Marielle

Jag gick längs Stockholm gator. Mörkret var dystert och dimman var tjock. Gatlycktorna sken över vägarna. Vid tunnelbanan bråkade några killar. När de fick syn på mig kom de snabbt närmare. Jag vet inte hur många de var men jag skyndade mina steg. Pressen växte inom mig. Jag ville bara komma hem. En av killarna tog tag om min axel. Jag blev alldeles stel i hela kroppen.
- Vad gör du ute så här sent en fredagskväll va?, han talade så äckligt och hans andedräckt luktade öl.
- Släpp mig!, sa jag sa jag stelt till svar.
- Äh, vem lyssnar på vad du vill?, sa en annan kille. Jag kände hur ett finger gled ner över min rygg, eller var det en kniv? Killarna skrattade och och började taffsa.
- Sluta!, de brydde sig inte utan blev bara värre. Jag började att sllå omkring mig för att ta mig loss men utan resultat. Plötsligt kom det en springande.
- Vad fan gör ni!?, sedan blev allt svart.

Mitt huvud dunkade och gjorde ont. Jag kände att jag hade krupit ihop till fosterställning. Jag trodde jag var ensam men kände plötsligt ett par händer smeka mitt huvud, personen sa något men jag kunde inte höra vad. Jag vågade inte öppna ögonen ifall det var någon av de där killarna. Jag är rädd.
- Hallå? Kan du höra mig?, personen som talade värkade orolig och upprörd.
- Ja..., det var inte mycket att säga, men alltid något,
- Mår du bra eller ska jag ringa ambulans?
- Jag mår bra.., sa jag samtidigt som jag hävde upp mig på armbågarna.
- Nej! Res dig inte, du är skadad!

Ja, så var han då... Den odrägliga hemska jäveln till pojkvän, han värkade så schysst och snäll, gullig, söt ja allt man kan önska! Men nu... Ja det vill jag inte änns tänka på, jag blir bara illamående.

Tre år senare
Jag tittade på klockan 12:55. Shit! Fem minuter tills jag börjar på mitt nya jobb, ett dagis.
Jag gick längs gatan och ner vid dammen. Där stod ett gäng, några killar som drack och några övriga.
- Tja bruden! Bråttom?, sa den ena äckligt. Jag fortsatte att gå utan att reagera.
- Kan du inte svara eller? Stum?, han kom närmare men jag brydde mig inte. Han tog tag om min arm men jag trog mig loss och fortsatte,jag har inte tid med det det här. Resten av gänget närmade sig, han tog ännu ett tag om min arm och drog mig intill sig. Gänget ställde sig runt oss som en sköld så att jag inte skulle kunna springa härifrån. Jag försökte försvara mig.
- Vad har jag gjort?
- Vadå?
- Vad vill ni mig?
- Så tjejen är inte smart nog att lista ut det va?, hans andedräkt var så äcklig att jag var tvungen at hosta.
- Vad? Gillar du inte doften av männ?
- Du jag har ett jobb att sköta!, jag slet mig loss änn en gång och men han sög sig fast igen.
- Du! Jag tror inte du ska någonstans!
- Du kan väll ta med ditt gäng och gå hem för fotbollen börjar nu, precis som mitt jobb!, jag utalade det mycket tydligt rakt i hans ansikte. Först såg han chockad ut men sedan sa han uppgivet.
- Ja... Du har rätt, komm hörrni., det förvånade mig men jag log och vände mig om för att fortsätta till mitt jobb men jag kom inte längre utan när jag vände mig om möttes jag av en knytnäve som mötte mitt ansikte och jag svimmade av smällen och föll handlöst mot marken.

- Hallå? Mår du bra?, jag öppnade ögonen men trodde jag skulle svimma igen, något vackrare, snyggare, skönare och sexigare får man leta länge efter!
- Du fick en rejäl smäll, hur mår du?
- Äum..., jag fick fram ett fejk leende med det försvann när jag kände smärtan som spred sig i mitt ansikte.
- Kom vi går hem till mig och plåstrar om dig. Liam förästen., sa han och log gulligt och räckte mig sin hand, jag skakade den.
- Nellie., han log det finaste leendet jag någonsin sett. Sedan hjälpte han mig upp och vi mot hans lägenhet. När vi var framme låste han upp dörren och ledde in mig i köket. Jag slog mig ner på en stol.
- Vänta här jag kommer snart., sa han och försvann in i ett annat rum. Hans kök var iallafalll fint, för att inte tala om honom! Han är så snygg så att man blir bländad av hans leende.
- Nu ska det nog bli bra, hoppas jag!, han skrattade lite smått. Det var som magi! Finns det något finare skratt!?
- Det blir nog bra!, sa jag och log lite blygt. Han tvättade såren i mitt ansikte och satte ett plåster på näsan som stoppade blödningarna. Näsblodet fick jag stopp på med hjälp av ett papper Liam gav mig.
- Tack Liam.
- Det var så lite så., han log stort.
- Förrästen, vart är du påväg?
- Mitt jobb. Dagiset nere vid parken.
- Åå ja. Jag kan köra dig om du vill.
- Ja om du inte har något annat för dig så vore det väldigt snällt.
- Vad bra! Kom då så åker vi., jag snörade på mig mina converse och sätte på mig min vita jacka, sedan åkte vi.
- Hejdå.
- Hejdå, hoppas min fina plåstning duger!, jag skrattade och svarade.
- Ja absolut!, vi log mot varandra en sista gång innan han körde iväg. Bra start på nya jobbet...