Maximal otur! Del 4
Ute var det kallt, riktigt kallt. Snön yrde över gatan och bilar tutade villt, januari är som det brukar med kaos i trafiken. Jag drog jackan tätare om kroppen och kurade ihop mig så mycket som möjligt. Butikernas skyltfönster var fint prydda av tomtar snöänglar och julgranar. I ett fönster var en väska satt på en liten upp höjning, jag blev alldeles kär i väskan och stod nästan tryckt mot glasrutan.
- Hittat nått?, jag skrek till och vände mig hastigt om.
- Zeke.
- Tja., jag började gå med raska steg till lägenheten som jag för tillfället hyrde.
- Nellie sötnos..., sa han och gick ikapp mig jag vände mig mot honom och röt åt honom.
- Kalla mig inte det! Det är slut fatta!
- Jag älskar dig Nellie gumman! Du måste ta mig tillbaka, snälla Nellie jag saknar dig.
- Du älskar inte MIG! Du vill ju bara åt min kropp, jag kommer aldrig ta tillbaka dig Zeke. Aldrig!
- Nellie.
- Nej!, jag sprang iväg så fort jag kunde, jag vill inte ha något med honom att göra! Jag sprang hela vägen hem, folk tittade konstigt på mig men jag hade inte ork att bry mig. Jag skyndade mig upp för trappan i lägenhetshuset och låste upp dörren och gick in. Jag tog ett djupt andetag för att på ned pulsen sedan tog jag av mig skorna och jackan och mössan, vantarna slängde jag upp på hatthyllan. Sedan gick jag in i vardagsrummet och slängde mig på soffan.
Tänk om det bara är Zeke som gillar mig. Det kanske är han som är "Den rätte"... Nej då hade han väll ändå inte utnyttjat mig? Eller? Nej det får bara inte vara han, det går bara inte! Jag vaknade upp ur mina tankar när mobilen ringde.
- Ja hallå.
- Hej Nellie!
- Hej mormor!
- Jo gumman det är så att jag ska flytta till en lägenhet eftersom åren tickat... Men jag har ett problem.
- Vadå?
- Det gäller Fido. Man får inte ha hundar i lägenheten.
- Nähä, bygg en koja åt honom då.
- Nej jag undrar om du skulle kunna ta hand om honom åt mig.
- Nej. Jag hatar hundar det vet du! Jag var ju emot dig när du skulle köpa hårbollen!
- Snälla Nellie bara tills jag hittar en ny ägare åt honom.
- Hrmm, då får det gå fort.
- Ja tack kära du!
- När kommer hårbollen?
- Du kan väll hämta honom nu?
- Jaja..., jag suckade och lade på. Fido är en old english sheep dog som är fyra människo år. Jag tog på mina ytter kläder och gick ut i det kalla vädret igen. Det är inte så långt dit så när jag var framme knackade jag på.
- Kom in!
- Hej mormor!, sa jag när jag kom in i den uppvärmda hallen.
- Hej Nellie gumman! Fido ligger inne framför brasan, här har du hans saker., hon log och höll fram två stora påsar med allt från matskålar till leksaker. Sedan tog hon fram ytterligare en påse.
- Det här är maten.
- Ååå... Jaha.
- Fido kom och hälsa på din nya ägare!, han kom springandes i full fart emot mig hade jag inte flyttat mig i sista sekunden hade han sprungit på mig men istället krockade han med dörren.
- Å Fido! Mår du bra min lilla ängel?
- Voff!
- Det tar jag som ett ja!, fido gick rund mig och trampade då och då på mina tår.
- Aj! Ja vi får väll gå innan mina fötter är paj.. Aja hejdå mormor.
- Sköt om Fido ordentligt nu!
- Hejdå!
Påsarna vägte ton och det blev inte bättre av att Fido drog i kopplet. Vi skulle just runda ett hörn av ett hus när Fido gick rakt in i någon.
- Fido!
- Hej! Är det inte du som gick in i mig för några dagar sedan?
- Hehe... Jo., det var den snygge killen jag sprang in i när jag sprang från klubben. Shit.
- Eric förresten., sa han och räckte fram sin hand.
- Nellie., sa jag och skakade den.
- Har du hund?
- Nää. Eller alltså han är min mormors men han ska säljas så jag har honom bara för tillfället.
- Jaha. Men jag måste gå nu men det var kul att prata med dig Nellie, vi ses nästa gång vi krockar!, han log kaxigt. Jag skrattade och svarade.
- Ja det gör vi. Hejdå., vi log mot varandra inan vi gick mot olika håll. Han mindes mig, han mindes mig värkligen! Jag log stort för mig själv.
EN MÅNAD SENARE, KL 19:03
Jag var ute på promenad med Fido vi gick läns stranden som slingrar sig vid havet. Solens strålar letade sig genom molnen. Lugnet försvan när mobilen ringde.
- Ja Hallå?
