Marielle

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar, speciellt änder. De vackra små sköra kropparna med deras färgglada fjädrar, och hur lätt de svävar ovanför den spegelblanka vatten ytan.

Min mormor har tre små änder av trä i sin bokhylla. Hon har haft det så länge jag kan minnas. Hon har själv sagt att när hon dör, tillhör dem mig. Änderna är ganska små, i tre olika storlekar är de, en ganska liten, en mittemellan och den största är runt 30 cm lång. Men oerhört lätta att hålla i.

Men en dag då jag var 21 och min mormor i en ålder av 95 omkom jag i en bilolycka. Min mormor levde kvar och änderna stod på sin plats. Men de färgglada fjädrarna blev allt blekare för varje dag som gick.

En värld långt ifrån denna.

Jag stod upp. Allt runt om mig var vitt, var jag än lät min blick fara var det vitt… Detta var döden. Men plötsligt såg jag en dam komma mot mig långt där borta. Det var min mormor som kom bärandes på de tre änderna. Hon kom långsamt mot mig, hon stannade mittemot mig. Hon räckte fram sina händer där de små änderna låg fridfullt och sade:

”Du glömde dessa” Hon log mot mig med sitt gamla kärleksfulla leende. Jag log tillbaka och tog försiktigt mot dem. När de låg och vilade i mina händer började deras blekhet att försvinna och färgerna åter sprida sig över deras sköra kroppar. Och deras ögon började blinka och vingarna lade sig rätt och de små huvudena vred sig fram och tillbaka…

”De lever!” Sade jag samtidigt som ett leende bredde ut sig över mitt ansikte. Min mormor log tillbaka och följde med mig in i ljuset.

Hejsan FlizanLizan. Ja du en ny design vore toppen men jag betalar tyvärr inte.. Har inga tillgängliga pengar just nu. Så nej tack men tack endå :)

Jag gick längs gatan, jag skakade svagt av kyla och pressade den tunna sommarjackan om kroppen. Inte visste jag att hösten skulle komma så fort det är ju bara augusti än så länge. Kylan trängde sig ändå in genom det tunna tyget och strök sig kallt och äckligt om min kropp, kylan kändes så hotfull. Mörkret hade lagt sig redan vid halv nio och dimman hade lagt sig som ett täcke över stadens alla tak. Jag tittade upp mot kyrktornet, genom mörkret kunde jag skymta hur klockan var tolv. Jag rös till när jag fick syn på kyrkogården som bredde ut sig över platsen runt kyrkan. Tänk, om flera år kommer jag vara en av dem… Varför inte bli lite bekant med alla döingarna så man inte blir helt utfrysen när man väl ligger där utan val eller framför allt liv. Så jag tog steget in på den dystra kyrkogården, en kråka som kraxade gjorde så att jag vände mig om för att se var min rädsla befann sig, oturligt nog ligger den alldeles bakom hörnet. Jag stängde grinden även om den var öppen när jag kom. Jag tittade mig om och vågade inte tänka på alla döda människor som ligger orörliga under marken omkring mig. Mörkret skrämde mig nästan lika mycket som kråkan som sitter i trädet. Jag kikade på alla gravstenar, vissa var nya vissa var äldre. Jag stannade framför en som var jätte gammal, mormor sa alltid att gamla gravstenar heter medoliter jag var rädd för sådana när jag var liten. Stenen var hälften trasig och hälften var täckt av mossa. Jag tog ut min hand ur fickan för att kunna riva bort mossan så att jag skulle kunna se vad som stod inristat på den.

”1808 – 1933 Manfred Folkesson”

Jag tänkte inte så mycket mera på det utan fortsatte gå. Jag stannade framför en annan gravsten.

”1923 – 2007 Greta Månsdotter”

Hon blev allts 84 år. Men Manfred då, han måste ju blivit… 125! Jag blev först förskräckt sedan kom jag på att jag måste räknat fel så jag tog upp mobilen ur fickan på jackan och öppnade kalkylatorn,

1933-1808= 125

Shiit! Vad var det för människa egentligen? Ett monster? Vampyr? Var det Sveriges svar på Dracula?  Jag måste söka upp det här alltså! Så jag tog till benen och sprang iväg hem.

När jag slog upp dörren till mitt rum smög jag till mitt skrivbord för att inte väcka resten av hushållet. Jag sökte på Manfred Folkesson på Google. jag öppnade en av sökningsförslaget och fick upp en bild på en man vid namn Manfred Folkesson, när jag skrollade ner fick jag syn på en bild på kyrkan jag förut befann mig på och en bild på hans gravsten. Jag blev nästan rädd av att se alla träffarna jag fick på Google. Jag tryckte upp en annan träff och fick fram en text med överskriften Manfred Folkesson.

