Marielle

Om ni vill så är kapitel 20 klart :) Who want it?!

Kolla länkarna i höger spalt. :) Just lagt dem där. Grymma ;) Bra grejjer vettu!

Hittade nyss en grym Eric Saade novellblogg!
http://saadesagan.devote.se/
Läs! Läs! Läs! Rekomenderas. Men kommentera gärna lite mer här..

Klockan är snart tolv och jag ligger i min säng, men kan inte sova. Jag är klarvakenmen trött på något sätt.. Lea gick hem för ungefär en timme sen, hem till sin nya pojkvän som bor inärheten. Eftersom hon fortfarande bor i göteborg, men hon sa förrut att hon hade lust att flytta tillbaka hit, men hon vet inte ricktigt eftersom hon har cafeét där.
Plötsligt från ingenstans kom jag och tänka på Erics låt Sleepless. Jag skrattade för mig själv och vände mig i sängen. Bara två dagar kvar nu innan han är här hos mig. Jag längtar så!

---

Det ringde på dörren och jag luffsade ut i min pyjamas eftersom klockan är runt nio på morgonen. När jag öppnade dörren förvånades jag över vem det var.
- Hej Ludwig, vad gör du här?
- Jag vill inte vara ovän med dig.., han tittade mig i ögonen.
- Nä, det vill inte jag heller.., jag slog ned blicken på mina bara fötter.
- Kan vi prata om det?, jag nickade och öppnade dörren så att han skulle kunna komma in. Jag ville egentligen inte ha det här snacket, jag vill helst inte ha något med honom att göra.. Fast ioförsig.
Ludwig gick in och satte sig vid köksbordet och jag satte mig mittemot honom.
- Elin, vad är det med dig?
- Förlåt Ludwig att jag betedde mig som jag gjorde men jag gick igenom en svår period. Liam hade jag inte sett på flera månader innan han en dag ringde mig och ville flytta in efter att hans flikvän gjorde slut, så han var inte den gladaste.. Sedan dog vår pappa och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville skratta åt honom hur patetisk han var, men det gick inte.. Liam mådde jätte dåligt och mitt uppe i allt träffade jag Eric. Vilket hjälpte mig mycket, han gav mig nått att se fram emot. Något att längta till, vilket jag inte haft sedan mammas död.., Ludwig tittade på mig en lång stund innan han reste sig från stolen och kom överpå min sida av bordet och sträckte ut armarna åt mig. Jag reste mig upp och kurade in mig i hans famn. Jag hade saknat att ha en riktig kompis som honom och Lea. Det var så länge sen, men nu är nästan allt som förr.

Liam sov över den natten i min lediga soffa eftersom Liam är hos moster Karita. Nu satt jag ensam i köket oh surfade på min laptop. Ludwig sov fortfarande, så jag gav inte ifrån mig så mycket väsen tills min mobil ringde. Erics röst fyllde rummet en liten stund innan jag fick tag på mobilen och svarade.
- Ja hallå?
- Hej Elin det är Eric.
- Hej Eric!
- Jag kommer hem någon gång idag, men är du hemma så kommer jag direkt? Jag sitter i bilen så jag är påväg.
- Ja! Absolut! Men en högstadie kompis är här så att du vet.
- Jaha.. Stör jag om jag kommer?
- Nej jag ville bara berätta så att du vet.
- Ja, jaja men det blir bara kul. Sa inte du att du inte hade några kompisar?..
- Jo, men de har typ kommit tillbaka.. Det är Lea som hjälpte mig då pappa dog och så är det Ludwig som.. Blev arg på mig för ett tag sen..
- Åå. Men du vi ses. Kan inte prata mer det är så mycket trafik här..
- Ja okej men du. Krocka inte är du snäll..
- Nejdå Elin jag ska inte krocka.
- Hejdå.
- Hejdå.

---

Jag orkar inte skriva så mycket mer nu men hoppas det duger :)
Släng in en kommentar är du snäll <3

Im skriver, im not död. I lovar.
Fin engelska jag har ;) Jag kan bättre men orkar inte tänka. Har fått läskiga saker.. eller asså nu blev det fel men när jag sitter helt vanlig och t.ex tittar på tven så blir tv:en tydlig inågra sekunder med skumma vågor typ mot tv:en.. Är ja ensam, börjar faktiskt bli rädd. Hände samma sak på SOn trodde jag skulle svimma, men jag har aldrig svimmat i hela mitt liv.. Hoppas ni mår bättre.
ps kapitel 19 är på G you now


















Jag tänker inte på dig Caroline.

