes långa hår var som vanligt uppsatt i en hög tofs. Hon satte sig på sängkanten.
- Varför Elin? Jag trodde du hatade din pappa.
- Jo men... Jag känner mig så dum., Sa jag med en väldigt hes röst. Min gamla bästavän. Hon är här! Jag kunde inte undvika att kasta mig runt hennes hals.
- Lea! Du är tillbaka!
- Ja Elin! Jag är tillbaka! Men snälla kan du gå och ta en duch först?? Du stinker! Haha!, jag skrattade lyckligt och satte mig upp.
- Men hur visste du??
- Jo jag och Jessica är kompisar, men det vet inte du... Men iallafall så hade hon hört det av någon Eric som ska ha försökt få tag på dig men inte lyckats. Så jag beslöt mig för att ta mig in. Men du får betala fönstret själv. Jag är bara här för att få dig på fötter och få tillbaka min bästavän!
- Tack Lea!, jag var påväg att slänga mig runt hennes hals igen men hann inte.
- Ta en duch först!
- Ja, juste.
Vi satt i soffan och berättade om vad vi gjort åren efter att vi blev osams. Hon hade tydligen åkt jorden runt och startat ett eget café i Göteborg. Vi båda hade drömmar om att jobba på café när vi var små, vi hade tänkt starta ett eget tillsammans men det blev ju aldrig av.
- Så hur är det med kärleken då?, jag visste att den frågan skulle komma.
- Nja. Sådär. Själv?
- Jag hade ett stabilt förhållande i några år men det bröts ifjol. Han var otrogen.
- Vad synd.
- Nä. Det finns så många snygga killar så!
- Ja men endå. Jag måste bara fixa en sak., sa jag snabbt och skyndade mig in i mitt sovrum. Jag tog upp mobilen från golvet och laddaren. Jag måste ju se hur många som försökt nå mig, speciellt Eric.
När mobilen startat kom det upp en massa missade samtal. Trettioåtta missade samtal från Eric. Shit! Två från chefen på cafeet. Ajdå! Arton missade samtal från Jessica. Ops. Jag hade bara ett sms, från Eric.
" Elin, snälla kan du svara? Jag saknar dig. Du kan väll iallafall öppna dörren. Jag har ju knackat på skit många gånger. Snälla? Jag saknar dig som fan.//E"
Jag svalde. Han saknar mig. Stackars Eric. Jag måste ringa honom! Jag letade upp honom i min kontakt lista och ringde upp honom. Men samtalet slogs bara av. Jag trodde först att han tryckte bort mig men sedan förstod jag ju att mina pengar var slut. Jag gick tillbaka till Lea i vardagsrummet.
- Kan jag få låna din mobil till ett samtal?
- Visst., hon gav mig den och jag gick in i sovrummet igen. Jag hatar att prata i telefon när någon annan hör.
Jag slog in Erics nummer och väntade.
- Hallå?
- Hej Eric det är Elin.
- Elin! Varför har du inte svarat?! Mår du bra?! Snälla säg att du mår bra!
- Ja, jag mår bra, ta det lungt.
- Varför har du inte svarat Elin?!, han var värkligen helt sjukt rädd. Undrar varför, jag har ju inte varit död eller så.
- Min mobil var död. Förlåt. Förlåt Eric.
- Du har skrämt livet ur mig! Lova att aldrig göra så där igen!
- Nej visst ta det lugnt!
- Jag kan inte ta det lungt! Men du jag är ledsen måste upp på scen nu är i Solna men jag kommer inom ikväll när jag kommer hem, jag lovar!
- Okej hejdå.
- Hejdå!, jag lade på samtalet och återvände till Lea.
- Vem ringde du till?
- En bara.
- Säg! Är det en kille?! Var det han där Eric?
- Ja det var Eric.
- Har ni nått på gång eller?? Va?? Va??, hon buttade till mig i sida med sin armbåge på skoj.
- Jag vet inte., så kul att hon inte vet vem Eric det är hon pratar om! Haha!
Hihi! Kommentera kära ni! <3
Förlåt mig pappa.