- Hej Nellie! Det är Bea här. Jo jag undrar om du skulle vilja fika.
- Jo visst lite sent bara men ja, är ute och går med Fido bara.
- Har inte han fått ett nytt hem än?
- Nej det hastar inte längre. Han är riktigt söt faktiskt!
- Å! Är det någon som vill behålla honom eller?
- Hehe. Ja faktiskt.
- Jippi!
- Hallå ursäkta?, det var utanför samtalet.
- Vänta lite Bea., jag sängte ned mobilen och tittade upp.
- Hej Eric!
- Hej Nellie. Jo jag bara undrar en sak. Om jag skulle kunna få ringa ett samtal. Min mobil är borta...
- Ja självklart. Vänta lite bara., jag lade mobilen mot örat igen.
- Du Bea vi ses på Cafeét sen jag måste lägga på hejdå.
- Men Nellie skynda dig jag måste berätta en sa..."Tut tut tut"
- Här., sa jag och gav honom mobilen.
- Tack., han knapprade in ett nummer men det var ingen som svarade.
- Helvete.
- Vad är det?
- Vet du var det närmaste hotellet ligger?
- Det finns ett svin dyrt där borta., sa jag och pekade men fortsatte sedan. Men om du behöver en plats att sova kan du sova hemma hos mig.
- Får jag det?, han sken upp.
- Ja.
- Tack!, sa han och och kramade om mig snabbt och hårt. Vi började gå mot min lägenhet vi pratade på som ingenting.
- Jag låste upp dörren, Fido sprang genast in i vardags rummet.
- Vilken fin lägenhet., vi tog av oss ytterkläderna, Eric kikade in i vardagsrummet.
- Tack. Är du hungrig eller nåt?
- Skulle jag kunna låna toaletten?
- Ja självklart., jag gäspade mitt i meningen. Dörren till vänster., Jag pekade och fortsatte sedan in i vardagsrummet där Fido låg i soffan. Jag blev själv frästad av att ligga där och mysa så jag kröp ner bredvid Fido.
Erics perspektiv
Nellie är faktiskt väldigt söt. Okej skitsnygg men endå...
Jag tittade bort mot soffan där Nellie kröp ner bredvid Fido. Hon gäspade igen och jag kunde inte låta bli att le. Jag fortsatte mot toaletten.
När jag gick in i vardagsrummet möttes jag av värdens sötaste sovande tjej. Jag satte mig på andra sidan av soffan. Jag strök Fido på ryggen och han lade sig tillrätta i mitt knä. Jag njöt av stunden tills dörrklockan ringde. Tyvärr så vaknade inte Nellie så jag fick gå och öppna. När jag öppnade dörren möttes jag av ett par rödgråtna ögon.
- Är Nellie här?, sa tjejen så tyst som en viskning.
- Ja hon ligger och sover på soffan, kom in du., sa jag även om jag inte hade en aning om vem hon var. Hon gick försiktigt framtill Nellie och väckte henne.
-Å! Bea vad gör du här? Och varför gråter du?, Hon där Bea som hon sa viskade något till svar, jag höll mig lite för mig själv eftersom jag inte ville störa. Så jag satte mig i en fåtölj som stod en liten bit bort och grep tag i en tidning. Veckorevyn... Kul.
Nellies perspektiv
Oj shit jag som är så dårlig på att tjösta folk!
- Nellie du måste hjälpa mig! Jag har ju inte hört av mig på en stund.
- Nä.
- Jo det är för att jag har hittat en kille.
- Va?
- Mm. Men han vill inte som jag vill och tvärtom, så han... Han, hon tog ett djupt andetag och fortsatte. Han slog mig och hotade mig till livet. Så då sprang jag ifrån både han och lägenheten. Just då sprang jag in på cafeét och visste att allt skulle ordna sig eftersom jag har dig som jag kan lita på, men när du lovat att komma kom du aldrig varför?
- Men... Men du lät ju så glad i telefon, du lät inte alls ledsen jag trodde allt var som vanligt.. Jag.
- Jag var så glad för att jag hade lämnat honom och att jag visste att jag kunde lita på dig. Och jag var ganska säker på att jag skulle kunna få sova hos dig men jag är inte så säker längre..., hon vände sig och vi båda tittade på Eric som satt i fåtöljen och bläddrade i en av mina veckorevyn tidningar.
- Bea. Gör det nått om vi sover i samma säng? Soffan är upptagen.
- Nej absolut inte det gör ingenting. Tack Nellie du är bäst!, hon slängde sig om halsen på mig.
- Ja det blir bra...
Jag slog upp ögonen. Tittade på klockan 02:38. Jag suckade och lade tillbaka huvudet på kudden. Tittade lite surt på Bea som pratade i sömnen.