Skrolla ner för kap 18 :)

Jag jobbar med kapitel 18 så att ni inte ni tror jag är död eller nått :)

- Hallå?
- Elin!, ett leende spred sig över mina läppar av att bara höra hans röst.
- Hej Eric.
- Hej hur mår du? Du låter glad.
- Otroligt eller hur?
- Det var inte så jag menade.
- Nej jag vet. Jo det har sin anledning. Liam har vaknat!
- Va! Det var ju det jag sa ju! Han skulle vakna.
- Ja. Hur har du det?
- Stressigt men kul. Och nu kan jag ju slappna av eftersom du och Liam mår bra.
- Du har väll inte mått dåligt pågrund av oss?
- Lite.
- Lova att du inte gör det igen okej?
- Jaja okej.. Men du jag kan tyvärr inte prata mer men..
- Det är lungt vi ses om en vecka.
- Saknar dig.
- Jag saknar dig med Eric., sedan lade vi på och jag gick in till Liam igen. Jag kände bara en så innerlig glädje, allt var så underbart det bara kan bli. Förrutom att jag saknade Eric..

---

Fyra dagar senare
Liam och jag har umgåtts hela tiden sedan han vaknade på sjukhuset. Vi har varit hos alla hans vänner och varit på bio och haft kul. Liam letar efter en egen lägenhet men flyttade hem igen efter som vi är bästavänner igen. Att vara bästa vän med sin bror kanske man kan tycka är konstigt, men Liam och jag har gått igeom så mycket tillsammans så det vore konstigt om vi inte vore det. Jag har pratat med Eric i mobilen så ofta vi hunnit. Jag är så glad att han snart är hemma igen, bara tre dagar kvar.
Jag reste mig upp ur soffan och gick ut i köket. Jag satte mig vid köksbordet mittemot Liam.
- Vad ska du göra idag?, jag log mot honom och han tittade upp från tidningen.
- Ja du, bra fråga.. när kommer han där Emil hem?
- Eric. Han kommer om tre dagar, på torsdag det är ju måndag idag.
- Jaha. Jag tror jag åker iväg till Moster Karita.
- Moster Karita? Hon bor ju flera mil härifrån! Plus att hon påminner alldeles för mycket om mamma..
- Konstigt de var syskon., han reste sig och gick iväg, jag tittade ut på den öde gatan.

Jag satt och myste i soffan och zappade mellan kanalerna när det plötsligt ringde på dörren. Jag lade tvkontrollen på soffbordet och gick mot dörren. Jag tryckte ned handtaget och öppnade den och tittade på henne.
- Vad gör du?, Lea log stort mot mig och jag log tillbaka.
- Ingenting., jag knuffade upp dörren så att hon kunde komma in. Hon tog av sig sina ytterkläder och tittade på mig med en finurlig blick.
- Hur går det med killen?, hon väntade nyfiket på svar. Jag skrattade till och svarade säkert.
- Bra!, hon log stort och vi gick in och satte oss i soffan.
- Får man fråga mer om honom?
- Visst.
- Känner jag honom? Bor han inärheten? Bor han med dig??, jag skrattade när hon förvandlades till Lea hon var vid fjortonårs åldern.
- Jag skulle inte kunna tro att du känner honom, han bor en bit härifrån, nej han bor inte här med mig. Jag kan väll säga så här, du vet vem han är men du känner honom nog inte.
- Iii! Berätta!!
- Jag tror inte jag kan, jag får höra med honom först., hon tittade på mig.
- Okej?.., jag log mot henne.
- Han är just nu i Helsingborg men han kommer hem om tre dagar.
- Kul, då måste jag få träffa honom?
- Ja, det måste du.
- Så hur är det med Liam?
- Jo han har ju vaknat och vi har umgåtts varenda minut men så åkte han till våran moster Karita förrut.
Vi pratade om allt och ingenting som vi alltid gjort men vi blev sedan avbrutna av att min mobil ringde. Jag tog tag i mobilen och gick ut i köket och svarade.
- Ja hallå?
- Hej Elin!
- Hej Eric!
- Så vad ska du göra idag då?
- Inget särskilt, Lea är här och hon stannar förhoppningsvis kvar hela dagen..
- Är inte Liam hemma då?
- Nä han är hos moster Karita.. Hon bor flera mil härifrån.
- Å. Men du är okej eller?
- Ja absolut, ingen fara med mig det kom bara ganska snabbt när han sa det men det gör inget, jag äger ju honom inte precis.
- Nä, det gör du ju inte.
- Så vad har du gjort och ska göra idag då?
- Jo jag har bara varit hemma hos mamma idag. Sen imorgon ska jag ut med några kompisar sedan skoltiden.
- Kul!
- Ja fast jag saknar ju dig men det är bara tre dagar kvar nu.
- Tre dagar för mycket!
- Ja men endå!

Klockan är snart tolv och jag ligger i min säng, men kan inte sova. Jag är klarvakenmen trött på något sätt.. Lea gick hem för ungefär en timme sen, hem till sin nya pojkvän som bor inärheten. Eftersom hon fortfarande bor i göteborg, men hon sa förrut att hon hade lust att flytta tillbaka hit, men hon vet inte ricktigt eftersom hon har cafeét där.
Plötsligt från ingenstans kom jag och tänka på Erics låt Sleepless. Jag skrattade för mig själv och vände mig i sängen. Bara två dagar kvar nu innan han är här hos mig. Jag längtar så!

