Marielle

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar, speciellt änder. De vackra små sköra kropparna med deras färgglada fjädrar, och hur lätt de svävar ovanför den spegelblanka vatten ytan.

Min mormor har tre små änder av trä i sin bokhylla. Hon har haft det så länge jag kan minnas. Hon har själv sagt att när hon dör, tillhör dem mig. Änderna är ganska små, i tre olika storlekar är de, en ganska liten, en mittemellan och den största är runt 30 cm lång. Men oerhört lätta att hålla i.

Men en dag då jag var 21 och min mormor i en ålder av 95 omkom jag i en bilolycka. Min mormor levde kvar och änderna stod på sin plats. Men de färgglada fjädrarna blev allt blekare för varje dag som gick.

En värld långt ifrån denna.

Jag stod upp. Allt runt om mig var vitt, var jag än lät min blick fara var det vitt… Detta var döden. Men plötsligt såg jag en dam komma mot mig långt där borta. Det var min mormor som kom bärandes på de tre änderna. Hon kom långsamt mot mig, hon stannade mittemot mig. Hon räckte fram sina händer där de små änderna låg fridfullt och sade:

”Du glömde dessa” Hon log mot mig med sitt gamla kärleksfulla leende. Jag log tillbaka och tog försiktigt mot dem. När de låg och vilade i mina händer började deras blekhet att försvinna och färgerna åter sprida sig över deras sköra kroppar. Och deras ögon började blinka och vingarna lade sig rätt och de små huvudena vred sig fram och tillbaka…

”De lever!” Sade jag samtidigt som ett leende bredde ut sig över mitt ansikte. Min mormor log tillbaka och följde med mig in i ljuset.