Tårarna forsade. Sorgen grävde sig längre in i mitt hjärta. Pappa. Jag vill att du ska leva så att jag kan säga hejdå. Du var hemsk de sista åren, men det var av sorg. Tänk om jag blir likadan.
Jag har levt mina senaste veckor begravd av mitt stora täcke. Liam, han ville inte bo kvar hos mig så han flyttade hem till en av hans vänner. Hela livet är så ensamt. Hela jag är ensam. Min blick for genom det instängda rummet. Det var stökigt och hemskt. Hela lägenheten var en enda röra. Eric har jag inte hört av på en stund, för min mobil är död. Dörren är låst och jag öppnar inte när någon ringer eller knackar på. Ludwig hatar mig, det vet jag så honom vill jag inte ha kontakt med. Cafeet vet jag inte hur det går med, jag har låst mig inne från allt. Jag har troligtvis fått sparken.
Plötsligt hörde jag hur det smällde så högt att det skar som glas i öronen på mig. Jag blev rädd, jag blev alldeles stel i hela kroppen. Är det någon som försöker bryta sig in!? En liten stund senare hörde jag fotsteg genom min lägenhet, jag gömde mig under täcken. Men jag visste att jag syndes.
- Elin snälla? Varför gör du så här??, Jag tittade upp på tjejen. Jag kände väl igen henne hon hade bara förändrats lite i klädstilen och hennes långa hår var som vanligt uppsatt i en hög tofs. Hon satte sig på sängkanten.
- Varför Elin? Jag trodde du hatade din pappa.
- Jo men... Jag känner mig så dum., Sa jag med en väldigt hes röst. Min gamla bästavän. Hon är här! Jag kunde inte undvika att kasta mig runt hennes hals.
- Lea! Du är tillbaka!
- Ja Elin! Jag är tillbaka! Men snälla kan du gå och ta en duch först?? Du stinker! Haha!, jag skrattade lyckligt och satte mig upp.
- Men hur visste du??
- Jo jag och Jessica är kompisar, men det vet inte du... Men iallafall så hade hon hört det av någon Eric som ska ha försökt få tag på dig men inte lyckats. Så jag beslöt mig för att ta mig in. Men du får betala fönstret själv. Jag är bara här för att få dig på fötter och få tillbaka min bästavän!
- Tack Lea!, jag var påväg att slänga mig runt hennes hals igen men hann inte.
- Ta en duch först!
- Ja, juste.
Vi satt i soffan och berättade om vad vi gjort åren efter att vi blev osams. Hon hade tydligen åkt jorden runt och startat ett eget café i Göteborg. Vi båda hade drömmar om att jobba på café när vi var små, vi hade tänkt starta ett eget tillsammans men det blev ju aldrig av.
- Så hur är det med kärleken då?, jag visste att den frågan skulle komma.
- Nja. Sådär. Själv?
- Jag hade ett stabilt förhållande i några år men det bröts ifjol. Han var otrogen.
- Vad synd.
- Nä. Det finns så många snygga killar så!
- Ja men endå. Jag måste bara fixa en sak., sa jag snabbt och skyndade mig in i mitt sovrum. Jag tog upp mobilen från golvet och laddaren. Jag måste ju se hur många som försökt nå mig, speciellt Eric.
När mobilen startat kom det upp en massa missade samtal. Trettioåtta missade samtal från Eric. Shit! Två från chefen på cafeet. Ajdå! Arton missade samtal från Jessica. Ops. Jag hade bara ett sms, från Eric.
" Elin, snälla kan du svara? Jag saknar dig. Du kan väll iallafall öppna dörren. Jag har ju knackat på skit många gånger. Snälla? Jag saknar dig som fan.//E"
Jag svalde. Han saknar mig. Stackars Eric. Jag måste ringa honom! Jag letade upp honom i min kontakt lista och ringde upp honom. Men samtalet slogs bara av. Jag trodde först att han tryckte bort mig men sedan förstod jag ju att mina pengar var slut. Jag gick tillbaka till Lea i vardagsrummet.