- Nej släpp mig! Rör mig inte! Hälp Nellie Hjälp!, Aahaaa! Alvarligt kan hon inte sluta skrika? Eftersom Bea skrek gick jag upp ur sängen och gick ut i köket och hälde upp ett glas med vatten och satte mig vid köksbordet. Stolens träd blev kallt mot mina bara lår, jag hade bara underkläder och en stor T- Shirt på mig. Jag tog fram en tidning att bläddra i.
- Kan du inte sova?, det var Eric som stod i dörröppningen.
- Nä, väckte jag dig?, jag bet mig diskret i läppen för att inte fasna med blicken på hans vältränade mage. Han kom in och satte sig i endast kalsonger.
- Nej jag kan inte heller sova.
- Bea sover för oroligt...
- Ja. Men det finns väl en orsak?
- Mm. Hennes gamla kille misshandlade och hotade henne till livet så ja.
- Oj. Det var ju inte bra. Har hon anmält?
- Nää.
- Sånt där måste väll sätta stora sår i en.
- Ja det gör det värkligen. Jag vet...
- Har du också blivit det!?
- Mm, jag misstänket att det är samma kille.
- Vad heter han?
- Zeke., jag slog ner blicken i tidningen och vilade huudet mede ena handen och bläddrade med andra.
- Vad gjorde han?, jag vill hellst bara undvika det här, jag vill inte berätta. Jag vill inte.
- Han utnyttjade mig., Nej! Men jag skulle ju inte berätta, vad är det med mig?
- Han slog mig., Eric satt stel, jag vet inte om han visste helt hur han skulle reagera.
- Han hotade mig att om jag lämnade honom skulle han ta mitt liv., Eric var väldigt chockad och förvånad.
- Killen jag hade efter Zeke, Liam han var otrogen, otrogen med Bea. Men jag fick en vän på köpet, en bästa vän.
- Det var väll bra mitt uppe i allt?
- Ja, han tog mina händre i sina.
- Jag är ledsen.
- Nej var inte det. Lid inte åt mig heller, för det har jag redan gjort alldeles för mycket. Jag har världens bästa vän och världens bästa mamma och mormor med släkt. Och världens bästa hund bor hos mig vad har jag att må dåligt av egentligen? Jag älskar mitt liv!
- Vad bra då! Du... Jo vi borde nog gå och lägga oss. För världens bästa vän behöver dig., han log mot mig.
- Nellie! Hjälp mig Nellie! Hjälp!, Bea ropade från sovrummet i sömnen såklart. Jag skrattade smått.
- Ja du har nog rätt.
När jag reste mig upp från stolen halkade jag med vatten glaset i handen som tyvärr gled ur min hand ( jag orkade inte dricka upp det eftersom det blivit ljummet) så allt vatten hälldels över mig. Glaset fångade jag i sista sekunden.
- Du har alvarligt maximal otur!
- Kanske det men även maximal tur!
Så då var "maximal otur" klar :) Kommentera så börjar jag skriva på "Tur och retur" Bok 2 med Nellie :) Ingen kommentar = ingen "tur och retur";)
Maximal otur! Del 3
- Godmorgon sötnos., sa han leende.
- Godmorgon!, sa jag och gav honom en kyss. Sedan hoppade han ur sängen och försvann ut i lägenheten. Jag orkade inte lyfta ett finger så jag drog täcket över huvudet. Jag måste somnat för ungeför en kvart, tjugominuter senare ropade han.
- Frukosten är serverad!
- Åå! Du är för söt!, sa jag när jag kom ut i köket.
- Inte lika söt som du!, sa han och log. Jag kunde inte undvika att kyssa hans mjuka läppar.
- Godmorgon!, sa jag och gav honom en kyss. Sedan hoppade han ur sängen och försvann ut i lägenheten. Jag orkade inte lyfta ett finger så jag drog täcket över huvudet. Jag måste somnat för ungeför en kvart, tjugominuter senare ropade han.
- Frukosten är serverad!
- Åå! Du är för söt!, sa jag när jag kom ut i köket.
- Inte lika söt som du!, sa han och log. Jag kunde inte undvika att kyssa hans mjuka läppar.
Ja vi var nog de lyckligaste människorna på jorden då. Men dagen då jag var som lyckligast jag då skulle han krossa mitt hjärta. Jag minns det så tydligt, det var sommaren efter att vi träffats andra gången. Vi hade inte träffat varandra på ungefär en månad pågrund av en affärsresa. Jag visste väl när han skulle komma hem, så jag skulle överraska honom med att vi skulle gå på en fin resturang och sedan mysa framför tven med en film som var hans favorit. Men när jag kom till hans lägenhetshus fick jag se att jag glömt nyckeln.
- Fan!, sa jag lite tyst för mig själv, men en tjej som stod en liten bit bort hörde.
- Glömt nyckeln?
- Mmm.
- Jag med.
- Bor du här eller?
- Nej men min kille. Själv då?
- Min kille.
- Vilket sammanträffande!