---

Jag är ganska dålig på att skriva snabbt och så.. Som ni säkert redan märkt.. Ni har säkert också märkt att bokstaven C inte är med ibland, det är nått fel med knappen så att ni vet. :) Kommentera!!!

Jag blir galen på det här någontig gör så att alla mina inlägg kastas kunt, eller ja ändrar plats..
Kapitel 17 ska vara det översta istället är några andra jävlar det!!!! Någon som förstår mitt problem??

Jo jag vill bara hälsa det att kapitel 17 kommer kanske idag, eller imorn jag får se. Kommenterar ni lite till på kapitel 15 och 16 så kommer det tidigare. Ni väljer själva ;)

Fick höra sanningen som min bästavän gömt från mig i ett halv år nu. Känns skönt att äntligen veta sanningen hur hon är i verkligheten. Det enda jag vill hälsa henne är " Tog det värkligen så jävla länge att kläka ur sig det!? Du tror du chockade mig.. Jag har fan vetat om det minst hälften av tiden! Jävla idiot."












Förlåt. Är bara så märkligt sur men ändå glad..

Alla tjatar om detta, men spelar det någon roll om det är 13 24 eller 2? Det är siffror för fan!! Otur hit och tur dit. Det är sånt som folk på artonhundra talet trodde på! Ska vi börja att rätta kvinnor för att vi tror att dem är häxor också eller? Ioförsig finns det ju föräldrar som skadar sina tio åriga döttrar för att de tror på sånt. Men endå! Häxor, alvarligt.. Man skäms!
Pinsamt ju..

- Har du väntat länge?, frågade jag när jag ställde mig mitt emot honom.
- Nej, det har jag inte., han log mot mig och räckte fram min plånbok.
- Tack., sa jag och tog emot den med ett leende på mina läppar.
- Hoppas du får det bra på konserterna., fortsatte jag och tittade honom i ögonen.
- Mm, men jag kan inte sluta oroa mig för dig och Liam..
- Äch, vi klarar oss.. Han klarar sig, det sa du ju själv.
- Jag vet., han log mot mig.
- Allt blir bra igen., viskade han och drog in mig i en kram. Jag ville att han aldrig skulle sluta, jag vill vara i hans famn hela tiden, vara i närheten av honom.

---

Han släppte mig och tittade mig djupt i ögonen, han log. Han lyfte sin hand och tog bort en hår slinga från mitt ansikte och fäste den bakom mitt öra. Jag log blygsamt och slog ner blicken på mina skor.
- Liam blir bra Elin, jag lovar., han menade det han sa, det gjorde han verkligen.

Erics perspektiv
   Det var inte meningen, det bara hände. Mina känslor tog över mig, men jag gillade det. Mycket.
- Liam blir bra Elin, jag lovar., jag menade varenda ord jag sa. Jag lyfte upp hennes huvud med min hand under hennes haka. Sedan böjde jag mig fram, inte ända fram utan jag stannade några centimeter ifrån för att känna efter vad jag kände, sedan mötte jag Elin halvvägs, alltså ville hon också. Jag pressade mina läppar mot hennes och älskade det.
När jag böjde mig ifrån henne och mötte hennes blick såg hon glatt på mig och bet sig i underläppen sedan spände hon blicken i marken och rodnade. Jag log och drog in henne i ännu en lång varm kram.

Jag sträkte på mig och stängde av väckar klockan. Jag gäspade och steg ur sängen och letade fram några kläder att ha på mig. Sedan gjorde jag mig i ordning för att åka den långa sträckan i tourbussen.
Bussen stod på sin parkering när jag körde in med min bil, jag log och kände hur jag längtade tills allt var igång men samtidigt kände jag en stark saknad av Elin.
- Tja Eric! Taggad?, Thomas kom fram till mig och jag skrattade.
- Som fan!

Elins perspektiv
Jag vände mig i sängen. Igen. Klockan var halv fem och jag visste att Eric snart skulle lämna Stockholm för Malmö och sedan Helsingborg. En hel vecka utan Eric, hur ska jag klara det nu när vi erkännt våra känslor? Jag lär väll gå in i väggen eller i värsta fall åka och leta upp honom..
Jag hörde hur det lät i lägenheten. Hade jag glömt tv:en igår? Jag gick ur sängen och yrseln slog till mig men jag fortsatte till dörren. När jag kom fram tittade jagunderligt på den, tv:en var av stängd. Så slog det mig att det var min mobil som lät i min väska i hallen. Jag skyndade mig dit och fiskade upp den för att sedan svara.
- Eric!
- Nej? Jag ringer från sjukhuset., jag hajade till och tittade upp och lyssnade spänt.
- Har det hänt nått med Liam?
- Ja han har vaknat., ett leende sprack upp på mina läppar och jag hoppade av glädje till.
- Jag kommer på direkten!, sa jag och slog av samtalet och sprang in i sovrummet för att få på mig några kläder.

Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren till rummet Liam låg i. Liam tittade runt i rummet och tittade sedan på mig och såg lite sur ut.
- Den här sängen är obekväm.., han spelade sur och gav sedan mig et strålande leende. Jag log mot honom och skrattade inombords, han har alltid klagat på sängar ända sedan mamma, pappa, jag och Liam var på en säng affär för att Liam hoppat sönder sin,
- Liam!, jag skrattade av lycka och sprang fram till sängen oh kramade hårt om honom. han kramade om mig men inte så hårt, jag tror det beror på att han är svag efter koman.
- Jag har saknat dig med Elin., tårarna fyllde mina ögon när jag äntligen fick se hans glada ansikte och hans alltid fina ögon (Vi har lika ögon, gröna). Jag var så glad så jag ville skrika, men det vore inte så bra på ett sjukhus.. Jag satte mig på säng kanten och berättade hur rädd jag varit och vad han har missat under dagarna i koma. Det var bara tre dagar han varit "borta" men det var hemskt.
- Hur går det med den där killen du hade hemma hos dig när jag bodde hos dig? Vad hette han Emil? 
- Eric.
- Ja juste..
- Hehe. Eum. Jodå det går väll bra. Hehe.
- Okej jag vill inte höra mer tack.
- Nej asså inte så!
- Nähä? Vad är det då?, jag tänkte efter en stund.
- Får jag svara på den frågan om en vecka?
- Visst., vi log mot varandra igen och jag kramade om honom igen.

- Hallå?
- Elin!, ett leende spred sig över mina läppar av att bara höra hans röst. 
- Hej Eric.
- Hej hur mår du? Du låter glad.
- Otroligt eller hur?
- Det var inte så jag menade.
- Nej jag vet. Jo det har sin anledning. Liam har vaknat!
- Va! Det var ju det jag sa ju! Han skulle vakna.
- Ja. Hur har du det?
- Stressigt men kul. Och nu kan jag ju slappna av eftersom du och Liam mår bra.
- Du har väll inte mått dåligt pågrund av oss?
- Lite.
- Lova att du inte gör det igen okej?
- Jaja okej.. Men du jag kan tyvärr inte prata mer men..
- Det är lungt vi ses om en vecka.
- Saknar dig.
- Jag saknar dig med Eric., sedan lade vi på och jag gick in till Liam igen. Jag kände bara en så innerlig glädje, allt var så underbart det bara kan bli. Förrutom att jag saknade Eric..

---

Kommentera!!! Jag blir sååå glad :D ;)

Erics mobil ringde och han tittade på mig innan han lämnade rummet för att svara.
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..

---

Jag lade min panna mot Liams överarm. Tårarna sved när mina tankar angrep mig igen. Tänk om han är död. Att jag aldrig mer får höra hans röst eller kunna se hans ögon mer. Aldrig mer få höra Liams skratt, vore hemskt.
- Liam. Kan inte du vakna nu? Snälla jag behöver dig. Jag kommer inte klara mig utan dig. Snälla lämna mig inte nu! Jag behöver dig så jäkla mycket!, meningarna kom ut som snyftningar. Jag lade min hand i Liams.
- Snälla Liam, ge mig ett tecken på att du lever., jag lyfte upp huvudet och tittade på honom, men inget hände. Inte änns ett litet tryck om min hand. Ingenting, han var ju nästan död.
Eric kom in genom dörren och gick fram till mig.
- Du, jag måste iväg till studion nu., han tittade oroligt på mig.
- Vill du följa med?, jag log mot honom, han är så snäll.
- Ja, det händer inte så mycket här.., jag torkade bort tårarna på mina kinder och reste mig från stolen. Innan jag lämnade rummet viskade jag tyst så att bara Liam skulle höra.
- Vakna Liam. Snälla., sedan lämnade vi rummet och gick till hans bil som sedan tog oss till studion. 

Eric presenterade mig för Thomas Lingman som är hans mananger.
- Trevligt att träffas., sa han och skakade min hand.
- Ja.., jag var lite i min egen värld. Jag menar Thomas Lingman! Helt sjukt! Sedan gick vi in i en liten studio med några killar till. Eric satte sig i soffan och pratade med en av dem.
När klockan närmade sig fyra hade vi fortfarande inte lämnat studion. Jag började känna hur magen gapade efter mat, jag petade lite försiktigt på Erics arm och han vände sig om.
- Jag tror jag måste gå snart., han tittade på mig och nickade.
- Ja, vi får nog gå nu., sa han och reste sig från soffan, jag reste mig jag med.
- Ja, känns det bra inför spelningarna i Helsingborg oh Malmö då? Taggad?, sa en av killarna so suttit tyst innan.
- Ja fan! Ska bli skit kul., de log mot varandra och de sa hejdå.
- Vi ses., sedan lämnade vi huset och gick iväg till bilen.
- Jag kommer sakna dig då.
- Jag kommer sakna dig med. Men.. Jag kan inte ställa in dessa spelningar.
- Nej. Du ska inte behöva ställa in spelningar pågrund av mig.
- Din bror., rättade Eric.
- Ja.. Liam., han märkte hur jag sjönk i humöret och lade sin arm runt min midja och vi fortsatte till bilen.
- Han kommer bli bra Elin.

