Love me,please. Kapitel 23
- Vad fint det är., hon var glad och log det finaste leende jag någonsin sett. Jag log tillbaka innan vi tog till oss mat och började äta.
- Gud va gott det är! Inte visste jag att du kunde laga mat så här bra! Det kan ju inte jag.., jag skrattade och log.
- Tack.
Elins perspektiv
Eric och jag tittade på film tills klockan blev tjugo i tolv. Då körde Eric hem mig eftersom han skulle iväg och jobba. Vi sa hejdå och sedan vinkade jag till honom och han försvann iväg, jag gick upp till lägenheten och öppnade dörren. Jag tog av mig ytterkläderna och gick in i vardagsrummet, Liam borde vara här eftersom dörren inte var låst. Jag gick igenom nästan alla rum men hittade honom inte. Tillslut öppnade jag sovrumms dörren och staplade bakåt för att inte ramla.
- Vad fan gör du!?
- Elin! Vad gör du hemma!? Ska inte du vara hos Eric??, Liam reste sig ur sängen och drog på sig sina kläder. Jag svalde för att inte kräkas. Tjejen tittade förvirrat på mig och jag tittade lika förvirrat tillbaka om inte mer. Förvåningen förvandlades till oförstående som sedan blandades med ilska.
- Vem fan är hon?! Och vad gör hon i MIN säng!?, Liam knuffade ut mig ur rummet och ställde mig mot en vägg.
- Måste du skrika?, han var allvarlig i rösten men pratade väldigt tyst.
- Det är min säng!!
- Änn sen? Pappa betalade den.
- Dra inte in pappa i det här!
- Jag bor också här Elin!
- Köp dig en egen säng för fan! Använd inte min! Köp dig en egen lägenhet! Klara dig själv., jag ryckte mig ur hans grepp och gick ut i köket och satte mig på en köksstol för att lugna ner mig själv. Liam kom in och öppnade munnet för att säga ngot men jag avbröt honom.
- Klä bara på er och försvinn här ifrån!, han gick iväg igen och jag andades häftigt. Det är jobbigt att skrika på Liam även om han är mig bror. Jag har inte skrikit på honom sedan han skulle iväg till moster Karita. Ioförsig skrek jag inte lika mycket på honom då som jag gjorde då pappa var på sjukhuset och fortfarande levde.
Jag tittade ut genom fönstret och jag tänkte på vad mitt liv egetligen är. Ett rent helvete men ändå så jävla fantastiskt. Jag har Liam som varit där hela tiden som hjälp men ädå bara rört till besvär. Lea som man nästan aldrig ser men vet att hon finns om det händer nått. Ludwig som är som en bror, så jävla störande men man kan ändå inte leva utan honom.. Jessica som är världens bästa kollega. Steffe som också är en bra kollega. Moster Karita som påminner alldeles för mycket om mamma, men är den närmaste släkting jag har.. Bossen som är världens bästa chef, som förstår när man kan jobba och inte. Sist men inte minst Eric Saade som är världens bästa på alla sätt och vis, man kan inte låta bli att älska honom!
Jag älskar alla personer som är runt mig, men även dem som lämnat mig när jag som mest behövde dem. Trotts alla omständigheter älskar jag mitt liv!
- Förlåt syrran. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Hoppas du kan förlåta mig.Och jag vill bara säga att jag står på kö till en lägenhet. Jag flyttar om en månad., han vände sig om och var påväg att gå.
- Lägenheten är inte långt här ifrån va?, han vände sig om och och log.
- Nej syrran, den är inte alls långt borta., jag log tillbaka och han blev lugn och förstod att han var förlåten men att det inte får upprepas igen.
Dagen närmade sig sitt slut och jag satt ner krupen i soffan. Liam var hemma hos den där tjejen som han sa hette Julia Fredriksson mer orkade jag inte bry mig om. Huvudsaken är att jag inte känner eller vet vem hon är.
Mobilen ringde och jag ryckte åt mig den från soffbordet.
- Hej Eric!
- Tjaa! Gör du?
- Tittar på tv. Själv?
- Är påväg hem från studion.
- Jaha. Du kan inte ana vad som hänt här idag..
- Vad har hänt då?
- Jo när jag kom hem letade jag efter Liam, och jag hittade honom till slut i min säng med en tjej..
- Å! Det var ju kul.
- Nej.. Men han ska snart få lägenheten han står på kö för. Om en månad.
- Funkar det inte att ni bor i samma eller?
- Han sover på soffan. Det är en jätte liten lägenhet och vi hamnar alltid på något sätt i bråk om ett eller annat.
- Ja.. Ni är ju trotts allt syskon.
- Ja, tur det., till svar fick jag världens vackraste skratt.
