Marielle

Det var sent och Eric ska åka hem. Jag vill helst inte sova över på sjukhuset eftersom jag har en stor skräck för dem sedan jag var liten. Så Eric bjöd med mig hem till sig, han skyllde på att jag kunde sova ut bättre med någon bredvid mig. Jag log bara åt honom och följde med. Eric och jag i samma säng? Hmm..

---

Bilresan var ovanligt lång och mina ögon hade svårt att hålla sig uppe. Hela mitt huvud snurrade märkligt mycket. Eric körde lungt genom gatan, antagligen för att han var trött. Jag vred mitt huvud så att jag såg honom. Efter en liten stund såg han mig.
- Är du trött?
- Mm. Det är jag, är inte du?
- Jo, men vi är snart framme., det blev tyst en stund. Mina tankar snurrade igen, jag stängde ögonen av smärta. Smärtan mina tankar utsatte mig för. Tårarna kom åter igen, jag blundade hårdare. Sedan öppnade jag ögonen igen. Eric tittade oroligt på mig.
- Hur är det?
- Tror du någonsin jag får se Liams ögon igen? Kommer han överhuvudtaget att vakna igen?
- Elin tänk inte så, stäng inte inne dig själv i dina tankar igen okej?
- Okej..
Han svängde in på parkeringen och parkerade den bredvid en vit volvo. Han stängde av bilen och plaserade händerna i sitt knä, sedan tittade han på mig. Jag tvekade lite men mötte sedan hans blick. Han släppte mig inte, jag var som fast i hans blick. Jag visste inte vad som hände eller var jag var, det enda jag såg var Eric. Han böjde sig fram men släppte inte min blick. han lyfte sin hand och torkade en av min tårar. Sedan sa han tröstande..
- Allt kommer bli bra Elin, det kommer bli som förut. Han klarar sig., sedan drog han in mig i sin famn och kramade hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa mig. Jag gillar den känslan.


Kudden var mjuk, nästan för mjuk. Det var varmt, för varmt. Jag tittade upp i taket, men jag såg inget. Hela rummet var mörkt, jag tittade på Eric som låg på andra sidan av sängen. Jag hörde ibland dova snarkningar, det är iallafall någon som kan sova.. Jag har inte sovit på hela natten jag har inte kunnat på grund av alla tankar som velar runt i mitt huvud. Alla på Liam, jag kan inte förstå attt han varken lever eller är död.. Han är både och, som sköterskan sa. Eric snarkade till ordentligt och vände på sig med ansiktet mot mig, jag tittade på honom och låg helt still för att inte väcka honom. Sedan lungnade han ner sig och återvände till att sova lungt. Jag skrattade tyst åt honom. Jag försökte somna om igen men det var ingen ide jag skulle inte kunna somna vad jag änn gjorde. Så jag gick bort till sovrumms fönstret oh satte mig i fotöljen som stod där. Min blick gick ut genom fönstret, gatljusen sken upp den annars så mörka gatan. Allt är så vackert på sitt sätt när det är mörkt, men jag förstår inte varför.. Jag lade upp mina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem. Allt är så lungt på natten, iallafall i veckorna.

Erics perspektiv nästa morgon.
Jag vaknade och sträkte på mig. Sedan tittade jag efter Elin men hon var inte här. Hon kanske har gått upp tänkte jag och satte mig upp i sängen och föste ned benen på golvet. Trägolvet under mina fötter var iskallt så jag drog fort upp dem igen. När jag letat upp ett par sockar ur en av mina lådor drog jag snabbt på mig dom och sätte ned fötterna på golvet igen. Jag gäspade och drog på mig ett par jeans och en T-shirt sedan gick jag iväg mot dörren med fick syn på Elin och började gapskratta. Hon satt i fotöljen vid fönstret och hade sina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem och sov. Jag höll för min mun för att inte väcka henne. Sedan lyfte jag upp henne och lade försiktigt ner henne på sängen. Jag drog på henne täcket och lämnade så tyst jag kunde rummet. Jag tänkte att hon inte hade fått sova något inatt efter allt med Liam så jag gick ut i köket och gjorde mig några smörgåsar och gick in till vardagsrummet och satte på tv och slog mig ner i soffan för att sedan äta upp dem.