Vi körde inom McDonald`s och köpte varsin burgare sedan åkte vi hem till Eric. Vi tittade på tv en ganska lång stund innan jag gick hem till mig klockan nio.
Jag gick direkt och lade mig i min säng. Innan jag gått ifrån Eric sa vi hejdå riktigt eftersom han åker kl 05:00. Så jag kommer inte att få se honom på ungefär en vecka, vilket är sjukt tråkigt..
Jag hann somna djupt innan jag vaknade igen av att telefonen ringde. Jag kollade på klockan innan jag tog upp telefonen. Ett. Vem ringer mig mitt i natten? Sjukhuset? Har det hänt nått med Liam? Har han vaknat? Eller är han död?! Men jag lungnade ner mig när jag fick se att det var Eric.
- Ja hallå?
- Förlåt att jag ringer mitt i natten, men din plånbok ligger i min soffa., han log, det hördes.
- Oops.
- Haha! Men kan vi mötas för jag tror inte det kan vänta i över en vecka..
- Nää, den behövs!
- Ja. Men ska vi mötas vid kiosken då eller? Jag tror det är ungefär hälften av vägen..
- Ja det blir bra! Tar du bilen?
- Nej jag går, det är mycket mysigare att vara ute och gå mitt i natten vet du.
- Haha. Okej? Ja men vi möts snart.
- Japp., sedan lade vi på och jag kröp upp ur sängen och drog på mina kläder och gick in i badrummet för att göra mig lite iordning. Sedan drog jag på mig mina converse och en jacka och gick ut i natten.
     Stockholms gator var dystert mörka och tysta. Jag drog jakan tätare mot kroppen eftersom det drog lite kyligt. När jag kom fram till kiosken var redan Eric där.
- Har du väntat länge?, frågade jag när jag ställde mig mitt emot honom.
- Nej, det har jag inte., han log mot mig oh räckte fram min plånbok.
- Tack., sa jag och tog emot den med ett leende på mina läppar. 
- Hoppas du får det bra på konserterna., fortsatte jag och tittade honom i ögonen.
- Mm, men jag kan inte sluta oroa mig för dig oh Liam..
- Äch, vi klarar oss.. Han klaar sig, det sa du ju själv.
- Jag vet., han log mot mig.
- Allt blir bra igen., viskade han och drog in mig i en kram. Jag ville att han aldrig skulle sluta, jag vill vara i hans famn hela tiden, vara i närheten av honom.  

---

Hoppas det duger.. Kommentera :)

Anonym: kika gärna in i min novellblogg och säg vad du tycker om den:)

Svar: Okej :) Hoppas du gillar min novell annars får du gärna säga vad jag ska göra annorlunda :D

Det var sent och Eric ska åka hem. Jag vill helst inte sova över på sjukhuset eftersom jag har en stor skräck för dem sedan jag var liten. Så Eric bjöd med mig hem till sig, han skyllde på att jag kunde sova ut bättre med någon bredvid mig. Jag log bara åt honom och följde med. Eric och jag i samma säng? Hmm..

---

Bilresan var ovanligt lång och mina ögon hade svårt att hålla sig uppe. Hela mitt huvud snurrade märkligt mycket. Eric körde lungt genom gatan, antagligen för att han var trött. Jag vred mitt huvud så att jag såg honom. Efter en liten stund såg han mig.
- Är du trött?
- Mm. Det är jag, är inte du?
- Jo, men vi är snart framme., det blev tyst en stund. Mina tankar snurrade igen, jag stängde ögonen av smärta. Smärtan mina tankar utsatte mig för. Tårarna kom åter igen, jag blundade hårdare. Sedan öppnade jag ögonen igen. Eric tittade oroligt på mig.
- Hur är det?
- Tror du någonsin jag får se Liams ögon igen? Kommer han överhuvudtaget att vakna igen?
- Elin tänk inte så, stäng inte inne dig själv i dina tankar igen okej?
- Okej..
Han svängde in på parkeringen och parkerade den bredvid en vit volvo. Han stängde av bilen och plaserade händerna i sitt knä, sedan tittade han på mig. Jag tvekade lite men mötte sedan hans blick. Han släppte mig inte, jag var som fast i hans blick. Jag visste inte vad som hände eller var jag var, det enda jag såg var Eric. Han böjde sig fram men släppte inte min blick. han lyfte sin hand och torkade en av min tårar. Sedan sa han tröstande..
- Allt kommer bli bra Elin, det kommer bli som förut. Han klarar sig., sedan drog han in mig i sin famn och kramade hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa mig. Jag gillar den känslan.