”Manfred Folkesson var ingen vanlig man. Många fruktade hans hus i Stensmans i Kiksby i norra Sverige. Manfred gömde sig i sitt stora hus som många kallade ´´slottet på Stensmans´´. Huset byggdes av hans förfäder på 1700- talet Manfred levde hela sitt liv instängd i sitt rum. Manfred hade ingen bra uppväxt även om hans föräldrar, Konrad och hans fru Agda var mycket rika de hade även en hushållssköterska vid namn Hulda som hade affärer med grannen Frans i några år innan Konrad fick reda på det och slängde ner Hulda i källaren, ingen har någonsin sett henne sedan dess. Då var Manfred runt nio årsåldern och gick i skola på Kikbyskolan, När Manfred inte var i skolan satt han hemma på sitt rum och skrev, men ingen har hittat dem men det sägs att han gömde dem i källaren bland hans fars grejer som brann upp av en brand som bildades av en gasolspis som de hade lagt undan bland alla grejer. Huset klarade sig undan branden men alla saker förvandlades till aska.  När Manfred blev tonåring upplevdes han som en onormal människa, han drog sig undan från alla och gömde sig bakom sin enda vän Sverker Hansson som försvann mystiskt år 1824 då de just fyllt 16 år. Många anklagade Manfred för mord men han gled sig undan och ingen vet vad som var sant. År 1829 dog Konrad av en hjärtattack och begravdes på Kiksbyns kyrkogård, efter Konrads bortgång blev Manfred skyggare än någonsin och man såg honom inte förrän fem år senare då han sågs på en gård i utkanten av Kikby. Många trodde att han handlade olagliga saker som han sedan skulle andvändas för att utplåna hela staden men man såg inget av det. Många trodde ont om honom men det fans även de som tyckte synd om honom. När Manfred fyllde trettio år bodde han ensam i huset, hans mor Agda slog han ihjäl av den andledningen för att hon hade affärer som Hulda men med alla stadens män. Hon födde några barn innan Manfred slog ihjäl henne. Manfred var trött på kvinnor och ville utplåna dem helt, i alla fall de barnen som skulle vara hans låtsas syskon han fått på senare år. Han skaffade aldrig fru och barn själv utan om det var någon kvinna som kom nära honom blev hon dräpt av Manfreds bara händer. Alla fruktade hans händer som dödat så många oskyldiga människor, inte en människa vågade gå nära honom inte änns se på honom. Detta ledde till att ensamheten växte inom Manfred och han började missbruka många drycker och läkemedel. Det var Manfred som startade drog och alkoholmissbruk bland olyckliga människor. Han testade att blanda olika saker vilket ledde till det ena och det andra. Hans livstid var olycklig och blev mycket längre än vanliga människors detta ledde även till att han våldtog en flicka vid namn Selma Daniellesdotter.  År 1933 i december tog han sitt liv av olycklighet, hade han aldrig tagit sitt liv hade han fortfarande levt. Många människor testar och gör allt som Manfred gjorde för att få evigt liv men alla dör av överdos eller får hjärtproblem. Manfred gjorde oss en tjänst och tog sitt liv.  Manfred Folkesson blev hela 125 år gammal.”

Jag andades häftigt av rädsla och tänkte efter, om hans barn som han troligtvis fick med Selma måste ju denne människas efterträdade leva nu. Men jag känner igen Selma Daniellesdotter som namn, jag har hört det förr. Så jag sökte på namnet och fick fram en sida på Wikipedia om Selma Daniellesdotter.

”Selma Daniellesdotter fick en dotter med Manfred Folkesson genom en våldtäckt, dottern fick ett namn vid Sofia Selmasdotter men vid hennes tjugonde födelsedag gifte hon sig med en man vid namn Gunnar Svensson och hon fick då namnet Sofia Svensson.”

Jag lutade mig bak av skräck och jag kände hur fruktansvärt rädd jag blev. Hela min kropp skakade och tårarna började rinna ner för mina kinder. Det får bara inte vara sant! Jag heter Lisa Svensson, mamma heter Lisbet Svensson eftersom när mamma och pappa gifte sig tog de mammas efternamn. Mormor heter Sofia Svensson... Jag ryckte till av att dörren öppnades och jag ramlade nästan av stolen.

– Men Lisa, vad gör du uppe? Vad har hänt? sa hon oroligt när hon fick syn på tårarna som rann längs mina kinder och mitt förskräckta, rädda ansikte.

– Vi… Vi har ett monster som förfäder...

– Va? Vad är det du säger gumman? hon närmade sig mig, jag reste mig upp från stolen och tittade på mamma.

– Tog mormors mamma livet av sig?

– Men Lisa… Hur vet du det..? jag svarade inte utan slängde mig i hennes famn och  grät.

– Mamma, vi är monster!.. Vi har ett evigt liv.