När vi pratat en stund kom vi fram till att det var samma kille.
En vecka senare på ett café med mamma.
- Vad gör jag för fel? Jag har ju bara hittat idioter..
- Kära lilla gumman. Jag har alltid trott att du skulle ha svårt att hitta "Den rätte". Men du är bara arton änn så länge. Du har hela livet framför dig hjärtat.
- Äch. Det är bara att lägga av och leva resten av livet med en massa katter.
- Men nu får du ge dig, du hittar honom någon dag.
- Varför har du alltid trott att jag ska ha svårt att hitta nån?
- Jo du har haft något imot män sedan du föddes. När du var nyfödd och kräktes var det alltid på någon man oftast din pappa. Aldrig på mig eller någon annan kvinna. Och när du började skolan var det bara jag som fick hjälpa dig med läxorna eller följa dig till skolan. Och det har hållt i sig. Men i tonåren fick du problem när du skulle få dig första kyss.
- Ja det minns jag. Uch!, mamma skrattade men fortsatte.
- Ja hjärtat män äe svåra att förstå. Men jag lovar dig, förr eller senare hittar du honom., jag log mot min omtänksamma mamma och tog en klunk av mitt kaffe.
EN MÅNAD SENARE
Allt är så jobbigt överallt jag tittar ser jag kärlekspar, gamla som unga. Jag vill hitta kärleken men varför är killar så idiotiska? Jag förstår ingenting. Varför ska jag få dem som är dumma? Varför kan inte jag hitta en normal kille? Jag får väll ta och skaffa några katter iallafall.
När jag gått gatan ner satte jag mig på ett café med en kanelbulle och en kaffe.
Jag tror jag börjar med två katter sen ökar nog antalet. Hm kanske det räcker ed runt tio stycken? Ja det tror jag eller? Femton kanske.
- Nellie!, jag vände mig om för att se vem som ropade.
- Beatrice. Hej!, det är tjejen som Liam var otrogen med, vi blev riktigt goda vänner konstigt nog.
- Hur mår du? Det var en stund sedan du hörde av dig.
- Ja det har varit ganska jobbigt. Själv?
- Jag har kommit över en jäveln! Honom vill jag aldrig mer se!
- Behöver du, han har flyttat till Göteborg.
- Jaa!, hon dansade glatt runt på cafeéts trägolv. Men ursäktade sig sedan för resten av gästerna. Jag skrattade och bad henne att sätta sig ned på en stol mittemot mig, hon slog sig flinande ned och samtalet flöt på. Vi satt där och pratade i flera timmar. Bea är så öppen med allt och man kan värkligen prata om allt med henne.
- Du, jo jag har tänkt lite och jag tror inte att jag någon sin.. Ja hittar nån att dela allt med på riktigt. Så jag har bestämt mig för att bli en så kallad kattkvinna, du vet vad det är iallafall så vet jag inte om jag ska ha tio eller femton katter, kan du hjälpa mig?, Bea bröt ut i ännu ett skratt anfall och höll sig för både munnen och magen för att sluta skratta.
- Du menar inte allvar va? Alltså helt ärligt du kan inte ge upp nu du är ju bara arton!, Bea fick fram orden men skratt och jag kunde inte helt höra vad hon sa.
- Du jag ska hjälpa dig!, hon tog ett bra tag om min handled och drog ut mig på gatan.
- Där, där har du en uteliggare, säkert bra i sängen! Eller där en stekare, eller ett emo har du där borta. Om du vill ha en romantisk så tror jag han där borta vid blommorna är perfekt! Nej där! Där har du ju din framtida man! En rik femtioplussare. Perfekt!
- Det är nog mera din sort Bea., jag skrattade och log mot henne då hon tittade på mig. Hon log tillbaka och sa lite osäkert.
- Ja ioförsig... Att vara en rik änka är ju inte fel iallafall inte om man är ung då kan man ju knulla runt eller hur?, Jag skrattade bara till svar eftersom jag skrattade så mycket så att jag inte fick någon luft.
Senare samma dag gick vi på en en klubb mitt i stan men de enda killarna jag hittade var ute efter min kropp. Från och med nu bestämde jag mig, killar är inget för mig!
De vill mig bara ont allihop. Jag skyndade mig iväg från klubben, jag kände hur ångesten tog över min kropp och jag började gå fortare, killarnas meningar ekade i mitt huvud. "Ska vi gå till ett lite mer avlägset rum?" " Ska vi gå hem till mig?" vissa antog att jag ville och tafsade. Jag kände mig smutsig och drog jackan jag hade över mina axlar tätare mot kroppen och gick ännu lite snabbare. Jag rös när jag tänkte på hur killarna hade burit sig åt. Jag började jogga för att kunna ta mig hem snabbare. Klackskorna gjorde det svårt så jag slet av mig dem och sprang barfota hemåt i snön som lagt sig lite här och där. Tårarna trängde sig ur mina ögon och rann vilt ned för kinderna. Tårarna gjorde så att jag inte såg i lika bra skärpa som jag brukar men det hindrade inte mina ben att springa av paniken som växte inom mig när jag hörde hur någon sprang efter mig och ropade mitt namn. Jag visste att det var dumt men jag tittade bakom mig för att se vem som var efter mig just då sprang jag rakt på någon. Jag höll mig för huvudet och reste mig upp från gatans kalla snölagda gatstenar. Bea ropade förtvivlat.