Kudden var mjuk, nästan för mjuk. Det var varmt, för varmt. Jag tittade upp i taket, men jag såg inget. Hela rummet var mörkt, jag tittade på Eric som låg på andra sidan av sängen. Jag hörde ibland dova snarkningar, det är iallafall någon som kan sova.. Jag har inte sovit på hela natten jag har inte kunnat på grund av alla tankar som velar runt i mitt huvud. Alla på Liam, jag kan inte förstå attt han varken lever eller är död.. Han är både och, som sköterskan sa. Eric snarkade till ordentligt och vände på sig med ansiktet mot mig, jag tittade på honom och låg helt still för att inte väcka honom. Sedan lungnade han ner sig och återvände till att sova lungt. Jag skrattade tyst åt honom. Jag försökte somna om igen men det var ingen ide jag skulle inte kunna somna vad jag änn gjorde. Så jag gick bort till sovrumms fönstret oh satte mig i fotöljen som stod där. Min blick gick ut genom fönstret, gatljusen sken upp den annars så mörka gatan. Allt är så vackert på sitt sätt när det är mörkt, men jag förstår inte varför.. Jag lade upp mina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem. Allt är så lungt på natten, iallafall i veckorna.

Erics perspektiv nästa morgon.
Jag vaknade och sträkte på mig. Sedan tittade jag efter Elin men hon var inte här. Hon kanske har gått upp tänkte jag och satte mig upp i sängen och föste ned benen på golvet. Trägolvet under mina fötter var iskallt så jag drog fort upp dem igen. När jag letat upp ett par sockar ur en av mina lådor drog jag snabbt på mig dom och sätte ned fötterna på golvet igen. Jag gäspade och drog på mig ett par jeans och en T-shirt sedan gick jag iväg mot dörren med fick syn på Elin och började gapskratta. Hon satt i fotöljen vid fönstret och hade sina armar på fönsterbrädet och vilade huvudet på dem och sov. Jag höll för min mun för att inte väcka henne. Sedan lyfte jag upp henne och lade försiktigt ner henne på sängen. Jag drog på henne täcket och lämnade så tyst jag kunde rummet. Jag tänkte att hon inte hade fått sova något inatt efter allt med Liam så jag gick ut i köket och gjorde mig några smörgåsar och gick in till vardagsrummet och satte på tv och slog mig ner i soffan för att sedan äta upp dem.

Elins perspektiv.
Jag vaknade av en bil som låt utanför fönstret. Jag satte mig upp i sängen och tittade mig runt i rummet, jag kände mig lite yr och gnuggade mig i ögonen. Jag kände inte igen rummet, jag hann jämt fråga mig själv var jag var innan det slog mig. Jag är ju hos Eric. Eric Saade! Så sjukt men ändå så normalt. Varför slog detta mig just nu? Varför ska jag förstå verkligheten just nu? Varför inte tidigare?? Jag blev nästan rädd för att göra något. Jag menar Eric Saade är någonstans i den här lägenheten just nu! Alvarligt.
Plötsligt öppnades sovrumms dörren oh Eric kom in. Jag blev alvarligt rädd för både han och mig själv.
- Är du vaken?
- Ja.
- Hur är det?
- Jorå, det är bra.
- Okej. Vad vill du ha för frukost?, sa han och satte sig på sängkanten och tittade på mig.
- Vet inte., jag tittade skräckslaget på honom.
- Vad är det?
- Nä inget., sa jag och vände snabbt bort blicken.
- Drömmde du nått eller?
- Nä. Jag.. Jag förstår bara verkligheten..
- Va?, han skrattade lite åt mig men tittade sedan alvarligt på mig.
- Vadå förstår verkligheten?
- Nämen.. Asså.. Det är komplicerat.
- Säg Elin, jag vill veta.
- Jamen du och allt.. Lixom.
- Jag? Vad är det med mig?
- Ja du är lixom här.
- Ja jag bor här., han skrattade återigen åt mig.
- Jag har inte förstått att du.. Du lixom är hos mig. Asså att vi känner varandra. Jag krånglar bara ihop allt..
- Ja det gör du verkligen!
- Förlåt.
- Nej det är inget att säga förlåt för., det blev tyst en liten stund innan Eric bröt tystnaden.
- Jaha! Nu förstår jag.. Tror jag.. Du tycker det är konstigt att vi känner varandra.
- På sätt och vis. Du är ju lixom känd och jag.. Ja vad är jag? Allt annat änn känd. Allt det slog mig när jag vaknade, innan brydde jag mig mest om mig själv oh reagerade inte på verkligheten om man säger så. Allt var bara självklart. Jag måste bara förstå vad som egentligen händer i verkligheten. Inte bara i mig själv..
- Mm., Eric verkade lite förvirrad men annars som vanligt.
- Ska vi skita i det här och gå och äta så vi kan åka till Liam?
- Ja det gör vi!, Eric skrattade och reste sig ur sängen.
- Jag går ut i köket och gör iordning sålänge.
- Ja gör det du., När Eric gått gick jag ur sängen och drog på mig mina kläder. Att allt kunde bli så konstigt..