- Kan jag få låna din mobil till ett samtal?
- Visst., hon gav mig den och jag gick in i sovrummet igen. Jag hatar att prata i telefon när någon annan hör.
Jag slog in Erics nummer och väntade.
- Hallå?
- Hej Eric det är Elin.
- Elin! Varför har du inte svarat?! Mår du bra?! Snälla säg att du mår bra!
- Ja, jag mår bra, ta det lungt.
- Varför har du inte svarat Elin?!, han var värkligen helt sjukt rädd. Undrar varför, jag har ju inte varit död eller så.
- Min mobil var död. Förlåt. Förlåt Eric.
- Du har skrämt livet ur mig! Lova att aldrig göra så där igen!
- Nej visst ta det lugnt!
- Jag kan inte ta det lungt! Men du jag är ledsen måste upp på scen nu är i Solna men jag kommer inom ikväll när jag kommer hem, jag lovar!
- Okej hejdå.
- Hejdå!, jag lade på samtalet och återvände till Lea.
- Vem ringde du till?
- En bara.
- Säg! Är det en kille?! Var det han där Eric?
- Ja det var Eric.
- Har ni nått på gång eller?? Va?? Va??, hon buttade till mig i sida med sin armbåge på skoj.
- Jag vet inte., så kul att hon inte vet vem Eric det är hon pratar om! Haha!
Hihi! Kommentera kära ni! <3
Love me, please. Kapitel 8
- Du stannar här hela tiden tills jag släpper ut dig okej? Och du är tyst!
- Det luktar tjej här. Precis som Sanna!, Sanna var hans gamla flickvän. Jag suckade åt min patetiska bror och stängde garderobsdörren just när dörrklockan ringde.
Jag sprang ut till hallen och tvekade lite men tryckte sedan ner dörrhandtaget och möttes av ett stort leende.
- Hej Eric!, sa jag glatt och vi kramade om varandra.
- Tja!
- Här bor jag!, sa jag och visade in honom i vardagsrummet när han fått av sig ytterkläderna.
- Fint!, sa han och tittade runt lite innan han vände sig mot mig.
- Så hur är det med din pappa?, hans plötsliga fråga kom som ett slag. Jag viste inte vad jag skulle svara.
- Öum. Bra., Min blick fästes i golvet.
- Säker?
- Mm.
- Vill du prata om det?
- Nej.
- Varför?, jag satte mig i soffan och han satte sig bredvid mig.
- För..., mer fick jag inte ur mig innan sovrummsdörren slogs upp. Liam tassade förbi oss och gick in i köket utan att se på oss. När han kom tillbaka hade han med sig tre smörgåsar.
- Liam. Du skulle ju stanna där inne!
- Vadå? Jag är hungrig., sa han och fortsatte in i sovrummet. När han satt sig i garderoben försökte han stänga dörren, men det gick inget bra.
- Elin kan du hjälpa mig? Jag kan inte stänga varken sovrumsdörren eller garderobsdörren härifrån., jag sneglade på Eric. Han tittade på Liam där han satt i garderoben.
- Är det där en... Garderob?, han tittade på mig som om vi var sjuka i huvudet jag och min bror.
- Öum... Ja.
- Sitter han i en garderob?!
- Mm.., Eric bröt ut i gapskratt, jag skämdes över att jag faktiskt tryckt in min storebror i min klädgarderob. Liam satt bara och tuggade sina smörgåsar och tittade på oss med sina rödgråtna ögon. Allt blev fel. När Eric lungnat sig lite fick han ur sig en snabb fråga.
- Varför sitter killen i garderoben Elin?
- Killen är min storebror Liam. Han sitter i garderoben för att jag inte ville visa dig min förstörda bror...
- Varför är han förstörd?
- För att vår pappa är död.
- Va! Varför har du inte sagt det tidigare??
- Äch.
