Marielle

- Godmorgon sötnos., sa han leende.
- Godmorgon!, sa jag och gav honom en kyss. Sedan hoppade han ur sängen och försvann ut i lägenheten. Jag orkade inte lyfta ett finger så jag drog täcket över huvudet. Jag måste somnat för ungeför en kvart, tjugominuter senare ropade han.
- Frukosten är serverad!
- Åå! Du är för söt!, sa jag när jag kom ut i köket.
- Inte lika söt som du!, sa han och log. Jag kunde inte undvika att kyssa hans mjuka läppar.

---

Ja vi var nog de lyckligaste människorna på jorden då. Men dagen då jag var som lyckligast jag då skulle han krossa mitt hjärta. Jag minns det så tydligt, det var sommaren efter att vi träffats andra gången. Vi hade inte träffat varandra på ungefär en månad pågrund av en affärsresa. Jag visste väl när han skulle komma hem, så jag skulle överraska honom med att vi skulle gå på en fin resturang och sedan mysa framför tven med en film som var hans favorit. Men när jag kom till hans lägenhetshus fick jag se att jag glömt nyckeln.
- Fan!, sa jag lite tyst för mig själv, men en tjej som stod en liten bit bort hörde.
- Glömt nyckeln?
- Mmm.
- Jag med.
- Bor du här eller?
- Nej men min kille. Själv då?
- Min kille.
- Vilket sammanträffande!
När vi pratat en stund kom vi fram till att det var samma kille.

En vecka senare på ett café med mamma.
- Vad gör jag för fel? Jag har ju bara hittat idioter..
- Kära lilla gumman. Jag har alltid trott att du skulle ha svårt att hitta "Den rätte". Men du är bara arton änn så länge. Du har hela livet framför dig hjärtat.
- Äch. Det är bara att lägga av och leva resten av livet med en massa katter.
- Men nu får du ge dig, du hittar honom någon dag.
- Varför har du alltid trott att jag ska ha svårt att hitta nån?
- Jo du har haft något imot män sedan du föddes. När du var nyfödd och kräktes var det alltid på någon man oftast din pappa. Aldrig på mig eller någon annan kvinna. Och när du började skolan var det bara jag som fick hjälpa dig med läxorna eller följa dig till skolan. Och det har hållt i sig. Men i tonåren fick du problem när du skulle få dig första kyss.
- Ja det minns jag. Uch!, mamma skrattade men fortsatte.
- Ja hjärtat män äe svåra att förstå. Men jag lovar dig, förr eller senare hittar du honom., jag log mot min omtänksamma mamma och tog en klunk av mitt kaffe.

EN MÅNAD SENARE
Allt är så jobbigt överallt jag tittar ser jag kärlekspar, gamla som unga. Jag vill hitta kärleken men varför är killar så idiotiska? Jag förstår ingenting. Varför ska jag få dem som är dumma? Varför kan inte jag hitta en normal kille? Jag får väll ta och skaffa några katter iallafall.
När jag gått gatan ner satte jag mig på ett café med en kanelbulle och en kaffe.
Jag tror jag börjar med två katter sen ökar nog antalet. Hm kanske det räcker ed runt tio stycken? Ja det tror jag eller? Femton kanske.
- Nellie!, jag vände mig om för att se vem som ropade.
- Beatrice. Hej!, det är tjejen som Liam var otrogen med, vi blev riktigt goda vänner konstigt nog.

- Hur mår du? Det var en stund sedan du hörde av dig.

- Ja det har varit ganska jobbigt. Själv?

- Jag har kommit över en jäveln! Honom vill jag aldrig mer se!

- Behöver du, han har flyttat till Göteborg.

- Jaa!, hon dansade glatt runt på cafeéts trägolv. Men ursäktade sig sedan för resten av gästerna. Jag skrattade och bad henne att sätta sig ned på en stol mittemot mig, hon slog sig flinande ned och samtalet flöt på. Vi satt där och pratade i flera timmar. Bea är så öppen med allt och man kan värkligen prata om allt med henne.

- Du, jo jag har tänkt lite och jag tror inte att jag någon sin.. Ja hittar nån att dela allt med på riktigt. Så jag har bestämt mig för att bli en så kallad kattkvinna, du vet vad det är iallafall så vet jag inte om jag ska ha tio eller femton katter, kan du hjälpa mig?, Bea bröt ut i ännu ett skratt anfall och höll sig för både munnen och magen för att sluta skratta.