Elins perspektiv.
Jag vaknade av en bil som låt utanför fönstret. Jag satte mig upp i sängen och tittade mig runt i rummet, jag kände mig lite yr och gnuggade mig i ögonen. Jag kände inte igen rummet, jag hann jämt fråga mig själv var jag var innan det slog mig. Jag är ju hos Eric. Eric Saade! Så sjukt men ändå så normalt. Varför slog detta mig just nu? Varför ska jag förstå verkligheten just nu? Varför inte tidigare?? Jag blev nästan rädd för att göra något. Jag menar Eric Saade är någonstans i den här lägenheten just nu! Alvarligt.
Plötsligt öppnades sovrumms dörren oh Eric kom in. Jag blev alvarligt rädd för både han och mig själv.
- Är du vaken?
- Ja.
- Hur är det?
- Jorå, det är bra.
- Okej. Vad vill du ha för frukost?, sa han och satte sig på sängkanten och tittade på mig.
- Vet inte., jag tittade skräckslaget på honom.
- Vad är det?
- Nä inget., sa jag och vände snabbt bort blicken.
- Drömmde du nått eller?
- Nä. Jag.. Jag förstår bara verkligheten..
- Va?, han skrattade lite åt mig men tittade sedan alvarligt på mig.
- Vadå förstår verkligheten?
- Nämen.. Asså.. Det är komplicerat.
- Säg Elin, jag vill veta.
- Jamen du och allt.. Lixom.
- Jag? Vad är det med mig?
- Ja du är lixom här.
- Ja jag bor här., han skrattade återigen åt mig.
- Jag har inte förstått att du.. Du lixom är hos mig. Asså att vi känner varandra. Jag krånglar bara ihop allt..
- Ja det gör du verkligen!
- Förlåt.
- Nej det är inget att säga förlåt för., det blev tyst en liten stund innan Eric bröt tystnaden.
- Jaha! Nu förstår jag.. Tror jag.. Du tycker det är konstigt att vi känner varandra.
- På sätt och vis. Du är ju lixom känd och jag.. Ja vad är jag? Allt annat änn känd. Allt det slog mig när jag vaknade, innan brydde jag mig mest om mig själv oh reagerade inte på verkligheten om man säger så. Allt var bara självklart. Jag måste bara förstå vad som egentligen händer i verkligheten. Inte bara i mig själv..
- Mm., Eric verkade lite förvirrad men annars som vanligt.
- Ska vi skita i det här och gå och äta så vi kan åka till Liam?
- Ja det gör vi!, Eric skrattade och reste sig ur sängen.
- Jag går ut i köket och gör iordning sålänge.
- Ja gör det du., När Eric gått gick jag ur sängen och drog på mig mina kläder. Att allt kunde bli så konstigt..

Jag höll i Liams hand, hans livlösa hand. Han såg precis ut som han gjode igår. Han hade inte flyttat ett finger förutom det doktorerna och sköterskorna gjord då men. Jag torkade irriterat bort en tår och suckade.
Kan du inte vakna snart? Viskade jag tyst i hans öra. Klockan i rummet tickade irriterande högt och Eric höll på med sin Iphone. Allt var så tyst så jag fick nästan ont i huvudet. Besöks tiden var snart slut och Liam visade inte ett enda tecken på levnad. Hans hand var kall. Äckligt kall så jag lade den på sängen och lutade mig tillbaka på stolen. Erics mobil ringde och han tittade på mig innan han lämnade rummet för att svara.
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..

---

Inte världens längsta men jag kommer inte nå bloggen på ett tag som ni vet.. Men hoppas ni kan ta det lungt en liten stund. :) Kommentera!