- Jag är ledsen att din pappa är död, det kan inte vara lätt för dig., han gav mig en lång varm tröstande kram. Jag fattade inte. Ledsen. Pappa. Död. Det hör inte ihop. Pappa. Död. Visst men inte ledsen. Varför är jag egentligen glad över min pappas bortgång? Är det inte vid såna tilfällen man ska sörja så mycket att man gör vad som helst? Som min bror. Alvarligt hade inte vår pappa varit död hade jag aldrig fått in honom i garderoben. Vad tänker jag egentligen på?! Min pappa är död. Han är fan död! Han finns inte längre. Han är borta... För alltid.
En liten tår letade sig fram. Jag hindrade det inte, den var väntad. Jag viste att jag inte skulle klara hålla inne sorgen så länge. Allt krachar någon gång.
Förlåt mig pappa.
Helluu! Är på ganska bra humör just nu! :) Börjar på kapitel nio direkt ;) får se hur långt jag kommer. Känner ändå att kapitlet blev lite kort!
Ett STORT tack till ni som kommenterar blir så jäkla glad!!! Ni får gärna tipsa någon om bloggen vore super kul!!! :D
- Det luktar tjej här. Precis som Sanna!, Sanna var hans gamla flickvän. Jag suckade åt min patetiska bror och stängde garderobsdörren just när dörrklockan ringde.
Jag sprang ut till hallen och tvekade lite men tryckte sedan ner dörrhandtaget och möttes av ett stort leende.
- Hej Eric!, sa jag glatt och vi kramade om varandra.
- Tja!
- Här bor jag!, sa jag och visade in honom i vardagsrummet när han fått av sig ytterkläderna.
- Fint!, sa han och tittade runt lite innan han vände sig mot mig.
- Så hur är det med din pappa?, hans plötsliga fråga kom som ett slag. Jag viste inte vad jag skulle svara.
- Öum. Bra., Min blick fästes i golvet.
- Säker?
- Mm.
- Vill du prata om det?
- Nej.
- Varför?, jag satte mig i soffan och han satte sig bredvid mig.
- För..., mer fick jag inte ur mig innan sovrummsdörren slogs upp. Liam tassade förbi oss och gick in i köket utan att se på oss. När han kom tillbaka hade han med sig tre smörgåsar.
- Liam. Du skulle ju stanna där inne!
- Vadå? Jag är hungrig., sa han och fortsatte in i sovrummet. När han satt sig i garderoben försökte han stänga dörren, men det gick inget bra.
- Elin kan du hjälpa mig? Jag kan inte stänga varken sovrumsdörren eller garderobsdörren härifrån., jag sneglade på Eric. Han tittade på Liam där han satt i garderoben.
- Är det där en... Garderob?, han tittade på mig som om vi var sjuka i huvudet jag och min bror.
- Öum... Ja.
- Sitter han i en garderob?!
- Mm.., Eric bröt ut i gapskratt, jag skämdes över att jag faktiskt tryckt in min storebror i min klädgarderob. Liam satt bara och tuggade sina smörgåsar och tittade på oss med sina rödgråtna ögon. Allt blev fel. När Eric lungnat sig lite fick han ur sig en snabb fråga.
- Varför sitter killen i garderoben Elin?
- Killen är min storebror Liam. Han sitter i garderoben för att jag inte ville visa dig min förstörda bror...
- Varför är han förstörd?
- För att vår pappa är död.
- Va! Varför har du inte sagt det tidigare??
- Äch.
- Jag är ledsen att din pappa är död, det kan inte vara lätt för dig., han gav mig en lång varm tröstande kram. Jag fattade inte. Ledsen. Pappa. Död. Det hör inte ihop. Pappa. Död. Visst men inte ledsen. Varför är jag egentligen glad över min pappas bortgång? Är det inte vid såna tilfällen man ska sörja så mycket att man gör vad som helst? Som min bror. Alvarligt hade inte vår pappa varit död hade jag aldrig fått in honom i garderoben. Vad tänker jag egentligen på?! Min pappa är död. Han är fan död! Han finns inte längre. Han är borta... För alltid.
En liten tår letade sig fram. Jag hindrade det inte, den var väntad. Jag viste att jag inte skulle klara hålla inne sorgen så länge. Allt krachar någon gång.
Förlåt mig pappa.