Jag höll i Liams hand, hans livlösa hand. Han såg precis ut som han gjode igår. Han hade inte flyttat ett finger förutom det doktorerna och sköterskorna gjord då men. Jag torkade irriterat bort en tår och suckade.
Kan du inte vakna snart? Viskade jag tyst i hans öra. Klockan i rummet tickade irriterande högt och Eric höll på med sin Iphone. Allt var så tyst så jag fick nästan ont i huvudet. Besöks tiden var snart slut och Liam visade inte ett enda tecken på levnad. Hans hand var kall. Äckligt kall så jag lade den på sängen och lutade mig tillbaka på stolen. Erics mobil ringde och han tittade på mig innan han lämnade rummet för att svara.
Det har aldrig varit så hemskt att vara ensam i ett rum med Liam förr. Jag vågade nästan inte andas. Jag ville inte höra mina egna andetag eller klockans ständiga tickande..

---

Inte världens längsta men jag kommer inte nå bloggen på ett tag som ni vet.. Men hoppas ni kan ta det lungt en liten stund. :) Kommentera!

Var meningen jag skulle vara med en kompis hela dagen men det blir flyttat till imorn, så imorn är det jag inte kan blogga..

Ja idag kommer jag inte att kunna blogga "tror jag.." Men jag kommer jobba med kapitlet så ofta jag kan. Bara så att ni vet :)

Ha en riktig bra påskafton!! Ville bara säga det. :)


plus: jag börjar jobba med kapitlet på måndag istället. är upptagen...

Hejsan! Ville bara meddela att kapitel 15 är på G. Ska jobba ordentligt med den imorgon. Ska prova få till längre kapitel. Om ni vill?
Godnatt :)

Jaha. Påsk lovet har jämt börjat, garderoben är städad, rummet ser någolunda ut, kompis som ej bryr sig om en..
Ja vad gör man nu då??
Sola? Nä det snöar..
Skratta? Nä det finns inget att skratta åt..
Äta ägg? Nä då blir man dålig i magen..
Äta godis? Nä vill spara på det..
Lyssna på musik? Gör det redan..
Dansa? Nä är trött..
Sova? Kan ej sova..
Blogga? Gör det redan..
Reta bror? Nä tråkigt han blir bara sur..
Shoppa? Behövs men ork..
Leta reda på Blåkulla? Nä jag har ingen kvast..
Rita påskbrev? Nä pennorna är borta..
Skriva något? Nä för långt till mitt rum.. (Tre meter)

Jag har tråkigt om ni inte visste det..
Hitta två fel! Ahah!

- Hur är det Elin?, Jessica tittade oroligt på mig.
- Jag kan bara inte fatta det. Varför ska allt hända mig? Varför just jag?
- Jag vet inte Elin, jag vet inte..

---

Erics bil svängde in på parkeringen. Han parkerade och slängde en snabb blick mot oss innan han fortsatte till parkeringsautomaten. Jag reste mig från bänken och gick för att möta honom. när han betalat gick han imot mig, jag fundera på hur jag skulle säga det till honom. Han vet ju ingenting.
- Vad har hänt?, Eric mötte mig i en varm kram men han drog snabbt bort mig för att kunna se in i mina ögon. Han var orolig, lite rädsla syndes också i hans bruna ögon.
- Jo.. Liam. Han har krockat med en bil.. Och.. Och han ligger i koma...., Tårarna kom återigen. Eric kollade på mig helt chockad. Tillslut när jag tror han fattade kramade han hårt om mig, det var som om han aldrig skulle släppa, vilket jag gillade.

Det var tyst i rummet, förutom mina snyftningar. Jessica hade åkt tillbaka till jobbet, Eric satt på en stol mot väggen. Han kände inte för att sitta nära mig och Liam. Han tyckte inte att det kändes rätt. Och han ville inte komma ivägen för nått, vad det nu ska betyda. Själv låg jag nästan på sängen iallafall med överkroppen. Liam rörde inte ett finger. Jag är rädd att han ska försvinna. Han är min riktiga bästa vän som ställer upp i ur och skur. Han får inte lämna mig. Inte nu.. 
Jag rykte till av att dörren öppnades jag tittade på sköterskan som kom in genom dörren.
- Är ni bekaanta med Liam?, sköterskan tittade på mig och ibland på Eric, ganska ofta jag tror det beror på att hon känner igen honom.
- Ja., sa jag sorgset.
- Jag är hans syster.., sköterskan nickade och kollade så att allt var okej runt Liam, ja alla apparater och sladdar och så. När hon var klar lämnade hon rummet i tystnad.
Ute lyste solen och sommar fåglarna har anlänt. Jag förstår ingenting allt är så sjukt. Ska jag förlora alla mina nära på ett och samma år? Så slogs mina tankar på Lea. Undrar hur hon mår. Och Ludwig, var är han nu för tiden? Varför har jag aldrig tänkt på dem? Mina bästa vänner i högstadiet?
Jag måste leta upp dem någongång.