Jag gick längs Stockholm gator. Mörkret var dystert och dimman var tjock. Gatlycktorna sken över vägarna. Vid tunnelbanan bråkade några killar. När de fick syn på mig kom de snabbt närmare. Jag vet inte hur många de var men jag skyndade mina steg. Pressen växte inom mig. Jag ville bara komma hem. En av killarna tog tag om min axel. Jag blev alldeles stel i hela kroppen.
- Vad gör du ute så här sent en fredagskväll va?, han talade så äckligt och hans andedräckt luktade öl.
- Släpp mig!, sa jag sa jag stelt till svar.
- Äh, vem lyssnar på vad du vill?, sa en annan kille. Jag kände hur ett finger gled ner över min rygg, eller var det en kniv? Killarna skrattade och och började taffsa.
- Sluta!, de brydde sig inte utan blev bara värre. Jag började att sllå omkring mig för att ta mig loss men utan resultat. Plötsligt kom det en springande.
- Vad fan gör ni!?, sedan blev allt svart.

Mitt huvud dunkade och gjorde ont. Jag kände att jag hade krupit ihop till fosterställning. Jag trodde jag var ensam men kände plötsligt ett par händer smeka mitt huvud, personen sa något men jag kunde inte höra vad. Jag vågade inte öppna ögonen ifall det var någon av de där killarna. Jag är rädd.
- Hallå? Kan du höra mig?, personen som talade värkade orolig och upprörd.
- Ja..., det var inte mycket att säga, men alltid något,
- Mår du bra eller ska jag ringa ambulans?
- Jag mår bra.., sa jag samtidigt som jag hävde upp mig på armbågarna.
- Nej! Res dig inte, du är skadad!

Ja, så var han då... Den odrägliga hemska jäveln till pojkvän, han värkade så schysst och snäll, gullig, söt ja allt man kan önska! Men nu... Ja det vill jag inte änns tänka på, jag blir bara illamående.

Tre år senare
Jag tittade på klockan 12:55. Shit! Fem minuter tills jag börjar på mitt nya jobb, ett dagis.
Jag gick längs gatan och ner vid dammen. Där stod ett gäng, några killar som drack och några övriga.
- Tja bruden! Bråttom?, sa den ena äckligt. Jag fortsatte att gå utan att reagera.
- Kan du inte svara eller? Stum?, han kom närmare men jag brydde mig inte. Han tog tag om min arm men jag trog mig loss och fortsatte,jag har inte tid med det det här. Resten av gänget närmade sig, han tog ännu ett tag om min arm och drog mig intill sig. Gänget ställde sig runt oss som en sköld så att jag inte skulle kunna springa härifrån. Jag försökte försvara mig.
- Vad har jag gjort?
- Vadå?
- Vad vill ni mig?
- Så tjejen är inte smart nog att lista ut det va?, hans andedräkt var så äcklig att jag var tvungen at hosta.
- Vad? Gillar du inte doften av männ?
- Du jag har ett jobb att sköta!, jag slet mig loss änn en gång och men han sög sig fast igen.
- Du! Jag tror inte du ska någonstans!
- Du kan väll ta med ditt gäng och gå hem för fotbollen börjar nu, precis som mitt jobb!, jag utalade det mycket tydligt rakt i hans ansikte. Först såg han chockad ut men sedan sa han uppgivet.
- Ja... Du har rätt, komm hörrni., det förvånade mig men jag log och vände mig om för att fortsätta till mitt jobb men jag kom inte längre utan när jag vände mig om möttes jag av en knytnäve som mötte mitt ansikte och jag svimmade av smällen och föll handlöst mot marken.

- Hallå? Mår du bra?, jag öppnade ögonen men trodde jag skulle svimma igen, något vackrare, snyggare, skönare och sexigare får man leta länge efter!
- Du fick en rejäl smäll, hur mår du?
- Äum..., jag fick fram ett fejk leende med det försvann när jag kände smärtan som spred sig i mitt ansikte.
- Kom vi går hem till mig och plåstrar om dig. Liam förästen., sa han och log gulligt och räckte mig sin hand, jag skakade den.
- Nellie., han log det finaste leendet jag någonsin sett. Sedan hjälpte han mig upp och vi mot hans lägenhet. När vi var framme låste han upp dörren och ledde in mig i köket. Jag slog mig ner på en stol.
- Vänta här jag kommer snart., sa han och försvann in i ett annat rum. Hans kök var iallafalll fint, för att inte tala om honom! Han är så snygg så att man blir bländad av hans leende.
- Nu ska det nog bli bra, hoppas jag!, han skrattade lite smått. Det var som magi! Finns det något finare skratt!?
- Det blir nog bra!, sa jag och log lite blygt. Han tvättade såren i mitt ansikte och satte ett plåster på näsan som stoppade blödningarna. Näsblodet fick jag stopp på med hjälp av ett papper Liam gav mig.
- Tack Liam.
- Det var så lite så., han log stort.
- Förrästen, vart är du påväg?
- Mitt jobb. Dagiset nere vid parken.
- Åå ja. Jag kan köra dig om du vill.
- Ja om du inte har något annat för dig så vore det väldigt snällt.
- Vad bra! Kom då så åker vi., jag snörade på mig mina converse och sätte på mig min vita jacka, sedan åkte vi.
- Hejdå.
- Hejdå, hoppas min fina plåstning duger!, jag skrattade och svarade.
- Ja absolut!, vi log mot varandra en sista gång innan han körde iväg. Bra start på nya jobbet...