Helluu! Är på ganska bra humör just nu! :) Börjar på kapitel nio direkt ;) får se hur långt jag kommer. Känner ändå att kapitlet blev lite kort!
Ett STORT tack till ni som kommenterar blir så jäkla glad!!! Ni får gärna tipsa någon om bloggen vore super kul!!! :D
Love me, please. Kapitel 7
- Du är ju inte samma gamla glada Elin.
- Jag kanske inte är lika omogen längre?
- Men...
- Jag är väll inte lika barnslig längre. Jag är sjutton inte fjorton längre! Bara för att du stakk innan vi började nian betyder inte det att jag ska ha stannat i samma ålder. Du är också annorlunda. Men du märker inte det själv.
- Hmf.
Solen sken utanför mitt fönster. Liam öppnade försiktigt sovrumsdörren. Han tittade argt på mig, några tårar rann ner för hans kind.
- Vad är det?, frågade jag sömnigt.
- Pappa är död.
- Okej vad interisant.
- Bryr du dig så lite om alla eller? Du är så självisk! Jag förstår inte att du kan vara så otacksam mot en människa som gav dig liv. Idiot., han stängde dörren med en smäll. Ska man orka bry sig om andra otacksamma människor? Jag är som andra är mot mig. De får välja själva. Om pappa nu är död är ju allt toppen. Ellerhur? Det var ju så jag ville ha det. Ville eller vill? Äch skit samma!
Mobilen ringer och jag sträckte mig för att ta tag i den.
- Hallå?
- Hej Elin Ska vi hitta på något idag?, självklart skulle det vara Ludwig.
- Nä. Jag är upptagen idag. Hehe ledsen?, jag bannade mig själv för min dårliga replik för att försöka slingra mig undan.
- Men komigen. Det är min sista dag här idag!
- Jag är ledsen jag kan inte. Hoppas du får en trevlig bilresa hem.
- Jag åker båt Elin inte bil.
- Jaja båtresa då.
- Om det är såhär du vill ha det så, vist jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Inte det minsta. Inte alls faktiskt.
- Hejdå Ludwig ha det så bra.
- Vist! Jag bryr mig inte ett skit! Hejdå Elin., jag la på samtalet och suckade högt. Varför är han så jobbig?! Hann jag tänka innan mobilen ringde igen.
- Vad vill du?!
- Nä jag bara undrar vad du ska göra idag...
- Å! Förlåt Eric jag trodde det var någon annan...
- Jaha.
- Jo jag är ledig idag! Vill du komma hit?
- Ja det blir kul.
- Eller nej... Det går inte.
- Varför?
- Hehe.
- Okej men jag kommer om tio minuter, jag vet var du bor så jag kommer snart.
- Nej! Kan vi inte vara någon annanstans? Snälla?, men han hade redan lagt på. Jag hoppade upp ur sängen och försökte prata med Liam. Han måste härifrån.
- Liam vad ska du göra idag? Hehe.
- Inget.
- Så du ska fuktskada alla mina soffkuddar?
- Jävla idiot! Hur kan du ta pappas död som något som händer varje dag!? Va!? Hur kan du vara så känslokall?
- Vet inte, men du kanske blir gladare om du sticker iväg till några av dina kompisar?
- Fan heller. Det blir bara sjukt.
- Men komigen! Jag behöver vara ensam i min lägenhet idag!
- Varför då? Lipa över hur idiotisk du var mot pappa?
- Nej, men snälla? Bara idag!
- Jag tänker inte gå ut! Inte idag!
- Snälla! Snälla! Snälla kära älskade broder? Snälla Liam! Du måste!
- Varför?
- .......... Göm dig i garderoben! ,sa jag och fick slutligen upp honom på benen.
- Garderoben?! Varför?, jag öppnade en av garderobs dörrarna på mitt sovrum och tryckte in min förstörda bror. Han är helt förstörd av pappas bortgång...
- Du stannar här hela tiden tills jag släpper ut dig okej? Och du är tyst!
- Det luktar tjej här. Precis som Sanna!, Sanna var hans gamla flickvän. Jag suckade åt min patetiska bror och stängde garderobsdörren just när dörrklockan ringde.