Det var sent och Eric ska åka hem. Jag vill helst inte sova över på sjukhuset eftersom jag har en stor skräck för dem sedan jag var liten. Så Eric bjöd med mig hem till sig, han skyllde på att jag kunde sova ut bättre med någon bredvid mig. Jag log bara åt honom och följde med. Eric och jag i samma säng? Hmm..

---

Hoppas i klarar er en liten stund nu <3 Kommentera är ni snälla jag vill veta vad ni tycker! ;)

Gulligt ;)
Jag ska jobba med kapitlet :)

Vill ni ha kapitel 14??
Haha! Har tråkigt..
Så fruktansvärt tråkigt.
G
ö
r

n
i

d
å
?
?

Vi blev avbrutna med att jobb telefonen på väggen ringde. Jessica reste sig och lyste upp luren och lade den mot örat.
- Hallå?, jag hörde hur hon kved till av oro sedan sträkte hon luren mot mig.
- Vem är det jag pratar med?

---

- Jag heter Lisa och jobbar på det centrala sjukhuset. Liam Johansson är din bror va?
- Ja... Har det hänt nåt?!
- Han ligger i koma. Vi har honom under uppsikt och han är säker så du behöver inte oroa dig för det.
- Vad hände??
- Han körde bil och en lastbil fick sladd och välte över honom.
Det var tyst en lång stund. Jag kunde inte förstå. Ska Liam också lämna mig? Koma, lever han eller är han död?
Jag tappade telefonluren och föll mot golvet. Allt splittrades, allt hopp om mig och mitt liv jag hade byggt upp jämnades med marken. Just när allt skulle bli bra blåste det upp till storm. Mitt liv total förstördes.
Liam. Var är du?
Jessica sprang fram till mig och ropade på mig, hjälpte mig upp men jag föll igen och igen.

Jag satt stelt bredvid Jessica i bilen. Bossen på jobbet gav oss ledig resten av dagen, det var ändå tomt med folk.
Jag hade så många frågor, hur blir det med Liam? Överlever han? Är han död nu? Får jag någonsin höra hans röst igen? Hur blir det med Erics och min resa till skåne? Blir den av eller inte överhuvudtaget?
- Han kommer bli bra Elin, allt kommer bli bra., jag hoppas att allt hon säger kommer bli sanning men någonstans inuti mig vet jag att det är allt annat änn sant.
- Hur blir det med Erics och din resa nu då?
- Jag vet inte.
- Vill du ringa honom så får du låna min mobil?
- Ja tack., jag log mot henne, hon är så snäll. Hon gav mig sin mobil och jag slog vant in hans nummer. Jag tog ett djupt andetag och torkade bort några tårar. Han svarade ganska fort.
- Tja det är Eric?
- Hej.
- Hej Elin, hur är det du verkar inte så glad., jag snyftade till.
- Nä.
- Vad har hänt? Varför gråter du?
- Kan du möta mig vid centrala sjukhuset?
- Vad har hänt!?
- Jag berättar det där., sa jag i ännu en snyftning.
- Aa visst nu då eller?, han var stressad och förvånad.
- Ja.
- Aa visst vi ses.
- Hejdå.
- Hejdå.., jag trykte bort samtalet och gav Jennifer mobilen.
- Vad sa han?
- Vi ska ses vid sjukhuset.
- Okej.
Vi svängde in på sjukhusets parkering. Vi betalade biljetten och gick mot ingången. Jag ville bara springa in till Liam men jag kunde inte, dels för att jag ska vänta på Eric men även för att besökstiden inte är föränn om en halvtimme.
När vi stod där och väntade for mina tankar runt så jag blev yr. Jag gick och satte mig på en av utebänkarna och lade huvudet i händerna. Varför ska allt det här hända mig? Kan inte allt bara bli bra? Jag vill inte leva i detta elände mer. Jag vill bara sjunka genom marken och försvinna, sedan finns jag inte mer. Kanske skulle ta och leta upp lite kviksand. Nej jag får inte tänka så! Jag får bara inte!
- Hur är det Elin?, Jessica tittade oroligt på mig.
- Jag kan bara inte fatta det. Varför ska allt hända mig? Varför just jag?
- Jag vet inte Elin, jag vet inte..

---

Hoppas det blev bra :) Kommentera

Hoppas ni gillar novellen och ni får mer änn gärna föra den vidare så att jag får fler läsare.
Ps: kapitel 13 är på G i promise :D
Fortsätt gärna kommentera <3
Hoppas ni har en bra 1 april dag. Har ni blivit lurade av någon? Själv har jag inte det :)