- Nellie varför sprang du iväg?!, så det var alltså Bea som jagat mig. Vilken tur. När jag rest mig upp på mina ostadega ben tittade jag på personen som just rest sig. En skit snygg kille, självklart.
- Förlåt jag..., jag tappade orden av att titta in i hans stora bruna ögon. Han drog handen genom sitt svarta hår och log mot mig.
- Det är lugnt, hur gick det med dig?
- Bra., han log en sista gång och gick iväg., Bea och jag stod bara och stirrade efter honom. Tills han försvann bakom ett hus.
- Han var snygg., sa Bea.
Nästa dag vaknade jag med huvudvärk. Jag mådde illa så jag satte mig försiktigt upp från madrassen. Madrassen? Jag tittade mig förskräckt om. Var är jag? Jag lät blicket vandra över rummet men stannade när jag fick syn på en öppen dörr. Jag hörde att någon var dör så jag gick nyfiket dit och kikade in. Det var ett kök.
- Nellie. Är du redan vaken., det var Bea.
- Ja.
- Sovit gott?
- Ja. Själv då?, jag stod fortfarande och kikade in.
- Ja absolut. Vad vill du ha till frukost? Vi kan ta och laga något., sa hon och reste sig från köksstolen.
- Ja det blir bra., sa jag trött och klev in i köket, hon log och vi gjorde oss våfflor. De blev riktigt bra och mätta blev vi båda två.
-Tack för maten. Jag får gå hem till mig nu tack för att jag fick sova hos dig., jag log mot henne och ställde min disk i diskmaskinen.
- Redan?
- Ja. Tvätten kallar..., sa jag och log mot henne hon nickade och vi sa hejdå.
Ute var det kallt, riktigt kallt. Snön yrde över gatan och bilar tutade villt, januari är som det brukar med kaos i trafiken. Jag drog jackan tätare om kroppen och kurade ihop mig så mycket som möjligt. Butikernas skyltfönster var fint prydda av tomtar snöänglar och julgranar. I ett fönster var en väska satt på en liten upp höjning, jag blev alldeles kär i väskan och stod nästan tryckt mot glasrutan.
- Hittat nått?, jag skrek till och vände mig hastigt om.
- Zeke.
KOMMENTERA så kommer nästa (sista delen av maximal otur) upp!!!!
Maximal otur! Del 2
- Vad bra! Kom då så åker vi., jag snörade på mig mina converse och sätte på mig min vita jacka, sedan åkte vi.
- Hejdå.
- Hejdå, hoppas min fina plåstning duger!, jag skrattade och svarade.
- Ja absolut!, vi log mot varandra en sista gång innan han körde iväg. Bra start på nya jobbet...
Varför bytte jag inte nummer med honom? Nu är jag ju där jag alltid varit! Där jag bara duger till en sak. Sex... Det är detenda han tänker på. Ja min jävla kille Zeke. Varför gör jag inte bara slut då undrar du. Jo, då hotat han mig till livet. Jag vill inte dö! Jag är bara sjutton sommrar. Jag vill göra så mycket mer! Men jag orkar inte nöja mig med en kille som utnyttjar min kropp, slår mig eller hotar mig till livet! Jag vill ha en äkta kille, som jag kan bli älskad som jag är av. Jag vill kunna känna mig trygg hos honom. Och jag ska kunna lita på honom. Jag vet ju inte om Liam är så mycket bättre men han ser ut så. Det glittrande leendet, de perfekta vita tänderna och de perfekt formade läpparna är en så perfekt match! Även det blonda håret och de blå vackra ögonen. Han är som en helt underbar dröm...
Varför sitter jag här och drömmer?! Jag måste få kontakt med honom! Jag skyndade mig ut på gatan och iväg mot hans lägenhet. Som tur var mindes jag vägen. Jag sprang upp för stentrappan och tryckte på dörrklockan. Det var en dam som öppnade.
- Hej... Bor inte Liam här?, sa jag tvekande.
- Nej. Han har flyttat.
- Jaha... Vet du var?
- Nej tyvärr. Den unge mannen säger inte mycket.
- Vet du vad han heter i efternamn?, sa jag hoppfullt.
- Nej jag är ledsen.
- Vad synd... Förlåt att jag störde då. Ha en fortsatt trevlig dag. Hejdå.
- Tack det samma, hejdå!
Har han flyttat? Det har ju bara gått en vecka sedan vi sågs. Vad ska jag göra nu?