Kommentera så mycket ni orkar är ni snälla!!
- Gud va gott det är! Inte visste jag att du kunde laga mat så här bra! Det kan ju inte jag.., jag skrattade och log.
- Tack.
Elins perspektiv
Eric och jag tittade på film tills klockan blev tjugo i tolv. Då körde Eric hem mig eftersom han skulle iväg och jobba. Vi sa hejdå och sedan vinkade jag till honom och han försvann iväg, jag gick upp till lägenheten och öppnade dörren. Jag tog av mig ytterkläderna och gick in i vardagsrummet, Liam borde vara här eftersom dörren inte var låst. Jag gick igenom nästan alla rum men hittade honom inte. Tillslut öppnade jag sovrumms dörren och staplade bakåt för att inte ramla.
- Vad fan gör du!?
- Elin! Vad gör du hemma!? Ska inte du vara hos Eric??, Liam reste sig ur sängen och drog på sig sina kläder. Jag svalde för att inte kräkas. Tjejen tittade förvirrat på mig och jag tittade lika förvirrat tillbaka om inte mer. Förvåningen förvandlades till oförstående som sedan blandades med ilska.
- Vem fan är hon?! Och vad gör hon i MIN säng!?, Liam knuffade ut mig ur rummet och ställde mig mot en vägg.
- Måste du skrika?, han var allvarlig i rösten men pratade väldigt tyst.
- Det är min säng!!
- Änn sen? Pappa betalade den.
- Dra inte in pappa i det här!
- Jag bor också här Elin!
- Köp dig en egen säng för fan! Använd inte min! Köp dig en egen lägenhet! Klara dig själv., jag ryckte mig ur hans grepp och gick ut i köket och satte mig på en köksstol för att lugna ner mig själv. Liam kom in och öppnade munnet för att säga ngot men jag avbröt honom.
- Klä bara på er och försvinn här ifrån!, han gick iväg igen och jag andades häftigt. Det är jobbigt att skrika på Liam även om han är mig bror. Jag har inte skrikit på honom sedan han skulle iväg till moster Karita. Ioförsig skrek jag inte lika mycket på honom då som jag gjorde då pappa var på sjukhuset och fortfarande levde.
Jag tittade ut genom fönstret och jag tänkte på vad mitt liv egetligen är. Ett rent helvete men ändå så jävla fantastiskt. Jag har Liam som varit där hela tiden som hjälp men ädå bara rört till besvär. Lea som man nästan aldrig ser men vet att hon finns om det händer nått. Ludwig som är som en bror, så jävla störande men man kan ändå inte leva utan honom.. Jessica som är världens bästa kollega. Steffe som också är en bra kollega. Moster Karita som påminner alldeles för mycket om mamma, men är den närmaste släkting jag har.. Bossen som är världens bästa chef, som förstår när man kan jobba och inte. Sist men inte minst Eric Saade som är världens bästa på alla sätt och vis, man kan inte låta bli att älska honom!
Jag älskar alla personer som är runt mig, men även dem som lämnat mig när jag som mest behövde dem. Trotts alla omständigheter älskar jag mitt liv!
- Förlåt syrran. Jag tänkte inte, jag bara gjorde det. Hoppas du kan förlåta mig.Och jag vill bara säga att jag står på kö till en lägenhet. Jag flyttar om en månad., han vände sig om och var påväg att gå.
- Lägenheten är inte långt här ifrån va?, han vände sig om och och log.
- Nej syrran, den är inte alls långt borta., jag log tillbaka och han blev lugn och förstod att han var förlåten men att det inte får upprepas igen.
Dagen närmade sig sitt slut och jag satt ner krupen i soffan. Liam var hemma hos den där tjejen som han sa hette Julia Fredriksson mer orkade jag inte bry mig om. Huvudsaken är att jag inte känner eller vet vem hon är.
Mobilen ringde och jag ryckte åt mig den från soffbordet.
- Hej Eric!
- Tjaa! Gör du?
- Tittar på tv. Själv?
- Är påväg hem från studion.
- Jaha. Du kan inte ana vad som hänt här idag..
- Vad har hänt då?
- Jo när jag kom hem letade jag efter Liam, och jag hittade honom till slut i min säng med en tjej..
- Å! Det var ju kul.
- Nej.. Men han ska snart få lägenheten han står på kö för. Om en månad.
- Funkar det inte att ni bor i samma eller?
- Han sover på soffan. Det är en jätte liten lägenhet och vi hamnar alltid på något sätt i bråk om ett eller annat.
- Ja.. Ni är ju trotts allt syskon.
- Ja, tur det., till svar fick jag världens vackraste skratt.
Kommentera så mycket ni orkar är ni snälla!!
Kommentarer
Trackback