Love me, please. Kapitel 8
- Du stannar här hela tiden tills jag släpper ut dig okej? Och du är tyst!
- Det luktar tjej här. Precis som Sanna!, Sanna var hans gamla flickvän. Jag suckade åt min patetiska bror och stängde garderobsdörren just när dörrklockan ringde.
Jag sprang ut till hallen och tvekade lite men tryckte sedan ner dörrhandtaget och möttes av ett stort leende.
- Hej Eric!, sa jag glatt och vi kramade om varandra.
- Tja!
- Här bor jag!, sa jag och visade in honom i vardagsrummet när han fått av sig ytterkläderna.
- Fint!, sa han och tittade runt lite innan han vände sig mot mig.
- Så hur är det med din pappa?, hans plötsliga fråga kom som ett slag. Jag viste inte vad jag skulle svara.
- Öum. Bra., Min blick fästes i golvet.
- Säker?
- Mm.
- Vill du prata om det?
- Nej.
- Varför?, jag satte mig i soffan och han satte sig bredvid mig.
- För..., mer fick jag inte ur mig innan sovrummsdörren slogs upp. Liam tassade förbi oss och gick in i köket utan att se på oss. När han kom tillbaka hade han med sig tre smörgåsar.
- Liam. Du skulle ju stanna där inne!
- Vadå? Jag är hungrig., sa han och fortsatte in i sovrummet. När han satt sig i garderoben försökte han stänga dörren, men det gick inget bra.
- Elin kan du hjälpa mig? Jag kan inte stänga varken sovrumsdörren eller garderobsdörren härifrån., jag sneglade på Eric. Han tittade på Liam där han satt i garderoben.
- Är det där en... Garderob?, han tittade på mig som om vi var sjuka i huvudet jag och min bror.
- Öum... Ja.
- Sitter han i en garderob?!
- Mm.., Eric bröt ut i gapskratt, jag skämdes över att jag faktiskt tryckt in min storebror i min klädgarderob. Liam satt bara och tuggade sina smörgåsar och tittade på oss med sina rödgråtna ögon. Allt blev fel. När Eric lungnat sig lite fick han ur sig en snabb fråga.
- Varför sitter killen i garderoben Elin?
- Killen är min storebror Liam. Han sitter i garderoben för att jag inte ville visa dig min förstörda bror...
- Varför är han förstörd?
- För att vår pappa är död.
- Va! Varför har du inte sagt det tidigare??
- Äch.
- Jag är ledsen att din pappa är död, det kan inte vara lätt för dig., han gav mig en lång varm tröstande kram. Jag fattade inte. Ledsen. Pappa. Död. Det hör inte ihop. Pappa. Död. Visst men inte ledsen. Varför är jag egentligen glad över min pappas bortgång? Är det inte vid såna tilfällen man ska sörja så mycket att man gör vad som helst? Som min bror. Alvarligt hade inte vår pappa varit död hade jag aldrig fått in honom i garderoben. Vad tänker jag egentligen på?! Min pappa är död. Han är fan död! Han finns inte längre. Han är borta... För alltid.
En liten tår letade sig fram. Jag hindrade det inte, den var väntad. Jag viste att jag inte skulle klara hålla inne sorgen så länge. Allt krachar någon gång.
Förlåt mig pappa.
Helluu! Är på ganska bra humör just nu! :) Börjar på kapitel nio direkt ;) får se hur långt jag kommer. Känner ändå att kapitlet blev lite kort!
Ett STORT tack till ni som kommenterar blir så jäkla glad!!! Ni får gärna tipsa någon om bloggen vore super kul!!! :D
- Det luktar tjej här. Precis som Sanna!, Sanna var hans gamla flickvän. Jag suckade åt min patetiska bror och stängde garderobsdörren just när dörrklockan ringde.
Jag sprang ut till hallen och tvekade lite men tryckte sedan ner dörrhandtaget och möttes av ett stort leende.
- Hej Eric!, sa jag glatt och vi kramade om varandra.
- Tja!
- Här bor jag!, sa jag och visade in honom i vardagsrummet när han fått av sig ytterkläderna.
- Fint!, sa han och tittade runt lite innan han vände sig mot mig.
- Så hur är det med din pappa?, hans plötsliga fråga kom som ett slag. Jag viste inte vad jag skulle svara.
- Öum. Bra., Min blick fästes i golvet.
- Säker?
- Mm.
- Vill du prata om det?
- Nej.
- Varför?, jag satte mig i soffan och han satte sig bredvid mig.
- För..., mer fick jag inte ur mig innan sovrummsdörren slogs upp. Liam tassade förbi oss och gick in i köket utan att se på oss. När han kom tillbaka hade han med sig tre smörgåsar.
- Liam. Du skulle ju stanna där inne!
- Vadå? Jag är hungrig., sa han och fortsatte in i sovrummet. När han satt sig i garderoben försökte han stänga dörren, men det gick inget bra.
- Elin kan du hjälpa mig? Jag kan inte stänga varken sovrumsdörren eller garderobsdörren härifrån., jag sneglade på Eric. Han tittade på Liam där han satt i garderoben.
- Är det där en... Garderob?, han tittade på mig som om vi var sjuka i huvudet jag och min bror.
- Öum... Ja.
- Sitter han i en garderob?!
- Mm.., Eric bröt ut i gapskratt, jag skämdes över att jag faktiskt tryckt in min storebror i min klädgarderob. Liam satt bara och tuggade sina smörgåsar och tittade på oss med sina rödgråtna ögon. Allt blev fel. När Eric lungnat sig lite fick han ur sig en snabb fråga.
- Varför sitter killen i garderoben Elin?
- Killen är min storebror Liam. Han sitter i garderoben för att jag inte ville visa dig min förstörda bror...
- Varför är han förstörd?
- För att vår pappa är död.
- Va! Varför har du inte sagt det tidigare??
- Äch.
- Jag är ledsen att din pappa är död, det kan inte vara lätt för dig., han gav mig en lång varm tröstande kram. Jag fattade inte. Ledsen. Pappa. Död. Det hör inte ihop. Pappa. Död. Visst men inte ledsen. Varför är jag egentligen glad över min pappas bortgång? Är det inte vid såna tilfällen man ska sörja så mycket att man gör vad som helst? Som min bror. Alvarligt hade inte vår pappa varit död hade jag aldrig fått in honom i garderoben. Vad tänker jag egentligen på?! Min pappa är död. Han är fan död! Han finns inte längre. Han är borta... För alltid.
En liten tår letade sig fram. Jag hindrade det inte, den var väntad. Jag viste att jag inte skulle klara hålla inne sorgen så länge. Allt krachar någon gång.
Förlåt mig pappa.
Helluu! Är på ganska bra humör just nu! :) Börjar på kapitel nio direkt ;) får se hur långt jag kommer. Känner ändå att kapitlet blev lite kort!
Ett STORT tack till ni som kommenterar blir så jäkla glad!!! Ni får gärna tipsa någon om bloggen vore super kul!!! :D
Kommentarer
Trackback