- Du menar inte allvar va? Alltså helt ärligt du kan inte ge upp nu du är ju bara arton!, Bea fick fram orden  men skratt och jag kunde inte helt höra vad hon sa.

- Du jag ska hjälpa dig!, hon tog ett bra tag om min handled och drog ut mig på gatan.

- Där, där har du en uteliggare, säkert bra i sängen! Eller där en stekare, eller ett emo har du där borta. Om du vill ha en romantisk så tror jag han där borta vid blommorna är perfekt! Nej där! Där har du ju din framtida man! En rik femtioplussare. Perfekt!

- Det är nog mera din sort Bea., jag skrattade och log mot henne då hon tittade på mig. Hon log tillbaka och sa lite osäkert.

- Ja ioförsig... Att vara en rik änka är ju inte fel iallafall inte om man är ung då kan man ju knulla runt eller hur?, Jag skrattade bara till svar eftersom jag skrattade så mycket så att jag inte fick någon luft.

 

Senare samma dag gick vi på en en klubb mitt i stan men de enda killarna jag hittade var ute efter min kropp. Från och med nu bestämde jag mig, killar är inget för mig!

De vill mig bara ont allihop. Jag skyndade mig iväg från klubben, jag kände hur ångesten tog över min kropp och jag började gå fortare, killarnas meningar ekade i mitt huvud. "Ska vi gå till ett lite mer avlägset rum?" " Ska vi gå hem till mig?" vissa antog att jag ville och tafsade. Jag kände mig smutsig och drog jackan jag hade över mina axlar tätare mot kroppen och gick ännu lite snabbare. Jag rös när jag tänkte på hur killarna hade burit sig åt. Jag började jogga för att kunna ta mig hem snabbare. Klackskorna gjorde det svårt så jag slet av mig dem och sprang barfota hemåt i snön som lagt sig lite här och där. Tårarna trängde sig ur mina ögon och rann vilt ned för kinderna. Tårarna gjorde så att jag inte såg i lika bra skärpa som jag brukar men det hindrade inte mina ben att springa av paniken som växte inom mig när jag hörde hur någon sprang efter mig och ropade mitt namn. Jag visste att det var dumt men jag tittade bakom mig för att se vem som var efter mig just då sprang jag rakt på någon. Jag höll mig för huvudet och reste mig upp från gatans kalla snölagda gatstenar. Bea ropade förtvivlat.

- Nellie varför sprang du iväg?!, så det var alltså Bea som jagat mig. Vilken tur. När jag rest mig upp på mina ostadega ben tittade jag på personen som just rest sig. En skit snygg kille, självklart.

- Förlåt jag..., jag tappade orden av att titta in i hans stora bruna ögon. Han drog handen genom sitt svarta hår och log mot mig.

- Det är lugnt, hur gick det med dig?

- Bra., han log en sista gång och gick iväg., Bea och jag stod bara och stirrade efter honom. Tills han försvann bakom ett hus.

- Han var snygg., sa Bea.

 

Nästa dag vaknade jag med huvudvärk. Jag mådde illa så jag satte mig försiktigt upp från madrassen. Madrassen? Jag tittade mig förskräckt om. Var är jag? Jag lät blicket vandra över rummet men stannade när jag fick syn på en öppen dörr. Jag hörde att någon var dör så jag gick nyfiket dit och kikade in. Det var ett kök.

- Nellie. Är du redan vaken., det var Bea.

- Ja.

- Sovit gott?

- Ja. Själv då?, jag stod fortfarande och kikade in.

- Ja absolut. Vad vill du ha till frukost? Vi kan ta och laga något., sa hon och reste sig från köksstolen.

- Ja det blir bra., sa jag trött och klev in i köket, hon log och vi gjorde oss våfflor. De blev riktigt bra och mätta blev vi båda två.

-Tack för maten. Jag får gå hem till mig nu tack för att jag fick sova hos dig., jag log mot henne och ställde min disk i diskmaskinen.

- Redan?

- Ja. Tvätten kallar..., sa jag och log mot henne hon nickade och vi sa hejdå. 

Ute var det kallt, riktigt kallt. Snön yrde över gatan och bilar tutade villt, januari är som det brukar med kaos i trafiken. Jag drog jackan tätare om kroppen och kurade ihop mig så mycket som möjligt. Butikernas skyltfönster var fint prydda av tomtar snöänglar och julgranar. I ett fönster var en väska satt på en liten upp höjning, jag blev alldeles kär i väskan och stod nästan tryckt mot glasrutan.

- Hittat nått?, jag skrek till och vände mig hastigt om.

- Zeke.