Kapitlet blev inte så långt men det kommer förhoppningsvis ett till sen. :D Kommentera kära ni!
- Jag kanske inte är lika omogen längre?
- Men...
- Jag är väll inte lika barnslig längre. Jag är sjutton inte fjorton längre! Bara för att du stakk innan vi började nian betyder inte det att jag ska ha stannat i samma ålder. Du är också annorlunda. Men du märker inte det själv.
- Hmf.
Solen sken utanför mitt fönster. Liam öppnade försiktigt sovrumsdörren. Han tittade argt på mig, några tårar rann ner för hans kind.
- Vad är det?, frågade jag sömnigt.
- Pappa är död.
- Okej vad interisant.
- Bryr du dig så lite om alla eller? Du är så självisk! Jag förstår inte att du kan vara så otacksam mot en människa som gav dig liv. Idiot., han stängde dörren med en smäll. Ska man orka bry sig om andra otacksamma människor? Jag är som andra är mot mig. De får välja själva. Om pappa nu är död är ju allt toppen. Ellerhur? Det var ju så jag ville ha det. Ville eller vill? Äch skit samma!
Mobilen ringer och jag sträckte mig för att ta tag i den.
- Hallå?
- Hej Elin Ska vi hitta på något idag?, självklart skulle det vara Ludwig.
- Nä. Jag är upptagen idag. Hehe ledsen?, jag bannade mig själv för min dårliga replik för att försöka slingra mig undan.
- Men komigen. Det är min sista dag här idag!
- Jag är ledsen jag kan inte. Hoppas du får en trevlig bilresa hem.
- Jag åker båt Elin inte bil.
- Jaja båtresa då.
- Om det är såhär du vill ha det så, vist jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Inte det minsta. Inte alls faktiskt.
- Hejdå Ludwig ha det så bra.
- Vist! Jag bryr mig inte ett skit! Hejdå Elin., jag la på samtalet och suckade högt. Varför är han så jobbig?! Hann jag tänka innan mobilen ringde igen.
- Vad vill du?!
- Nä jag bara undrar vad du ska göra idag...
- Å! Förlåt Eric jag trodde det var någon annan...
- Jaha.
- Jo jag är ledig idag! Vill du komma hit?
- Ja det blir kul.
- Eller nej... Det går inte.
- Varför?
- Hehe.
- Okej men jag kommer om tio minuter, jag vet var du bor så jag kommer snart.
- Nej! Kan vi inte vara någon annanstans? Snälla?, men han hade redan lagt på. Jag hoppade upp ur sängen och försökte prata med Liam. Han måste härifrån.
- Liam vad ska du göra idag? Hehe.
- Inget.
- Så du ska fuktskada alla mina soffkuddar?
- Jävla idiot! Hur kan du ta pappas död som något som händer varje dag!? Va!? Hur kan du vara så känslokall?
- Vet inte, men du kanske blir gladare om du sticker iväg till några av dina kompisar?
- Fan heller. Det blir bara sjukt.
- Men komigen! Jag behöver vara ensam i min lägenhet idag!
- Varför då? Lipa över hur idiotisk du var mot pappa?
- Nej, men snälla? Bara idag!
- Jag tänker inte gå ut! Inte idag!
- Snälla! Snälla! Snälla kära älskade broder? Snälla Liam! Du måste!
- Varför?
- .......... Göm dig i garderoben! ,sa jag och fick slutligen upp honom på benen.
- Garderoben?! Varför?, jag öppnade en av garderobs dörrarna på mitt sovrum och tryckte in min förstörda bror. Han är helt förstörd av pappas bortgång...
- Du stannar här hela tiden tills jag släpper ut dig okej? Och du är tyst!
- Det luktar tjej här. Precis som Sanna!, Sanna var hans gamla flickvän. Jag suckade åt min patetiska bror och stängde garderobsdörren just när dörrklockan ringde.
Kapitlet blev inte så långt men det kommer förhoppningsvis ett till sen. :D Kommentera kära ni!