ETT ÅR SENARE
Vintern var här igen. Allt fortsätter som vanligt...
- Sluta slå mig.
- Nej varför skulle jag?
- Du! Jag orkar alvarligt inte mer! Vi har varit ihop i fyra år nu Zeke, alvarligt! Jag orkar inte längre bära på det här! Jag orkar inte ta din skit! Jag orkar inte med att du slår mig! Eller att du utnyttjar mig. Nu orkar inte jag bry mig om att du tänker ta mitt liv! Allt är bättre änn det här! Du får hitta en ny försvarslös tjej! Jag drar!
- Nellie!
- Om du någonsin hittar en tjej som vill ha dig. Ring mig! För jag vill veta vad hon tänker med!, Han kom imot mig med raska steg han slog mig hårt, men för första gången någonsin hade jag krafter att slå tillbaka. Jag sprang in i sovrummet och packade mina saker, jag visste att han var efter mig men när jag stod i hallen och snörade på mina skor stod han snopen kvar i köket där vi grälat. När jag dragit med mig mina saket sprang jag ut på gatan. Klockan var åtta och jag måste hitta en lämplig plats att sova på. Jag är så hila glad och lycklig att jag äntligen lämnat honom!
- Liam!, sa jag glatt och gick fram till honom.
- Nellie! Hur mår du? Det var inte igår!, hans ansikte sken som tusen solar. Han var fortfarande perfekt!
- Haha nej verkligen inte! Jo jag mår toppen!
- Har någon varit på dig igen?, sa han oroligt och strök sina fingrar över min kind.
- Nja. Eller alltså... Mmm.
- Hur många var det?!, nu var han riktigt orolig.
- Nej men asså... Det var min gamla kille. Han har slagit mig jätte länge.
- Hur länge?
- Sen.. Ja innan vi träffades...
- Va? Nellie! Varför har du inte fått stopp på det?, tårarna brände som eld bakom mina ögonlock. Jag tittade upp i Liams oroliga ögon. De är så vackra så att man drunknar. Jag märkte inte tårarna som ran längs med mina kinder innan Liam torkade bort dem med sina tummar och kramade om mig.
- Nellie.., sa han och kramade om mig hårdare.
- Hur har du stått ut?, sa han och drog mig ifrån mig så att han kunde se på mig.
- Det gjorde jag inte..., Han höll sina händer om mitt huvud.
- Var ska du bo nu då?
- Jag.. Jag vet inte., sa jag och torkade en tår.
- Du kan bo hos mig.
- Får jag det?
- Självklart!, jag slängde mig om hans hals och kramade honom hårt.
- Tack!
- Blir det bra?
- Ja, men jag kan ta soffan så kan du sova i din egna säng.
- Aldrig i livet!, han gav mig ett kaxit leende.
- Godnatt då., sa han och släckte lampan.
- Godnatt.
Men på morgonen låg vi tätt, tätt i sängen.
- Godmorgon sötnos., sa han leende.
- Godmorgon!, sa jag och gav honom en kyss. Sedan hoppade han ur sängen och försvann ut i lägenheten. Jag orkade inte lyfta ett finger så jag drog täcket över huvudet. Jag måste somnat för ungeför en kvart, tjugominuter senare ropade han.
- Frukosten är serverad!
- Åå! Du är för söt!, sa jag när jag kom ut i köket.
- Inte lika söt som du!, sa han och log. Jag kunde inte undvika att kyssa hans mjuka läppar.
Ja nu kom det upp en del iaf.
KOMMENTERA! PLS?
- Hejdå.
- Hejdå, hoppas min fina plåstning duger!, jag skrattade och svarade.
- Ja absolut!, vi log mot varandra en sista gång innan han körde iväg. Bra start på nya jobbet...
Varför bytte jag inte nummer med honom? Nu är jag ju där jag alltid varit! Där jag bara duger till en sak. Sex... Det är detenda han tänker på. Ja min jävla kille Zeke. Varför gör jag inte bara slut då undrar du. Jo, då hotat han mig till livet. Jag vill inte dö! Jag är bara sjutton sommrar. Jag vill göra så mycket mer! Men jag orkar inte nöja mig med en kille som utnyttjar min kropp, slår mig eller hotar mig till livet! Jag vill ha en äkta kille, som jag kan bli älskad som jag är av. Jag vill kunna känna mig trygg hos honom. Och jag ska kunna lita på honom. Jag vet ju inte om Liam är så mycket bättre men han ser ut så. Det glittrande leendet, de perfekta vita tänderna och de perfekt formade läpparna är en så perfekt match! Även det blonda håret och de blå vackra ögonen. Han är som en helt underbar dröm...
Varför sitter jag här och drömmer?! Jag måste få kontakt med honom! Jag skyndade mig ut på gatan och iväg mot hans lägenhet. Som tur var mindes jag vägen. Jag sprang upp för stentrappan och tryckte på dörrklockan. Det var en dam som öppnade.
