Marielle

     
Jag går här i min ensamhet längs den mörka gatan. Solen hade gått ner och allt är tyst det enda jag hör är mina egna frusterande andetag och mina snabba fotsteg. Gatlampornas skuggiga sken hjälper inte till med att få bort rädslan, rädslan som växer inom mig. Jag vill hem, hem till min lägenhet där jag hör hemma. Min lägenhet är inte stor men den räcker för mig som bara är en person. Jag flyttade ifrån min familj för två år sedan då jag var femton. Man kan egentligen inte kalla dem för en familj. Det är ju ändå bara min drogade farsa och min storebror som kommer hem vid middagen, som jag brukade laga. Min mamma omkom i en bilolycka när jag var tretton. Då brast min pappa, han kommer nog aldrig bli sig själv igen. När han började med droger och alkohol fick han ofta utbrott på mig och min bror. Liam som han heter flyttade till sin tjej ett år tidigare änn mig. Pappa blev då ännu värre, jag ville då få tillbaka min riktiga pappa så jag gjorde allt för att det skulle bli som förr. Men mamma kom inte tillbaka så pappa sket i allt även mig så då stack jag och lämnade han i sin sunkiga äckliga lägenhet. Han ville ju ändå inte ha någon hjälp, förvånar mig inte om han är död han också.
 En kvist knäktes bakom mig och jag blev ännu räddare och hoppade till. Jag vände mig förskräckt om. Men ingen var där.
-Hallå? Är det någon där?, jag darrade på rösten och andades häftigt. Plötsligt sveptes någonting snabbt bakom mig. Ett litet skrik lämnade min mun, och jag vände mig kvickt om, men ingen var där.
-Hallå?, jag var livrädd. Min kropp skakade av rädsla. Mina andetag var snabba och mitt hjärta dunkade hårt. Rädslan kröp inom mig och blev bara större och större. Plötsligt kunde jag skymta en man längst borta vid hamnen. Mannen var lång och kraftig, men jag kunde inte se några ansiktsdrag. Hamnen jag är vid är ingen vanlig hamn utan det är den gamla båtfiskehamnen. Men den är inte ibruk längre den är övergiven. Området runt är igen vuxet med vilda träd och buskar. Det sägs ha varit en liten by här förr en det fins inte en människa som är helt säker på det.
Varför jag nu brukar gå här är för att det är en snabbare väg ifrån mitt cafejobb till min lägenhet. Mannen kom närmare och jag kunde skymta att han hade regnrock på sig. Vilket inte behövs efter som det är klar stjärnhimmel. Jag fortsatte iväg snabbt på mina darriga ben men kom inte så långt föränn jag kände tunga andetag i nacken och en hård hand på min axel. Jag vände mig försiktigt om. Några rädda förfärade tårar droppade ner längs min kind. Jag vill inte se mannens ansikte. Jag vill hem. Jag är rädd, livrädd.

---

Ja det var första kapitlet. Hoppas ni kan slänga in en liten kommentar. :) vore kul! Det kommer längre kapitel ;)