Marielle

Jag vände mig försiktigt om. Några rädda förfärade tårar droppade ner längs min kind. Jag vill inte se mannens ansikte. Jag vill hem. Jag är rädd, livrädd.

---

-Hej Elin! Det var länge sen, hur mår du?, jag tittade snabbt upp på mannen, som var min gamla klasskompis sedan högstadiet.
- Ludwig hej! Gud va länge sen! Jo då jag mår jätte bra själv då?, jag kramade om honom en liten stund.
- Jodå super bra!, sa han glatt och kramade tillbaka sedan drog han mig ifrån sig för att se på mig.
- Känner ju knappt igen dig!, jag skrattade bara som svar.
- Vad gör du ute såhär sent egentligen?
- Jag är på väg hem ifrån mitt jobb du då?
- Jag ska hälsa på en kompis. Tog båten hit. , han nickade bak med huvudet mot en fin motorbåt.
- Men varför ställer du båten här? Den här hamnen är ju ingen som använder längre.
- Jag vet just därför. Det är mycket säkrare här, änn borta vid den nya hamnen.
- Jo det är ju sant...
- Japp! Vart ska du, ska vi ta följe?
- Jag ska ditåt. ,sa jag och pekade mot stigen mot gatan som leder till lägenheterna.
- Kom så går vi då! , han log och vi började gå mot den ljusa gatan.
- Så vad gör du nu då?
- Jag jobbar på ett cafe nere vid gallerian. Du då?
- Jo jag har tillfälligt semester men annars är jag mycket ute och fiskar. Vilket jag helst vill sluta med.
- Vad vill du leva med då?
- Jag skulle vilja bli trummis! Men jag tror inte det blir något av...
- Om du själv tror på dig kan du komma hur långt du vill. Du kommer säkert bli en berömd trummis en dag, bara du själv vill!, han skrattade lite men log sedan mot mig.
-Du kanske har rätt.

Nästa dag
Solens strålar letade sig in genom rullgardinen. Jag blinkade lite med ögonen men sätte mig sedan upp i sängen. Lägenheten är lika tyst som den brukar, inte ett ljud hörs förutom bilarna utanför. Jag gick ut till köket och tog mig en smörgås sedan tog jag en duch. Jag gjorde mig iordning för jobbet och låste sedan lägenhetsdörren. Gatan var blöt av regnet som kom inatt. Solens strålar reftekterades mot asfalten, vilket fick det att svida i ögonen.
- Hej Elin!, Ludwig stod och vinkade som en dåre mot mig en bit bort. Sedan kom han springande mot mig.
- Hejsan! , han log stort.
- Hej.
- Vad gör du då?
- Ska till jobbet du då?
- Gå en promenad och titta på gamla platser som vi och Lea brukade vara på förr. , Lea juste... Vi var som ett gäng förr. Men sen flyttade Ludwig och vi hörde aldrig av honom så han vet inte att jag och Lea inte är vänner längre.
- Hrm. Ja kul?
- Ja. Skulle inte du jobba hade du ju följt med...
- Nej tack jaag klarar mig. , avbröt jag honom. Han såg lite ledset på mig sen fortsatte jag.
- Ja men du får ha det så kul måste gå nu hejdå!
- Hejdå., jag skyndade mig därifrån.

-  Elin kan du ta några beställningar? Måste prata med bossen. , egentligen brukar inte jag ta beställningar, jag håller oftast till bakom allt.
- Ja självklart., jag log ett lite osäkert leende mot henne men hon log bara tillbaka. Så jag skyndade mig fram till en kille som satt vid ett av de mysiga borden. Oftast i cafeer nuförtiden brukar kunderna säga sina beställningar vid kassorna men vi ger våra kunder mer lyx.
- Vill du beställa? , min röst var osäker det hörde jag men jag brydde mig inte om det.
- Ja, jag skulle vilja ha en crossiant och en coca cola tack., Jag märkte först inte något speciellt men sedan slog det mig. Det var inte en vanlig människa! Det var Eric Saade! Jaja han är en människa men inte vem som helst.
- Ja självklart!, jag kan inte fatta det. Jag kan alvarligt inte fatta det! Jag tog en beställning av självaste Eric Saade!!!

---

Komentera!!! :)