Love me, please. Kapitel 10
- Vem ringde du till?
- En bara.
- Säg! Är det en kille?! Var det han där Eric?
- Ja det var Eric.
- Har ni nått på gång eller?? Va?? Va??, hon buttade till mig i sida med sin armbåge på skoj.
- Jag vet inte., så kul att hon inte vet vem Eric det är hon pratar om! Haha!
Klockan närmade sig åtta och Lea hade gått hem. Jag visste inte när Eric skulle komma så jag satt och väntade spänt där jag satt i soffan. Allt var så rörigt just nu, inget var på sin plats i varken mitt huvud eller lägenheten. Jag hade inte orken. Att jag hade gråtit i ungefär tre veckor utan stopp var helt sjukt. Jag har aldrig grätit så mycket förr, inte äns när mamma dog. Vilket fick mig att få dåligt samvete...
Jag vaknade ur mina drömmar när dörr klockan ringde. Jag reste mig ur soffan och gick mot dörren men hann inte genom hallen innan ja blev kramad av någon.
- Hej Eric., sa jag utan att enns ha sett hans ansikte.
- Hej., sa han mjukt och jag tittade in i hans bruna ögon. Först nu insåg jag hur mycket jag saknat honom. Hur kan man leva utan att kunna höra hans röst eller hans armar runt sig? Omöjligt om du frågar mig.
- Jag har saknat dig., sa jag tyst.
- Jag har saknat dig också. Lova att aldrig göra så där igen. Lova!
- Jag lovar. Det ska inte hända igen.
- Bra, för det skulle jag inte klara.
- Varför?, han kollade oförstående på mig.
- Du kunde gjort något väldigt hemskt! Och det vill inte jag. Mardröm..., jag log mot honom medlidande. Betyder jag så mycket för honom?
Vi satte oss i soffan och pratade lite. Om lite allt möjligt. Jag berättade om hur Lea kom sig in i min lägenhet.
- Att inte jag tänkte på det. Men det hade ioförsig blivit dyrt för mig...
- Du har väll ändå pengar så du klarar dig?! Förrästen fick jag betala det själv..., sa jag och nikade bort mot fönstret.
- Hehe. Mmm. Vad elakt att låta dig betala själv!
- Nja hon räddade mig ju från att ha drunknat i mina egna tårar.
- Mmm.
- Men hon hade ju aldrig fått reda på et om inte du sagt det till Jessica som berättade det till Lea. Så egentligen är det du som ska ha ett tack för samtidigt fick jag tillbaka min bästa vän.
- Tack själv. För att du lever.
- Det är lugnt., sa jag och kramade om honom igen. Tack som fan för att du finns. Ville jag säga men inget kom ur min mun.
Kort. Men det får duga. Min data funkar inte! Skit sur!
Kommentera <3
- En bara.
- Säg! Är det en kille?! Var det han där Eric?
- Ja det var Eric.
- Har ni nått på gång eller?? Va?? Va??, hon buttade till mig i sida med sin armbåge på skoj.
- Jag vet inte., så kul att hon inte vet vem Eric det är hon pratar om! Haha!
Klockan närmade sig åtta och Lea hade gått hem. Jag visste inte när Eric skulle komma så jag satt och väntade spänt där jag satt i soffan. Allt var så rörigt just nu, inget var på sin plats i varken mitt huvud eller lägenheten. Jag hade inte orken. Att jag hade gråtit i ungefär tre veckor utan stopp var helt sjukt. Jag har aldrig grätit så mycket förr, inte äns när mamma dog. Vilket fick mig att få dåligt samvete...
Jag vaknade ur mina drömmar när dörr klockan ringde. Jag reste mig ur soffan och gick mot dörren men hann inte genom hallen innan ja blev kramad av någon.
- Hej Eric., sa jag utan att enns ha sett hans ansikte.
- Hej., sa han mjukt och jag tittade in i hans bruna ögon. Först nu insåg jag hur mycket jag saknat honom. Hur kan man leva utan att kunna höra hans röst eller hans armar runt sig? Omöjligt om du frågar mig.
- Jag har saknat dig., sa jag tyst.
- Jag har saknat dig också. Lova att aldrig göra så där igen. Lova!
- Jag lovar. Det ska inte hända igen.
- Bra, för det skulle jag inte klara.
- Varför?, han kollade oförstående på mig.
- Du kunde gjort något väldigt hemskt! Och det vill inte jag. Mardröm..., jag log mot honom medlidande. Betyder jag så mycket för honom?
Vi satte oss i soffan och pratade lite. Om lite allt möjligt. Jag berättade om hur Lea kom sig in i min lägenhet.
- Att inte jag tänkte på det. Men det hade ioförsig blivit dyrt för mig...
- Du har väll ändå pengar så du klarar dig?! Förrästen fick jag betala det själv..., sa jag och nikade bort mot fönstret.
- Hehe. Mmm. Vad elakt att låta dig betala själv!
- Nja hon räddade mig ju från att ha drunknat i mina egna tårar.
- Mmm.
- Men hon hade ju aldrig fått reda på et om inte du sagt det till Jessica som berättade det till Lea. Så egentligen är det du som ska ha ett tack för samtidigt fick jag tillbaka min bästa vän.
- Tack själv. För att du lever.
- Det är lugnt., sa jag och kramade om honom igen. Tack som fan för att du finns. Ville jag säga men inget kom ur min mun.
Kort. Men det får duga. Min data funkar inte! Skit sur!
Kommentera <3
Kommentarer
Trackback