- Hej... Bor inte Liam här?, sa jag tvekande.
- Nej. Han har flyttat.
- Jaha... Vet du var?
- Nej tyvärr. Den unge mannen säger inte mycket.
- Vet du vad han heter i efternamn?, sa jag hoppfullt.
- Nej jag är ledsen.
- Vad synd... Förlåt att jag störde då. Ha en fortsatt trevlig dag. Hejdå.
- Tack det samma, hejdå!
Har han flyttat? Det har ju bara gått en vecka sedan vi sågs. Vad ska jag göra nu?
ETT ÅR SENARE
Vintern var här igen. Allt fortsätter som vanligt...
- Sluta slå mig.
- Nej varför skulle jag?
- Du! Jag orkar alvarligt inte mer! Vi har varit ihop i fyra år nu Zeke, alvarligt! Jag orkar inte längre bära på det här! Jag orkar inte ta din skit! Jag orkar inte med att du slår mig! Eller att du utnyttjar mig. Nu orkar inte jag bry mig om att du tänker ta mitt liv! Allt är bättre änn det här! Du får hitta en ny försvarslös tjej! Jag drar!
- Nellie!
- Om du någonsin hittar en tjej som vill ha dig. Ring mig! För jag vill veta vad hon tänker med!, Han kom imot mig med raska steg han slog mig hårt, men för första gången någonsin hade jag krafter att slå tillbaka. Jag sprang in i sovrummet och packade mina saker, jag visste att han var efter mig men när jag stod i hallen och snörade på mina skor stod han snopen kvar i köket där vi grälat. När jag dragit med mig mina saket sprang jag ut på gatan. Klockan var åtta och jag måste hitta en lämplig plats att sova på. Jag är så hila glad och lycklig att jag äntligen lämnat honom!
- Liam!, sa jag glatt och gick fram till honom.
- Nellie! Hur mår du? Det var inte igår!, hans ansikte sken som tusen solar. Han var fortfarande perfekt!
- Haha nej verkligen inte! Jo jag mår toppen!
- Har någon varit på dig igen?, sa han oroligt och strök sina fingrar över min kind.
- Nja. Eller alltså... Mmm.
- Hur många var det?!, nu var han riktigt orolig.
- Nej men asså... Det var min gamla kille. Han har slagit mig jätte länge.
- Hur länge?
- Sen.. Ja innan vi träffades...
- Va? Nellie! Varför har du inte fått stopp på det?, tårarna brände som eld bakom mina ögonlock. Jag tittade upp i Liams oroliga ögon. De är så vackra så att man drunknar. Jag märkte inte tårarna som ran längs med mina kinder innan Liam torkade bort dem med sina tummar och kramade om mig.
- Nellie.., sa han och kramade om mig hårdare.
- Hur har du stått ut?, sa han och drog mig ifrån mig så att han kunde se på mig.
- Det gjorde jag inte..., Han höll sina händer om mitt huvud.
- Var ska du bo nu då?
- Jag.. Jag vet inte., sa jag och torkade en tår.
- Du kan bo hos mig.
- Får jag det?
- Självklart!, jag slängde mig om hans hals och kramade honom hårt.
- Tack!
- Blir det bra?
- Ja, men jag kan ta soffan så kan du sova i din egna säng.
- Aldrig i livet!, han gav mig ett kaxit leende.
- Godnatt då., sa han och släckte lampan.
- Godnatt.
Men på morgonen låg vi tätt, tätt i sängen.
- Godmorgon sötnos., sa han leende.
- Godmorgon!, sa jag och gav honom en kyss. Sedan hoppade han ur sängen och försvann ut i lägenheten. Jag orkade inte lyfta ett finger så jag drog täcket över huvudet. Jag måste somnat för ungeför en kvart, tjugominuter senare ropade han.
- Frukosten är serverad!
- Åå! Du är för söt!, sa jag när jag kom ut i köket.
- Inte lika söt som du!, sa han och log. Jag kunde inte undvika att kyssa hans mjuka läppar.
Ja nu kom det upp en del iaf.
KOMMENTERA! PLS?
Maximal otur! Del 1
Jag gick längs Stockholm gator. Mörkret var dystert och dimman var tjock. Gatlycktorna sken över vägarna. Vid tunnelbanan bråkade några killar. När de fick syn på mig kom de snabbt närmare. Jag vet inte hur många de var men jag skyndade mina steg. Pressen växte inom mig. Jag ville bara komma hem. En av killarna tog tag om min axel. Jag blev alldeles stel i hela kroppen.
- Vad gör du ute så här sent en fredagskväll va?, han talade så äckligt och hans andedräckt luktade öl.
- Släpp mig!, sa jag sa jag stelt till svar.
- Äh, vem lyssnar på vad du vill?, sa en annan kille. Jag kände hur ett finger gled ner över min rygg, eller var det en kniv? Killarna skrattade och och började taffsa.
- Sluta!, de brydde sig inte utan blev bara värre. Jag började att sllå omkring mig för att ta mig loss men utan resultat. Plötsligt kom det en springande.
- Vad fan gör ni!?, sedan blev allt svart.
Mitt huvud dunkade och gjorde ont. Jag kände att jag hade krupit ihop till fosterställning. Jag trodde jag var ensam men kände plötsligt ett par händer smeka mitt huvud, personen sa något men jag kunde inte höra vad. Jag vågade inte öppna ögonen ifall det var någon av de där killarna. Jag är rädd.
- Hallå? Kan du höra mig?, personen som talade värkade orolig och upprörd.
- Ja..., det var inte mycket att säga, men alltid något,
- Mår du bra eller ska jag ringa ambulans?
- Jag mår bra.., sa jag samtidigt som jag hävde upp mig på armbågarna.
- Nej! Res dig inte, du är skadad!
Ja, så var han då... Den odrägliga hemska jäveln till pojkvän, han värkade så schysst och snäll, gullig, söt ja allt man kan önska! Men nu... Ja det vill jag inte änns tänka på, jag blir bara illamående.
Tre år senare
Jag tittade på klockan 12:55. Shit! Fem minuter tills jag börjar på mitt nya jobb, ett dagis.
Jag gick längs gatan och ner vid dammen. Där stod ett gäng, några killar som drack och några övriga.
- Tja bruden! Bråttom?, sa den ena äckligt. Jag fortsatte att gå utan att reagera.
- Kan du inte svara eller? Stum?, han kom närmare men jag brydde mig inte. Han tog tag om min arm men jag trog mig loss och fortsatte,jag har inte tid med det det här. Resten av gänget närmade sig, han tog ännu ett tag om min arm och drog mig intill sig. Gänget ställde sig runt oss som en sköld så att jag inte skulle kunna springa härifrån. Jag försökte försvara mig.
- Vad har jag gjort?
- Vadå?
- Vad vill ni mig?
- Så tjejen är inte smart nog att lista ut det va?, hans andedräkt var så äcklig att jag var tvungen at hosta.
- Vad? Gillar du inte doften av männ?
- Du jag har ett jobb att sköta!, jag slet mig loss änn en gång och men han sög sig fast igen.
- Du! Jag tror inte du ska någonstans!
- Du kan väll ta med ditt gäng och gå hem för fotbollen börjar nu, precis som mitt jobb!, jag utalade det mycket tydligt rakt i hans ansikte. Först såg han chockad ut men sedan sa han uppgivet.
- Ja... Du har rätt, komm hörrni., det förvånade mig men jag log och vände mig om för att fortsätta till mitt jobb men jag kom inte längre utan när jag vände mig om möttes jag av en knytnäve som mötte mitt ansikte och jag svimmade av smällen och föll handlöst mot marken.
- Hallå? Mår du bra?, jag öppnade ögonen men trodde jag skulle svimma igen, något vackrare, snyggare, skönare och sexigare får man leta länge efter!
- Du fick en rejäl smäll, hur mår du?
- Äum..., jag fick fram ett fejk leende med det försvann när jag kände smärtan som spred sig i mitt ansikte.
- Kom vi går hem till mig och plåstrar om dig. Liam förästen., sa han och log gulligt och räckte mig sin hand, jag skakade den.
- Nellie., han log det finaste leendet jag någonsin sett. Sedan hjälpte han mig upp och vi mot hans lägenhet. När vi var framme låste han upp dörren och ledde in mig i köket. Jag slog mig ner på en stol.
- Vänta här jag kommer snart., sa han och försvann in i ett annat rum. Hans kök var iallafalll fint, för att inte tala om honom! Han är så snygg så att man blir bländad av hans leende.
- Nu ska det nog bli bra, hoppas jag!, han skrattade lite smått. Det var som magi! Finns det något finare skratt!?
- Det blir nog bra!, sa jag och log lite blygt. Han tvättade såren i mitt ansikte och satte ett plåster på näsan som stoppade blödningarna. Näsblodet fick jag stopp på med hjälp av ett papper Liam gav mig.
- Tack Liam.
- Det var så lite så., han log stort.
- Förrästen, vart är du påväg?
- Mitt jobb. Dagiset nere vid parken.
- Åå ja. Jag kan köra dig om du vill.
- Ja om du inte har något annat för dig så vore det väldigt snällt.
- Vad bra! Kom då så åker vi., jag snörade på mig mina converse och sätte på mig min vita jacka, sedan åkte vi.
- Hejdå.
- Hejdå, hoppas min fina plåstning duger!, jag skrattade och svarade.
- Ja absolut!, vi log mot varandra en sista gång innan han körde iväg. Bra start på nya jobbet...
Kommentera och berätta vad ni tycker!